Inga drakar eller magi, men gott om släktfejder, svek och våld. Samtidens Tomas Brandberg har fördjupat sig i det historiska skeende som enligt författaren George R.R. Martin utgör en av inspirationskällorna till Game of Thrones, nämligen Rosornas krig i England på 1400-talet.
Likheterna, förutom den senmedeltida miljön, består framför allt i att olika adelsätter konkurrerar om inflytande i det vakuum som uppstår kring en svag kungamakt. Allianser, släktfejder, förräderier och växlande lojaliteter driver handlingen framåt. Vi har också ett antal spektakulärt tvära kast, krigslyckan vänder mer än en gång. Nederlag vänds till seger, landsflykt följs av bejublad återkomst. Och till slut är det en riktig outsider som tar hem spelet.
Vi har också vissa uppenbara geografiska paralleller. De barbariska ”vildingarna” har till exempel sin motsvarighet i skottarna, som spelade en roll i Rosornas krig. En mur mellan England och Skottland fanns också, men det var på romartiden på 100-talet e.Kr.
Benämningen ”Rosornas krig” har förstås tillkommit i efterhand. Den vita rosen var en frekvent använd symbol för ätten York, medan den röda rosen användes betydligt mer sparsamt av ätten Lancaster. Det var när konflikten så småningom var över som man kombinerade de båda rosorna, som en symbol för enighet.
När Henry V av England dog 1422 var tronarvingen Henry VI endast nio månader gammal. Stor makt låg i just kungens händer och när han inte utövade den själv uppstod konkurrens mellan olika intressen. När Henry VI sedan växte upp till en from men foglig, viljelös och tidvis svårt sjuk ung man fördjupades motsättningarna. Samtidigt gick hundraåriga kriget mellan Frankrike och England in i sitt slutskede. Engelsmännen tvingades ge upp alla sina anspråk på franska territorier och retirerade till fästningen i Calais.
Edmund Beaufort, Hertigen av Somerset, och Hertig Richard av York tillhörde olika grenar av kungaätten Plantagenet. Ingen av dem hade någon rätt till tronen, men de kom att bli varandras konkurrenter om den egentliga makten och under första halvan av 1450-talet gick deras konflikt in i ett kritiskt skede. Somerset var nära vän till kungen och tillskansade sig titeln ”Rikets beskyddare”, men när kungen förlorade all kontakt med verkligheten flyttade York fram sina positioner. År 1454 kastades Somerset i fängelse och hans rival tog över makten.
När kungen, som tillhörde ätten Lancaster, under en kort period återfick förståndet tvingades York att backa undan. Kungen var emellertid bara en symbol för makten och kastades mellan de båda sidorna som en trasdocka. Ledare för Lancasters var förutom Somerset istället hans drottning Margaret av Anjou, född och uppvuxen i Frankrike tills hon i tonåren giftes bort med den engelske kungen.
Banden mellan England och Frankrike var fortfarande starka vid denna tid. I princip hela den engelska noblessen hade franska anor och hundraåriga kriget från mitten av 1300-talet till mitten av 1400-talet handlade ytterst om de engelska kungarnas anspråk på den franska tronen. I teorin gällde detta även Henrik VI, som emellertid hade problem med sig själv och med sin omgivning som han inte kunde hantera.
Historiker har förstås spekulerat i vad som drev York och Lancaster och deras allierade till ett oförsonligt inbördeskrig. En bakomliggande faktor var meningsskiljaktigheter rörande krig och fred i Frankrike. Men det handlade också om en ren maktkamp samt en ond spiral av ömsesidig misstro, rädsla och hämnd. En bidragande orsak ska dessutom ha varit en släktfejd i norra England mellan den Lancaster-vänliga familjen Percy och familjen Neville, som stod York nära. Detta eldade på motsättningarna när respektive sida sökte stöd från sina allierade.
Första konfrontationen direkt mellan York och Lancaster kom vid St. Albans norr om London 1455 efter att båda sidorna, liksom för säkerhets skull, hade ställt upp var sin mindre armé. Hertigen av York och hans svåger Richard Neville (Earl av Salisbury) fruktade, knappast utan orsak, att Somerset skulle utnyttja kungens gunst till att ta hämnd för gamla oförrätter och mötte det kungliga väpnade följet på väg till Leicester med en egen, större armé. Efter utdragna förhandlingar utbröt stridigheter på St. Albans trånga gator. Yorkisterna avgick med segern och tog kontroll över både kungen själv och makten i huvudstaden London. Antalet döda har uppskattats till färre än två hundra, alltså var det bara en mindre skärmytsling jämfört med vad som skulle komma.
Flera av Lancaster-sidans ledare, bland dem Somerset själv, hade emellertid dödats eller sårats, vilket ledde till krav på vedergällning från deras släktingar. Och Margaret av Anjou hade inga planer på att låta yorkisterna manövrera henne och hennes unge son Prins Edward bort från makten. Faderskapet till unge Edward har varit föremål för spekulation, eftersom Kung Henry anses ha varit ointresserad eller oförmögen till sådana saker.
En tid av relativt lugn följde, men efter fyra års intriger hade drottningens anhängare ställt upp en ny armé och hela landet drogs in i en period av öppen militär konflikt. En konfrontation vid Ludlow Bridge nära gränsen till Wales blev ett stort debacle för yorkisterna. De hade underskattat Lancasters styrkor, dessutom var deras soldater ovilliga att slåss mot ”kungens” höjda fanor. När dessutom en av yorkisternas befälhavare plötsligt bytte sida tog Hertigen av York och Earlen av Salisbury till flykten.
Men detta var inte slutet. I valet mellan att förlora allt och fortsätta att slåss valde York och Salisbury det senare. De segrade vid Northampton 1460 men mötte sitt öde vid Wakefield i december samma år. Det är inte helt klarlagt varför de ens mötte sina numerärt överlägsna fiender på slagfältet denna dag, eftersom de hade kunnat stanna i skydd i den intilliggande borgen Sandal Castle. Troligen var det resultatet av någon sorts krigslist från Lancasters sida.
Klart är att York stupade och Salisbury tillfångatogs och avrättades tillsammans med sin son. Deras huvuden spetsades och sattes upp till allmän beskådan vid staden Yorks murar, i hertigens fall med en papperskrona på det avhuggna huvudet. Adelsmän hade vid denna tid en tradition som innebar att man skonade varandra på slagfältet och sålde tillbaka tillfångatagna ädlingar till fiendesidan mot lösen. Men efter att huvuden börjat rulla tog bitterheten överhanden.
Och yorkisternas kamp var långtifrån över. Hertigens son Edward, ej att förväxla med Drottning Margarets son, var vid denna tidpunkt en reslig artonåring och redan en framstående krigare och härförare. Efter hans fars död kom Rosornas krig att under många år kretsa kring hans person. Han var i många avseenden Henrys raka motsats, fysiskt stark men också något av en ledarpersonlighet. Han hade lätt att skapa kontakt, även med enklare människor och han lät sig inte styras av någon.
Vid Mortimers Cross, nära gränsen till Wales, ledde han en yorkist-armé till seger och i samband med slaget avrättades en viss Owen Tudor, Lancaster-ledare och make till den framlidna Catherine av Valois, Henry VI:s mor. Mer om familjen Tudor längre fram.
Edward förenade sig nu med Richard Neville den yngre, Earlen av Warwick, son till den halshuggne Earlen av Salisbury. Denne hade utmanövrerats av Lancasters vid andra slaget vid St. Albans men retirerat i god ordning. Warwick var en annan nyckelfigur i konflikten och har i efterhand kallats ”the kingmaker”. Familjen Neville var rik och mäktig, vi ser vissa likheter med familjen Lannister i Game of Thrones, men fick nöja sig med att stå ett steg bakom kungamakten.
Lancaster-armén hade trots sina framgångar vid Wakefield och St. Albans brist på både pengar och mat, varför soldaterna plundrade sig fram. Londonborna kände stort främlingskap inför denna odisciplinerade armé, särskild oroade var man över att Margaret och Somerset, Henry Beaufort – son till den stupade Edmund, hade lierat sig med skottar.
Därför stängde invånarna i London sina portar för den kungliga armén och hade därmed valt sida i kampen. Alltså var det fritt fram för den unge Edward att utropa sig till kung Edward IV. Det var ett uppenbart förräderi och brott mot successionsordningen eftersom Henry VI fortfarande var i livet, men insatserna var nu så höga att inga principer var heliga längre.
Nu närmade sig den riktigt stora kraftmätningen mellan York och Lancaster, som kom att äga rum i snö och dimma vid Towton utanför York på palmsöndagen 1461. Självklart hade uppgörelserna före Towton varit blodiga, men antalet offer hölls i någon mån nere av att den förlorande sidan gav upp, retirerade eller kunde fly undan. Towton blev annorlunda. Det anses ha varit det blodigaste slaget på engelsk mark genom tiderna med sammanlagt uppemot trettio tusen döda, nästan hälften av de båda arméernas samlade styrka.
Lancasters hade ett numerärt övertag och tågade mot slagfältet med tillförsikt. Men i kusinerna Edward IV och Warwick hade yorkisterna dugliga ledare och fick dessutom tur med vädret. De hade medvind och utnyttjade den dåliga sikten till sin fördel i slagets inledning, när de båda sidorna sände pilregn mot varandra. Även Edward IV:s personliga insatser vid frontlinjen ska ha haft stor betydelse. Utgången var ändå under flera timmars slakt oviss tills yorkisterna fick i slutskedet förstärkningar, varpå Lancasters trupper gav upp och flydde.
Arkeologer har grävt fram svårt sargade skelett vars kroppar måste ha utsatts för ett fruktansvärt övervåld. Det innebär att ursinniga soldater stod kvar och hackade på liken, ett tecken på den blodtörst och ilska som byggts upp på båda sidor. Flyende soldater höggs ned bakifrån, drunknade i en näraliggande å eller avrättades när de bad om nåd.
Margaret av Anjou gick i landsflykt och den förvirrade Henrik VI spårades upp och fängslades. Somerset den yngre halshöggs tre år senare efter att ha försökt leda ett uppror mot Edward IV. Efter yorkisternas överväldigande seger borde inbördeskriget nu ha varit över, men den segrande sidan fick efter några år svårigheter att hålla ihop.
Den unge Edward IV var alltså vida mer kapabel än Henrik VI, men hans egensinnighet kom att leda till en brytning med Warwick och en ohelig allians mellan Warwick och Margaret av Anjou uppstod. Kriget som inte borde ha brutit ut, eller avslutats innan det fick så katastrofala följder, kom därmed att få en högst besynnerlig fortsättning.
Ovanstående redogörelse för Rosornas krig fram till 1461 är att betrakta som översiktlig. Det finns åtskilliga sidospår, parallella konflikter och bakgrundshistorier som inte ryms i detta format. Verkligheten överträffar dikten.
Tomas Brandberg
Del 2 i denna artikelserie kommer i början av nästa vecka.