Nationalekonomiskt utgör flyktinginvandringen en belastning för Sverige, inte en tillgång, men detta har länge undanhållits väljarna. Den ”generösa” migrationspolitiken är ett svek mot demokratiskt förankrade beslut.
Vid en genomgång av etablerade mediers rapportering om Sverigedemokraterna och deras föregångare är försöken att klistra på olika etiketter för att hos läsarna framkalla motvilja allmänt vedertagna och accepterade.
Det är mot denna bakgrund inte alls märkligt att attackerna mot den film om socialdemokratins historia inom de egna leden, inom vänstern varit hårda. De kan inte tolerera att någon annan än de själva beskriver deras förflutna, men de nöjer sig inte med att eftersträva ensamrätt till sin egen historia, de ska också ha tolkningsföreträde i frågan hur deras politik ska ses.
Därför anser de att det för alla borde vara tydligt att de frekvent propagerat och önskat att förverkliga:
1) Humanitet och solidaritet med de förföljda och utsatta som söker fristad hos oss.
2) Vissa politiska åtaganden i överensstämmelse med internationella konventioner är deras rättesnöre.
3) Nationalekonomiska fördelar är självklara bl.a. genom tillskott av ny arbetskraft.
4) Det mångkulturella samhällets välsignelser.
Men alla dessa argument är i sak ohållbara, vilket också i ljuset av Sverigedemokraternas valframgångar gått upp för alltfler (nu när censuren och vinklingarna är omöjligt att upprätthålla).
Vänsterliberalernas propaganda har alltid varit ett uttryck för vissa förutfattade meningar och önskningar. Därför har deras åsikter alltid varit diskutabla och det är idag, för de som verkligen vill söka information kritiskt, igen hemlighet att de kan ifrågasättas.
Men vilka är då de viktigaste argumenten, som Sverigedemokraternas initiativtagare sedan starten på 1980-talet, mot en liberal invandrings- och flyktingpolitik och för en restriktiv?
De viktigaste argumenten är sammanfattningsvis:
1) Missriktad humanitet – i ett större perspektiv och på något längre sikt – att locka människor att lämna sitt land, att inte med kraft istället bistå på plats eller i närområdet. Biståndspolitik ska drivas i deras hemländer och inte ge asyl av s.k. humanitära skäl, eftersom detta leder till diskriminering av världens alla nödlidande.
2) Falsk solidaritet- – när endast ett relativt fåtal som söker sig ända hit blir delaktiga av ”vår välfärd”, medan det stora flertalet i deras hemländer nödgas leva i armod, ofta i svårt förtryck.
3) Så länge vi har nationell suveränitet är inga politiska åtaganden gentemot främmande staters medborgare bindande utan kan återkallas, om de är okloka och kortsiktiga.
4) Det mångkulturella samhället är, erfarenhetsmässigt, instabilt och erbjuder mer svårbemästrade problem än välsignelser.
Men detta är endast en början. Viljan fanns från början att belysa samhällets kostnader för flyktinginvandrarna, som, totalt sett, är betydligt större än dess intäkter. Eller med andra ord: nationalekonomiskt utgör flyktinginvandringen en belastning för Sverige, inte en tillgång, enligt alla beräkningar för de totala omkostnaderna totalt sett, men detta har således länge undanhållits väljarna.
Beslutet om den liberala (”generösa”) svenska invandrings- och flyktingpolitiken är ett svek mot demokratiskt förankrade beslut, eftersom det har tagits av de etablerade partierna i riksdagen över svenska folkets huvud och aldrig blivit föremål för en folkomröstning som fallet var i Sjöbo kommun. Där röstade en stor majoritet nej, trots starka påtryckningar för ett ja ägde rum från hela det officiella Sverige, med stor uppbackning från massmedia.
Demokratin har här, i en för vårt land och folk stor ödesfråga, blivit överkörd.
Socialdemokratin försöker lura folk att de ensamt ska få tolka sin historia som verklig historia, de har också halsstarrigt framställt sin migrationspolitik som solidarisk och human, som lönsam och berikande. Hur många låter sig luras av detta betongparti i otakt med verkligheten?