Reformationen – en statens seger över nationen

Ska Sverige åter piggna till som en fri nation på kristen grund så måste nog reformationens kvardröjande negativa effekter på såväl andligt som världsligt tacklas, skriver idéhistorikern Lars F Eklund i sin andra gästkrönika i Samtiden.

De väcktes i gryningen av främmande ljud. Hästars gnäggande, skramlet av vapen och barska röster. Några av dem på tyska. Också det där andra ljudet. Ett regelbundet dovt dunkande som visserligen lät bekant, men inte så här på morgonen.

Sömndruckna stapplade de ut ur sina stugor i den kvardröjande morgondimman och såg, men trodde inte sina ögon. Fogden var där, och en man som såg ut som en präst, men ändå inte riktigt. Och knektar. Kanske ett tjog.

Så det där ljudet. Skräckslagna inser de att det kommer från de två knektar som håller på att hugga ned det höga vägkrucifix som så länge någon kan minnas stått i mitt byn. Några odalmän går fram för att hindra huggandet men motas tillbaka av fällda hillebarder.

Så faller korset som en gammal fura till marken. Kristusfigurens förgyllda krona, för vilken förfäderna gjorde så stora uppoffringar, lossnar när korset slår i backen, rullar iväg och blir till sist liggande i gyttjan. Den plockas senare upp och slängs i en vagn vari folket också kan skymta heliga kärl från sockenkyrkan.

Det är 1540-tal och reformationen har kommit till byn.

I vår starkt sekulariserade tid är det nog svårt för de flesta att, även med fantasins alla resurser, göra sig en föreställning om hur reformationen drabbade den svenska nationen och allmogen. Man måste tänka sig in i den katolska tidens oerhört rika och konkreta andliga liv med, mässor, tidegärd, processioner, pilgrimsfärder, välsignelser, rökelse, klockor, hymner, helgondagar, gillen och kloster.

Kyrkoårets rytm sammanvävd med jordbrukets i en både jordisk och himmelsk rytm.

Så kvävs det sakta men säkert av adminstrativt tvång, konfiskationer och naket våld. Kanske kan man i analogi tänka det som om dagens färgrika och mångfaldiga TV-utbud ersattes av en enda, statlig kanal i svartvitt. Som bara sände anslagstavlan. I timmar. Utan att det som sades var sant.

Illa nog. Men här rörde det sig inte om television, utan om det verkliga livet, i alla dess dimensioner. För oräkneliga torde det tett sig som om själva portarna till himlen stängdes.

Det är inte så att den kyrka som varit katolsk nu blir protestantisk.

Nej, den katolska kyrkan fördrivs och trycks ned, och en helt ny skapelse, skapad av staten, tar dess plats. Nästan allt det folket tror på blir gradvis förbjudet. Snart blir det belagt med dödsstraff att vara katolik. Saker som tidigare hanterats av prästen i bikten kommer framöver att hanteras av skarprättaren på stupstocken.

Staten själv förändras, när det folkförankrade valkungadömet ersätts av en ny, närmast absolut statsmakt. Från och med nu arbetar folket inte för att leva, utan det lever för att arbeta. I allt högre utsträckning för staten snarare än för sig själva, genom skatter och konfiskationer.

Nu är inte längre nationen, folket , i centrum utan en från folket alltmer separerad och konfiskatorisk stat. Folket reser sig mot nyordningen. I Dalarna, i Småland, i Västra och Östra Götaland och andra platser gör folket uppror och protesterar. Men med list, lögn och större resurser segrar till sist reformationen och den nya samhällsordningens tillskyndare.

Vid processens slut står staten stark, men nationen svag, såväl bildligt som bokstavligt avväpnad. I det andliga och i det jordiska.

Effekterna hemsöker oss än idag, i många grundläggande strukturer och förhållanden. Mer än vi tror, tänker jag. Vi kan i litteraturen hitta kunskaper om vad som hände, och se glimtar av hur det kunde blivit istället.

Magnus Nymans Förlorarnas Historia, Martin Berntssons Mässan och armborstet, samlingsvolymen Doften av rykande vekar samt Gösta Malmstedts avhandling Helgdagsreduktionen ger utifrån olika perspektiv insikter om förloppet och vad som gick förlorat.

Kunskapen är viktig. För skall Sverige åter piggna till som en fri nation på kristen grund så måste nog reformationens kvardröjande negativa effekter på såväl andligt som världsligt tacklas och undanröjas. Det är hög tid.

Kanske är det allra värsta med reformationen så som den skedde att den i alla avseenden var helt onödig. Om protestanterna nöjt sig med att vara protestanter själva, och låtit det katolska folket vara ifred, hade mycket blivit annorlunda. Och det är ingen orimlig tankegång. Så var det nämligen i grannlandet Polen på 1500- talet. Polen, som vid 1500-talets slut styrdes av Sigismund, Sveriges laglige och krönte konung.

Lars F Eklund

Se mer av Eklund i Samtiden: Är inte det svenska också det katolska?