6   +   2   =  

Socialdemokraterna var som starkast när de agerade ombud för de stora, breda folklagren. Idag företräder partiet allehanda extremfeministiska och rasifieringstokiga ståndpunkter som varje normal människa vänder ryggen.

Kulturskribenten Ann Charlott Altstadt är vänster, men har länge ifrågasatt vänsterns besatthet i dessa aparta åsiktsriktningar. I sin kolumn i Göteborgs-Posten häromdagen, Vänstern agerar de dåliga beslutens beskyddare, summerar hon vad som gått fel för Socialdemokratin.

Likt flera andra, konstaterar hon att det som givit Sverigedemokraterna medvind är att politiker och opinionsbildare inte ”kunnat diskutera asyl- och integrationspolitik på ett sansat och sakligt vis”. Mest kontraproduktiva av alla icke-argumentet, menar Altstadt, har varit mantrat: ”ställ inte svaga grupper mot varandra”. Så har ju politiker gjort i alla tider.

Dessutom är ”rasism, begreppet som behärskat debatten, helt obrukbart för att lösa samhällsproblem. I stället har det förhindrat att de ens fick diskuteras.”

Altstadt skriver, ”Jag hade inte ens hjärta att berätta för min mamma att asylsökande och illegala immigranter får tandvård för 50 kronor.”

Jag vet vad hon talar om. I våras frågade min mamma, som tillhör gruppen som beskrivs som fattigpensionärer, om en uppgift hon sett: terroristen Akilov hade som papperslös fått tandvård för 50 kr. ”Är det sant?!”, frågade hon och förväntade sig att jag skulle svara nej. Men så är det ju. Själv hade hon just betalat 1.150 kr för att laga en tand. En fattigpensionär som jobbat och bidragit till det svenska samhället i hela sitt liv får betala tusentals kronor för tandvård, medan de som har fått avslag på asyl och enligt lag ska ha lämnat landet belönas för sin illojalitet av politikerna med att få i princip gratis tandvård. Och mycket mer.

Detta är Socialdemokratins svek i ett nötskal.

Och den som kritiserar detta förhållande stämplas som rasister.

Så långt är det uppfriskande att läsa Altstadt. Men sedan återstår den helt centrala frågan: varför har såväl S som de borgerliga låtit detta ske? Den frågan avslutar min recension av Lars Leijonborgs memoarer, och den hänger kvar när jag läst Altstadt: Varför har de olika etablissemangen fallit för extremvänsterns världsbild?

Trots löften i valrörelsen om uppstramning, finns det inga skäl att tro på de nya tongångarna eftersom de så uppenbart handlar om valtaktik. Jag vill veta varför de gjort som de gjort, och vad det är som ska få oss att tro på att de nu ändrat sig. Förklara 50-kronan för tandvård för illegala, men inte för fattigpensionärer! Förklara logiken, tack!

Vi är nog många som inte tror på att maktpartierna har ändrat sig. De är i själ och hjärta, från S till M, fortsatt för öppna gränser och för att ge bort svenska skattebetalares tillgångar till alla andra i världen. Människor från utlandet är fortfarande så mycket mer spännande än buttra gubbar och kärringar från Skåne till Lappland. Bryssel har så mycket mer givande cocktailpartyn än vad besvärliga väljare i Folkets hus och slitna föreningslokaler kan erbjuda.

Valet 2018 kan i grunden faktiskt handla om huruvida väljarkåren har lust att låta en allt mer arrogant politikerklass fortsätta sitta i orubbat bo, eller om demokratin kräver en ordentlig förnyelse.