Det är talande att Margot Wallström meddelar att hon slutar som utrikesminister samma dag som Robert Mugabe dör. Måtte detta också bli slutpunkten för Sveriges dåraktiga utrikespolitik.
Ett av Margot Wallströms sista konkreta beslut var att i Europarådet i juni rösta för att återge Ryssland sin status, trots ockupationen av Krim. Socialdemokraterna var ensamma om att göra detta i den svenska delegationen, eftersom SD och M röstade emot, som Samtiden rapporterat.
Den socialdemokratiske delegaten Tomas Hammarberg – som varit ordförande för svenska Amnesty och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter – var av någon anledning frånvarande så att en socialdemokratisk ersättare fick rösta ja till Ryssland i Europarådet.
Wallström har också i Mellanöstern haft lättare att umgås med dem som är emot demokrati än dem som är för. Nyligen tog hon emot Irans utrikesminister i Stockholm och spred den blodtörstiga islamistregimens uppfattning om att en kvinna inte tar en man i hand. Hennes företrädare som utrikesminister Jan Eliasson (S) kramade hjärtligt om regimens representant, bokstavligen.
Det är lika gulligt som när Ingvar Carlsson (S) gick hand i hand med Robert Mugabe. En diktator som genom förtryckt och svält dödat hundratusentals människor i hemlandet Zimbabwe.
Margot Wallström har inte, som exempelvis Schweiz, dragit in miljardstödet ur biståndsbudgeten till FN:s palestinaprogram UNWRA trots att det präglas av korruption.
Att Wallström som utrikesminister hamnat i öppen strid med både Israel och Saudiarabien visar att hennes diplomatiska kompetens inte varit av den högre skolan.
Hennes största seger sägs vara att Sverige tog plats i FN:s säkerhetsråd 2016-18. Men platsen erhölls i konkurrens med andra länder och innebar en tidsödande kampanj som kantades av bjudresor, mörkläggning och fjäsk för diktaturer.
Hon har präglats av Olof Palme-nostalgi, menar Expressen och skriver att hon alltid varit mer intresserad av ”Långtbortistan” än av Sveriges närområde. Men detta är ju bara ett symptom på den verkliga sjukan: de svenska politikernas syn på Sverige som ”humanitär stormakt”.
Denna imaginära självbild skapades av Olof Palme och är oerhört skadlig. Sverige är ingen stormakt i internationell politik. Tvärtom är vi en liten randstat i norra Europa. Det som är stort med Sverige är vad vi själva åstadkommit i vårt eget samhälle då vi gått från att vara fattigt bondeland på 1800-talet till att genom hårt slit och begåvning blivit en rik och teknologiskt framstående industrination, samtidigt som en välfärdssamhälle gav trygghet och människor kunde lita på varandra.
Men dessa framsteg har nu förbytts i en avveckling av trygghet och välfärd, mycket beroende på den falska självbilden om Sverige som humanitär stormakt.
Utöver att Sverige sprider biståndsmiljarder till korrupta mördarregimer har vi de senaste årtiondena öppnat landet för nästan två miljoner människor från underutvecklade kulturer som präglas av våld, anarki och misstro. Det skapar kulturkrockar som nu raserar det svenska folkets tilliten i samhället.
Det utrikespolitiska storhetsvansinnet har alltså slagit tillbaka med full kraft mot det som faktiskt var Sveriges stolthet – ett fungerande välfärdssamhälle med trygghet och förutsägbarhet.
En galen utrikespolitik har krossat en väl fungerande inrikespolitik.
Så ja, Palmenostalgin måste väck. Vi måste inse att vi är en fluga på väggen i utrikespolitik, men att vi har ett rikt kulturellt och ekonomiskt arv att bevara i form av inrikespolitisk sammanhållning som ger tillit, trygghet och jämlikhet.
Låt Wallström och Mugabe vara slutpunkten för Palmenostalgin. Etablera en realistisk utrikespolitik där det nationella egenintresset sätts främst i mötet med mäktigare krafter, men där också medborgerliga rättigheter alltid har en framträdande roll.