Jag satt på uteservering medan Socialdemokraternas första-maj tåg passerade Kungsgatan i Stockholm. Många ”palestina”-flaggor, mindre budskap om arbetarnas villkor. Özz Nujen. Några små plakat med ”Vi kör med kollektivavtal”, från IF Metall var dock lite roliga, syftande på Teslakonflikten.
KOMMENTAR. Vad är Socialdemokraterna idag? Jag har fungerat i flera dagar nu. Det är svårt att se någon enhetlig rörelse. Mer av ett skal, ett varumärke, som kan fyllas med lite vad som helst.
Småborgerligt trevligt?
”Arbetarrörelsens nyårsafton har blivit en gäspning, men ändå en rätt småtrevlig sådan. Nästan så att man får säga småborgerlig”, skriver Johanna Högström Schreiber för Liberala Nyhetsbyrån.
Ja, det var en hel del ballonger med i tåget, ungefär som SVT kör med i deltävlingarna i Mello.
Och antalet politiska plakat var litet, mindre än vad det varit förr. Särskilt de där stora som spänner över alla fem led av demonstranter.
Gränslös invandring?
Det är uppenbart att man inte har någon agenda. Den man hade senast – ”Mitt Europa bygger inga murar” och tvärsäkra krav på solidaritet genom öppna gränser och stor invandring – har visat sig göra landet otryggt med växande våldsbrottslighet.
I sjuttioelva interna rapportgrupper försöker partiet reda ut hur man ska komma ur de löften om gränslös solidaritet med hela världen som orsakade många av de akuta problem som Sverige har idag.
En idé är att tvinga fram blandning av etnisk svenskar och invandrare. Det har redan börjat i vissa S-kommuner där man lägger ned skolor i trygga bostadsområden och bussar de svenska barnen till invandrartäta skolor. Barn som integrationsverktyg. Men det är något man inte vill tala högt om. Ingen valvinnare.
Aggressivt internationalism?
Många i demonstrationståget på första maj vill uppenbarligen göra Mellanöstern till den ledande frågan för Socialdemokratin. Många ”palestina”-flaggor viftades det med. Men frågan är vad stöd till terrorsekten Hamas i Gaza har med svensk politik att göra.
Här finns ju en lång tradition. Olof Palme åkte gärna till socialistiska diktaturer, som till Fidel Castro på Kuba. Men då var detta ”internationella engagemang” en sidouppgift som gav lite guldkant för S-adeln, medan arbetarnas villkor var den stora tunga uppgiften i det dagliga politiska arbetet.
Att bara ta ställning i olika internationella konflikthärdar är knappast en framkomlig väg, allafall inte om partiet vill förbli landets största.
Högre skatter?
En konkret politik som faktiskt gav partiet folkligt stöd en gång i tiden var när man höjde skatterna och byggde ut offentliga sektorn. Här är problemet att nu tar man ut så mycket skatt att väljarna fått nog. De borgerliga vann två val på jobbskatteavdrag, alltså att sänka inkomstskatten för vanligt folk. Dessa avdrag har S inte vågat röra under sina åtta senaste år vid regeringsmakten.
Nu talas om ”bankskatt” för att finansiera militära försvarets återuppbyggnad. Men det är ju knappast någon stabil skattebas. Det är inte så många år sedan finanskrisen då staten fick rycka in och rädda banker från att gå under. Men det låter ju bra: ”bankskatt”. Problemet är dock att väljarna förstår att det ändå är dom som till slut får betala även denna skatt.
Lägga ned fler kärnkraftverk?
En del vill att S ska bli mer ”gröna”. Frågan är hur det ska gå till. Partiet lade ju ner sex kärnkraftverk under sina perioder i regeringsmakten för att göra Miljöpartiet glada. Konsekvensen är att svenska hushåll måste räkna med chockhöjda elpriser när det inte blåser.
En annan idé är att återinföra reduktionsplikten, alltså stor inblandning av biobränsle i bensin och diesel. Det låter som miljövänligt, men betyder högre pris vid pump. En tia mer per liter kommer inte räcka.
Problemet är allt fler väljare nu börjat inse att ”grönt” är synonymt med ”dyrt för min hushållskassa”.
En radikal grön politik kommer att kosta många väljare.
Gammal hederlig arbetarprofil?
Enklast, kan man tycka, vore att återgå till det som gjorde partiet stort en gång i tiden – alltså företräda vanliga arbetare. Problemet är att de är konservativa, inte gillar postmodernistisk könsbytesaktivism och föredrar traditionella svenska kulturyttringar framför nya klämkäcka influenser från Afrika och Mellanöstern.
Riktiga arbetare har ju närmast blivit hatobjekt bland vänsteraktivister. Då är arga och kränkta unga tjejer som ser rasism överallt att föredra. Men frågan är hur många väljare det ger.
Det är som sagt inte lätt att se hur Socialdemokraterna ska hitta en ny uppgift, ett nytt skäl för sin existens. Ballonger till barnen kanske fungerar i Mello, men knappast för ett parti.