Spekulationerna är igång i katolska världen om vem som kan bli nästa påve. Och kardinal Anders Arborelius, biskop i Stockholm, är ett namn som nämns. Vad skulle Gustav Vasa sagt om det?
KOMMENTAR. Anders Arborelius hamnar högt på den franska tidningen Le Figaros lista över tänkbara efterträdare till 87-årige påven Franciskus, som har problem med hälsan. Arborelius beskrivs som en uppskattad, karismatisk och mångspråkig kardinal.
Än viktigare är att han är en eftertänksam och föga aktivistisk präst. Många anser att Franciskus gått fram med reformer alldeles för snabbt. Kyrkan kan behöva en andningspaus. Ingen skulle vara bättre än Arborelius på att ge andrum. Han är en bönens man.
Förste katolske biskopen på nästan 500 år
Som 20-åring konverterade han till katolicismen. Han sökte sig till karmelitbröderna där bönen står i centrum. De har ett kloster i Sverige, en gammal renoverad bondgård i Tågarp, tre mil söder om Helsingborg. Där tillbringade Anders Arborelius en stor del av sitt vuxna liv.
Till dess han som 49-åring kallades till att bli den första svenske biskopen i katolska kyrkan sedan den lutherska reformationen på 1500-talet. Det var påve Johannes Paulus II som utnämnde honom 1998. Därefter har påve Franciskus 2017 utnämnt Arborelius till kardinal.
Tillhör kyrkans absoluta elit
Som kardinal tillhör Arborelius katolska kyrkans yppersta elit. Han är en av de cirka 130 kardinaler som kan bli nästa påve. Kardinalkollegiet utser en av sina kollegor.
Enligt medierna har han inga fiender, vilket är en viktig faktor för att bli vald. Somliga menar att han i en ålder av 75 år inte vill bli vald. Det är nonsens. Har man ställt upp på att vara kardinal har man också accepterat att kyrkan kan utse en till påve. Blir han vald kommer han att fullgöra plikten, även om han helst skulle vilja ägna dagarna åt bön.
Arborelius har dessutom klättrat snabbt i maktens korridorer i Vatikanstaten. Han sitter sedan 2020 i Vatikanens ekonomiska råd och sedan 2022 i rådet som rekommenderar påven nya biskopar.
Vad skulle Gustav Vasa sagt?
Katolska biskopar hade stor makt i Sverige under medeltiden och fram till början av 1500-talet. De ingick självklart i kungens regeringskrets. De var ofta de mest akademiskt utbildade. Men de var utsedda av påven i Rom, som därmed hade stor politisk makt.
När Gustav Vasa valts till kung 1523 tog han intryck av munken Martin Luther och kritiken mot katolska kyrkan som korrupt. Prästen Olaus Petri studerade i Wittenberg 1517 när Luther i den staden publicerade sin 95 teser mot kyrkans maktmissbruk. Olaus Petri blev sedan nära medarbetare till Gustav Vasa.
Kungen började självsvåldigt utse biskopar och vägrade betala avgifter till Rom. Successivt infördes lutheranismen i de svenska kyrkorna. Men motståndet var starkt. Uppsalariksdagen 1527 räknas som reformationsriksdagen, men Gustav fick där backa från flera nymodigheter.
Upproren mot Gustav – både i Dalarna och senare Dackeupproret i Småland – innehöll krav på att ta tillbaka de gamla, traditionella kyrkosederna. Samtidigt mötte kungen kritik från andra hållet om att inte gå tillräckligt snabbt fram med reformationen.
Gustav manövrerade skickligt och pragmatiskt i riktning mot protestantismen och undvek brutalt inbördeskrig om religionen så som skedde på många andra håll där den nya läran trängde ut det katolska. Ett led i att stärka protestantismen var att ge ut bibeln på svenska. Det blev ett avgörande inslag i att stärka svenska språket.
Men för Gustav Vasa handlade det mer om statsmakten än om religionsutövningen. Genom att successivt konfiskera den rika katolska kyrkan på dess enorma förmögenheter – i protestantismens namn – byggde kungen en stark statsmakt. Den vi ännu idag har. (För mer: se min dokumentär om riksbyggaren Gustav Vasa hos Riks).
Så, om Gustav Vasa kunnat kommentera möjligheterna av en svensk som påve i nutid hade han säkert inte haft något emot det. Idag är svenska statsmakten säker och nationella suveräniteten säkrad. Dessutom är katolska kyrkan idag skild från politiken också i katolska länder. Nu går den skiljelinjen mellan det kristna och det muslimska.