I debattartikel jämför Carl-Magnus Hyltenius, tidigare ambassadör i Danmark, den politiska utvecklingen i vårt grannland med den svenska, och slår fast ett antal slutsatser.
I Svenska Dagbladet förmedlar ambassadör Carl-Magnus Hyltenius en vass analys om svensk inrikespolitik i allmänhet och relationerna till Sverigedemokraterna i synnerhet. Här summeras artikeln i tio punkter.
1)
Man behöver inte ha tjänstgjort i Danmark för att inse att politisk mobbning inte fungerar. Dansk Folkeparti, som till en början utsattes för energiska försök till utfrysning, utövar sedan många år ett betydande inflytande över sitt lands regeringspolitik. Motsvarande kommer med all sannolikhet att ske även i Sverige.
2)
Det är uppenbart att dagens politiker har felbedömt läget och underskattat väljarna. Trots mobbningen av Sverigedemokraterna har detta parti stadigt stigit i opinionsmätningarna och ser nu ut att gå mot ett rekordresultat.
3)
Väljarna ser naturligtvis igenom dessa dimridåer. Inte heller inger det respekt om ett parti ena dagen säger sig vara berett att ”tala” med Sverigedemokraterna och nästa dag tar tillbaka sitt försök till öppning.
4)
Sverigedemokraterna har de facto redan haft stor genomslagskraft inte bara genom sina kraftigt stigande opinionssiffror utan också genom att tvinga nästan alla de övriga riksdagspartierna att ändra sin invandringspolitik, vare sig de vill medge det eller inte.
5)
Nationen förutsätter en hög grad av sammanhållning och identifikation. Detta gäller alla länder och nationer, även Sverige och svenskarna. Att förneka detta eller att förhåna det som många anser vara karakteristiskt för det svenska eller svensk kultur, som ledande politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har gjort, uppskattas knappast av svensken i gemen och bidrar till politikerföraktet.
6)
Sverigedemokraterna har tidigare och i betydligt större utsträckning än andra riksdagspartier fångat upp och utnyttjat den nationalistiska trend som nu sveper över Europa. I debatten talas det mycket om partiets människosyn och allas lika värde, men många frågar sig nog om inte alla väljare har lika värde och förtjänar att respekteras. Att respektera en meningsmotståndare innebär ju inte att man instämmer!
7)
I stället för att ta ansvar för landet valde sex av dem att ingå den så kallade Decemberöverenskommelsen för att utestänga Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. I denna kom de överens om att under de kommande åtta åren sätta en fundamental princip i den parlamentariska demokratin ur spel, nämligen att regeringen måste kunna stödja sig på en majoritet i riksdagen. Det är knappast något tvivel om att denna överenskommelse inför eftervärlden kommer att framstå som en skamfläck i Sveriges moderna politiska historia.
8)
[Det är] ett faktum att ett växande antal invånare känner stark oro både när det gäller den egna tryggheten och utvecklingen i stort. Många frågar sig vart Sverige är på väg. Detta måste självfallet tas på största allvar. Det duger inte längre att bara avfärda problembeskrivningarna som svartmålningar.
9)
Går det att föra en saklig debatt om de många problem som Sverige i dag brottas med i fråga om hedersförtryck, stenkastning mot polis, ambulans- och brandpersonal, bilbränningar, våldtäkter med mera och som kraftigt förvärrats de senaste åren? Har det nu blivit lika högt i tak i den allmänna debatten i Sverige som i exempelvis Frankrike och Danmark? Det återstår att se.
10)
När valet är överståndet måste alla politiska partier ta sitt ansvar och låta det inbördes taktikspelet få stå tillbaka. Då måste de lösningar sökas som är bäst för landet.