Så skilda storheter som socialistiske författaren Jan Myrdal och marknadsliberale ekonomihistorikern Mauricio Rojas förklarar nära nog den traditionella vänsterns död. Den vänster som vilar på Karl Marx idéer.
I Svenska Dagbladet (20/3) menar Jan Myrdal att den ”allmänna vänstern” nu gör samma misstag som Pariskommunen 1870-71, då vänstern efter franska krigsförlusten mot Tyskland tog makten i ett uppror i Paris och startade den första socialistiska internationalen.
Pariskommunen besegrades snabbt eftersom den inte förmådde ”förena sig med de rurala och landsbygdens bönder. De var bonapartister och hade allmän (manlig) rösträtt och stödde [kungamakten]. Av klasskäl.” Bönderna hade fått äganderätt. ”Att kommunarderna inte begrep den klassfrågan ledde till deras nederlag.”
På samma sätt missförstår dagens vänster klassfrågan, menar Myrdal. De ”famlar kring i skenfrågor ”och därför går det följdriktigt illa för dem.
Med ”skenfrågor” syftar, förmodar jag, Myrdal på identitetspolitik, rasifiering, normkritik, radikalfeminism och allt annat som inte intresserar arbetarklassen. Vänsterkrafterna förstår inte de lägre avlönades vardagsvillkor, varken nu eller 1871.
Myrdal gör sitt inlägg som kommentar till Mauricio Rojas krönika i SvD där han under rubriken ”Den nya väntern leds av Le Pen” (6/3) skriver:
”Om de franska arbetarna fick bestämma skulle Frankrikes nästa president hetta Marine Le Pen. Redan vid regionalvalet 2015 fick hennes parti, Nationella Fronten, fler arbetarröster än alla andra partier tillsammans.”
Enligt mätningar kan hon få 63 procent av arbetarrösterna i andra valomgången i presidentvalet den 7 maj.
Orsaken är inte minst en känsla av hot mot välfärdssystemen samt mot landets sociala och kulturella sammanhållning, skriver Rojas.
De nya arbetarpartierna, som Rojas benämner Nationella fronten och andra nya partier som når framgångar i en rad västeuropeiska länder, stärks i samma takt som kräftgången fortsätter för den traditionella vänstern. Det är inte Internationalen utan nationalsångerna som numera hörs i arbetarleden. ”Stackars Marx, som trodde att arbetarna inte hade något fosterland”, avslutar Rojas.
Det är knappast någon överraskning att det är lågavlönade som har mest att förlora när välfärdsstaten undergrävs av att resurserna styrs bort från pensioner, skolan och sjukvården till flyktingförläggningar och försörjning av nyanlända.
I fråga om välfärden har vänstern svikit solidariteten med den egna befolkningen för att istället solidarisera sig med dem som kommer från andra delar av världen. Då är det högst rimligt att arbetarna söker sig till det parti i varje land som står upp för den gamla sortens sammanhållning, gemenskap och solidaritet.
*