Kommer S att rita om politiska kartan?

Det pågår ett intensivt programarbete inom Socialdemokratin. I delrapporterna som kommit framför man svidande självkritik mot hur partiet låtit sig dras med i globalistisk aktivism som gjort att svenska folket inte känner igen sig i sitt eget land. Men orkar man dra slutsatser av denna självkritik? Tillåt mig tvivla.

I Svenska Dagbladets gästkolumn ger riksdagsledamoten Mauricio Rojas (L) intressanta bedömningar: Det nationellas återkomst ritar om kartan.

Är det en positionsförflyttning?

Han menar att man måste ta det Socialdemokratiska förnyelsearbetet på allvar. Oavsett om det är en ”opportunistisk omvändelse under galgen” eller en ”genuin förståelse av Sveriges predikament”, så sker en positionsförflyttning och det är detta som är det väsentliga i det svenska politiska landskapet.

Men stämmer det? Byter partiet politik – eller bara retorik? Jag menar att det är det senare. Man slänger ur sig ord som att ”Sverige ska bli mer som Sverige”, men några krav på invandrare att anpassa sig till det svenska framförs inte. Tvärtom. Det är svenskar som måste bli mer aktiva i att blandas med nya befolkningsgrupper i landet.

Backade från Somalitown – rasism är förklaringen till allt

Ta ett av Magdalena Anderssons retoriska grepp som väckte stor uppmärksamhet under valrörelsen.

– Vi vill inte ha Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy, vi ska bo blandat med de olika erfarenheter som vi har. Vår utgångspunkt är ett samhälle där man lever tillsammans med olika bakgrund, olika erfarenheter och olika inkomster och möts. Det är så vi blir ett sammanhållet samhälle, sa Magdalena Andersson till Dagens Nyheter (23 augusti 2022).

Detta tog som kritik av segregationen i förorterna och att människor där inte ska fortsätta leva avskilt och utanför svenska samhället. En ”hundvissla” (som vänsterintellektuella brukar kalla retoriska budskap som inte uttalas rakt ut) för assimilering.

Men när Andersson mötte kritik för talet om Somalitown, svarade hon på ett sätt som visar att det är integration i dess ursprungliga definition som S-regeringen införde 1975: alltså att svenskar måste ändra sig lika mycket som invandrarna för att skapa ett helt nytt samhälle.

– Jag ska vara ärlig att säga: Jag sa Chinatown och Little Italy, och så tänkte jag att det där kändes kanske lite långt bort. Det var liksom inte planerat att säga just Somalitown, jag hade kunnat säga något annat. Men jag ville ha ett exempel på något som ligger närmare Sverige, sa hon vid valmöte i Göteborg enligt Aftonbladet.

– Sen vet jag att somalier är en grupp som utsätts för väldigt mycket vardagsdiskriminering i Sverige, både på grund av sin hudfärg och sin religion. Och det är nånting som jag hatar varje dag, och som jag brinner i mitt hjärta för att bekämpa, tillade hon snabbt.

Alltså: svenskar är de onda svinen som måste anpassa sig till att det nu finns goda människor från Mellanöstern och Afrika här i landet.

Befolkningen måste ”blandas” som aldrig förr

Och i den nya S-rapport där migrations- och integrationspolitiken sågades och som presenterades före jul, heter det ändå i avslutningen: ”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.” 

Detta är ju mer en fortsättning på den gamla vanliga hållningen från när partiprogrammet antogs vid partikongressen 2013. Rojas summerar: ”Det var i det programmet den så kallade ’strukturella rasismen’ fick spela huvudrollen i förklaringen av det pågående integrationshaveriet. Det var i det sammanhanget som Stefan Löfven förkunnade att ’rasistiska tankesätt visar sig i hela samhället, till och med i regeringen’ och att vi måste orka se den rasism ’som finns hos oss själva’.”

Till skillnad från Rojas ser jag ingen kursändring hos Socialdemokratin. Man använder kanske nya ord, men den ideologiska grundhållningen är densamma: Det är det svenska samhällets fel att invandrare inte integreras. Och svenska skolbarn ska användas som integrationsverktyg för att de som inte kan svenska ska kunna komma in i samhället.

Liberaler borde tuffa till sig

Rojas ger en dyster framtid för liberaler som riskerar att bli statister i striden mellan S och SD. Jag håller inte med. Eftersom S, enligt min mening, inte ändrat sin syn om ”samhället har ansvaret” för integrationen har liberala partier som M och L alla chanser att visa på individens ansvar för att samhällsgemenskapen ska kunna bestå.

Jag tror det Rojas menar att S nu gör och som jag betvivlar att de gör, är det som liberaler borde göra.

Hittills har Sverigedemokraterna varit ensamma om att kritisera stor invandring och dess förödande konsekvenser för ökad otrygghet och minskad sammanhållning. Socialdemokraterna och deras stödpartier skyller alla problem på svenskarnas rasism. Här finns en klar tredje position för liberala partier att stå för individens skyldighet att inte ligga samhället till last, även om man är invandrare. Liberaler som vill kunna ha öppna gränser, kan säga att invandringen inte kan vara större än att den bidrar till svenska samhället och att gränserna bara kan öppnas när de som invandrat sköter sig.

Det är ju där någonstans Tidöavtalet befinner sig, ideologiskt. En samverkan mellan konservativa och liberaler. Den samverkan är konstruktiv och fungerar så länge liberaler är beredda att ställa samma krav på dem med utländsk bakgrund som man gör på svenskar.

Detta i kontrast med Socialdemokraterna som fortsatt ser invandrare som hjälplösa offer som politiken ska hjälpa genom att straffa svenskar som sköter sig.

Se där. Det borde vara skiljelinjerna i valrörelsen 2026. Och en god chans att öka regeringssidans mandat.

*

Se inslag i Riks med mig om S-rapporten som är ”självkritisk”, men som ändå visar sig skylla integrationsbristerna på ”samhället” och inte lägger ansvar på de som kommit till Sverige:

(Disclaimer: Innehållet i Youtubeklippet omfattas inte av utgivningsbeviset och utgivarens ansvar.)