Medierna fortsätter mörka – därför dominerar debatten om invandringen

En kolumnist ojar sig över att alla samtal och diskussioner förr eller senare hamnar i invandringens konsekvenser. Men det är mediernas ständiga försök att mörka och tysta debatten som eldar på den.

Kolumnisten Patrik Lundberg i Expressen menar att debatten ”slagit över”. Och att fixeringen vid invandring är ”livsfarlig”. Sedan hänvisar han till Anton Lundin Petterssons skolattack i Trollhättan krävde tre dödsoffer och till Peter Mangs som är dömd för två mord och fyra mordförsök.

Men han nämner inte att en asylsökande som fått avslag skar halsen av två svenskar på IKEA i Västerås – just för att de var svenskar. Kolumnisten undviker också nogsamt att nämna att den islamistiske terroristen Rakhmat Akilov dömdes för fem mord och 119 mordförsök efter attacken på Drottninggatan i Stockholm.

Är inte mord på svenskar och västerlänningar lika allvarliga?

För Patrik Lundberg är skitsnack på olika plattformar på nätet mycket farligare än dödlig terrorism, förnedringsrån, bilbränder och andra våldshändelser i Sverige.

Detta hyckleri i medierna får folk i vardagen talar om invandringen – eftersom det inte sker på ett hederligt sätt i medierna. Man söker andra kanaler för att förstå vad som händer runtomkring dem i samhället.

När jag söker annat exempel på manipulationer i medierna i detta ämne behöver jag inte leda länge. Så sent som idag skriver Expressen i rubrik:

Det är en grovt vilseledande rubriksättning. Mer korrekt hade varit: Alla gängledare har utländsk bakgrund.

Det framgår av artikeln att ”Samtliga gängledare som är födda i Sverige är andra generationens invandrare. Bara en av 15 har enligt folkbokföringen en svensk förälder – resten av föräldrarna har invandrat till Sverige.”

Lundbergs egen tidning fortsätter att förvränga rapporteringen om just invandringens konsekvenser.

Här har vi en förklaring till varför frågan blir så omdiskuterad ute i folkdjupet. Ingen kan lita på vad massmedierna rapporterar.

Det finns naturligtvis också andra förklaringar, som att politiker i makten står handfallna om hur de ska lösa de problem som invandringen skapar.

En tredje är att det råder djup polarisering mellan vänsterextrema och dem som vill begränsa invandringen. Sådan brukar leda till stor energi och mycket debatt – liksom hat och andra primitiva uttryck.

Vad det däremot inte handlar om är den enskilde invandraren, även om det är vad Lundberg manipulativt försöker hävda. De många som har etablerat sig, arbetar och bidrar till samhället är det inget riksdagsparti som har någonting emot.

Det är banalt, men journalister och opinionsbildare tycks ha väldigt svårt att se skillnaden på kritik mot den förda invandringspolitik och enskilda individer. Denna självklarheter tycks inte självklar för mediefolk som Lundberg.