Är justitieminister Morgan Johansson (S) så urbota dum att han tror att kriminella drägg som invaderar sjukhus bryr sig om signalpolitik? Statsministern hävdar att han ingenting vetat, sett eller förstått om IT-haveriet. Och Alliansen vägrar att se verkligheten som den är.
När man följer vad som nu händer i svensk politik får man ofta nypa sig i armen. Är detta verkligen sant?
”What the hell is going on” som Donald Trump uttryckte sig inför presidentvalet.
Det fanns en gång en svensk skämttidning som hette En Ding Ding Värld. Här fanns bland annat rent fabricerade artiklar på samma sätt som regering, socialliberaler och vänstermedia idag ljuger, mörkar och manipulerar. Förlagan till den svenska skämttidningen var den amerikanska filmkomedin ”It´s a Mad, Mad, Mad, Mad World”.
Uttrycket en Ding Ding Värld är passande på dagen absurda, för att inte säga surrealistiska, svenska politiska ”värld”. Dock, originalet nominerades till sex Oscars vid Oscarsgalan 1964. Någon chans till prestigefyllda utmärkelser föreligger inte för vår nuvarande regering, tvärtom. En stor dumstrut borde placeras på statsminister Stefan Löfvens huvud. Han har med all önskvärd tydlighet visat att han saknar kunskap, bildning, takt och känsla, utan är den betongsosse och fackpamp som han alltid varit.
Det har skrivits spaltkilometer om IT-skandalen inom Transportstyrelsen och än är inte sagan all. Vid förhör med Statens Ansvarsnämnd har den förra generaldirektören för Transportstyrelsen nu förklarat att hon vid ett flertal tillfällen hade informerat regeringen om ”problemen”. Inget som, såvitt jag vet, ännu på ett nöjaktigt sätt har kommenterats av lögnfabriken.
När regeringen kallades in i söndags för att med omedelbar verkan sparka statsministerns närmaste medarbetare kan man utgå ifrån att det osar katt och där man nu kommer att trassla in sig ytterligare i ohederlighetens snärjande garn. Emma Lennartsson, Löfvens statssekreterare, har nu tillstått att hon haft information om IT-skandalen och Säpos alarm långt innan hon tidigare velat tillstå.
Men statsministern hävdar ändå att han ingenting vetat, sett eller förstått. Som man slarvigt säger; ”Tjena mors”!
Jag har tidigare skrivit om detta och drog då slutsatsen att här finns en ”gravad hund”, ett begrepp som Refaat El-Sayed introducerade på sin tid. Om konstitutionsutskottet får fram all relevant information i ärendet, i form av dokument och förhör, talar erfarenheten för att statsministern kommer att hamna i fokus och sannolikt göra att hans position blir omöjlig.
SD med Jimmie Åkesson i spetsen vill framlägga misstroendeförklaring mot statsministern så snart riksdagen öppnar i september. Vi får väl se vad som händer fram till riksmötets öppnande och hur allianspartierna agerar? Förväntningarna är lågt ställda om vi skall luta oss mot tidigare erfarenheter.
Vår regering är mästare på att prata och bubbla utan att något konkret händer. Det tillsätts utredningar som skall återkomma i en framtid. Det tillsätts samordnare av olika slag och man undrar till vilken nytta. Vi har ju sett det uteblivna resultatet av den nationella samordnaren för våldsbejakande extremism. Man aktar sig noga för att ta ordet islam i sin mun och fortsätter att köra på en sidoväg.
När jag såg det senaste TV-reportaget Uppdrag granskning angående våldet och hoten mot våra akutmottagningar och dess personal steg blodtrycket. Jag antar att många andra kände detsamma. I samband med att kriminella gängmedlemmar vårdas efter döds- och skadeskjutningar invaderar familjemedlemmar och gängkamrater sjukhusen, hotar och skändar den personal som gör allt för att rädda liv. Hur är det möjligt att det kan tillåtas? Det är ett slag i ansiktet, inte endast på den personal som utsätts utan på hela vårt samhälle och allt vad civilisation heter.
När vår inrikes- och justitieminister, Morgan Johansson, kommenterade det hela återkom han till mantrat ”att se över straffsatserna” för att sända ”tydliga signaler”. Är han så urbota dum att han tror att den kriminella och ociviliserade drägg som det här är fråga om bryr sig det minsta om det som kallas signalpolitik?
Sverige är gravt misskött. När Löfven talar om sitt ”samhällsbygge” och ”den svenska modellen” skorrar det oerhört falskt. Han är en sorglig figur som mer eller mindre planlöst rusar hit och dit, sparkar ministrar, statssekreterare och generaldirektörer, allt för att skydda sig själv och regeringsmakten. Och när han ljuger offentligt så växer inte näsan som hos Pinocchio utan han tittar i kors. Om ni inte tror det så titta ordentligt nästa gång. Han är en slags inverterad B-kopia på Donald Trump.
Sist då, ledarkrisen i moderaterna. Det viktigaste för en ny moderatledare förefaller nu vara, påhejade av framför allt Liberalerna och Centerpartiet, att ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna. Men ingen har hittills lyckats att nöjaktigt förklara vad man menar. De halvkvädna visorna upprepas av såväl allianspartiernas ledare som kandidater till ledarskapet för moderaterna.
Alliansen vägrar att se verkligheten som den är. Trots att den är enkel att se. Med rumpan kan man räkna ut att det inte kan bli någon icke socialistisk regering utan att SD får ett ord med i laget. Återstår då, kapitulation som hittills varit det inte särskilt framgångsrika receptet eller nära politiskt samarbete med socialdemokraterna. Är det vad moderaternas potentiella väljare vill ha? Jag tvivlar på det.
Åratal av demonisering och mobbing har gjort att även moderata slipsnissar dansar efter vänsterns och medias pipor. Det senaste exemplet jag sett var den unge arrogante moderaten från Stockholms län som dök upp i Agenda tillsammans med en något mer jordnära moderat från Västergötland. Ynkedom är namnet.
SD kan lugnt avvakta medan de traditionellt borgerliga partierna förgör sig själva. Deras dummerjönsbeteende har renderat dem ett långt rep så att de kan hänga sig själva vilket de nu är på god väg att göra. Anna Kindberg Batra talade om självskadebeteende i sitt avskedstal. Uttrycket är mer passande för hela allianssörjan.
Den nya svenska politiska kartan är långt ifrån färdigritad.