Under lång tid har medborgarskapet nedvärderats. Det ses ofta som en formalitet. På ett filosofiskt plan förs ofta resonemang som om vi snarare borde se varandra som ”världsmedborgare”, skriver Dick Erixon i ledare.
Drömmen om en gränslös värld är vacker och generös, som alla utopier. Men som alla utopier är den också omöjlig i praktiken och politiska försök att infria utopier leder alltid till katastrofer.
I den intervju med den ledande franske statsvetaren Pierre Manent, som Samtiden uppmärksammar på annan plats (här), framgår att globaliseringen inte infriat de förhoppningar som individualismens segertåg förväntade sig att uppnå. Istället för fred och gemenskap över gränserna har terror, våld och risk för ökande motsättningar mellan olika grupper i samhället blivit allt mer dominerande samhällsproblem.
Manent menar att den styrande klassen visserligen börjat tala om ”värderingar” men utan att veta vad man menar och utan att ha någon politik som åtgärdar nutidens problem.
Statsvetaren stannar där i sin analys. Men vad blir konklusionen? Ett är att de politiska svaren inte kan komma från de socialister och liberaler som styrt samhällen som det franska och svenska, utan behöver sökas i och knyta an till mer klassisk politik som bygger på konservativa utgångspunkter.
Ett verktyg för att skapa större trygghet och säkerhet är att stärka medborgarskapet.
I takt med att globaliseringen allt starkare påverkar inte bara handel utan också människors rörelsemönster, blir det viktigt att inte bara tydliggöra vad medborgarskapet innebär utan att uppvärdera det.
På Migrationsverkets hemsida anges endast följande ”fördelar” med medborgarskapet:
– bara svenska medborgare har rösträtt till riksdagsvalen
– bara svenska medborgare har en absolut rätt att bo och arbeta här i landet
– bara svenska medborgare kan bli invalda i riksdagen
– bara svenska medborgare kan bli poliser, yrkesmilitärer och tillsättas på vissa andra tjänster
– som svensk medborgare blir det enklare om du vill arbeta i andra EU-länder
De flesta rättigheter som svenska välfärdsstaten erbjuder kräver inte medborgarskap. Här behöver klarare rågång skapas, som tydliggör rättigheter men också skyldigheter gentemot samhällsgemenskapen.
För den som vistas här temporärt, för studier, arbete eller skydd, behöver tillgången till den gemensamt finansierade välfärden villkoras. Först som medborgare bör ovillkorad rätt gälla.
Genom att begränsa tillgången till välfärden, både bidrag och tjänster, tydliggörs att ett samhälle kräver en balans mellan rättigheter och skyldigheter. Det innebär också att man hushållar med landets begränsade resurser och skickar en tydlig signal till dem som söker sig till vårt land. För icke-medborgare som vill göra rätt för sig finns det en tydligt utstakad väg med ett attraktivt slutmål.
Det handlar om att tydliggöra att medborgarskap är något som man förtjänar och ingen rättighet.
Medborgarskap betyder att man är lojal mot nationen och erkänner att det finns ett samhällskontrakt, där staten ger rätt till och erbjuder trygghet och säkerhet mot att medborgarna uppfyller sina skyldigheter.
Diskussionen om vilka krav som gäller för att bli medborgare och vilka förmåner som icke-medborgare trots allt ska erbjudas är viktig.
Eftersom en sådan diskussion inte förts på många årtionden är det viktigt att det är högt i tak och att både mer drastiska åtstramningar som mindre märkbara förändringar får diskuteras.
Krav har exempelvis framförts från flera håll om att begränsa asylsökandens rätt att fritt bosätta sig var man vill i landet under asylprocessen. Ebo-lagen ger sedan många år asylsökande rätt att få ersättning även när man inte bor på Migrationsverkets anläggningar. Det är en unikt liberal lagstiftning som skiljer ut Sverige från andra länder och som försvårar för kommunerna att tillgodose samhällsservice till sina invånare.
För att skapa större sammanhållning i landet är det väsentligt att stärka medborgarskapet med dess balans mellan rättigheter och skyldigheter. Då är det rimligt att begränsa rättigheter för dem som på annat sätt befinner sig i landet. Det kan handla om en rättighetskatalog på flera olika nivåer, anpassade efter skälet till att man kommer till Sverige. Principen bör dock vara att öka skillnaden mellan att vara medborgare och att inte vara det. Detta för att tydliggöra vårt individuella ansvar, och inte bara fokusera på individuella rättigheter.
Dick Erixon
2016-08-09