Påvebesöket kunde ge intryck av att alla motsättningar emellan protestantism och romersk katolicism är som bortblåsta. Men bakom den ekumeniska fasaden döljer sig alltjämt avgörande läroskillnader som inte får fuskas bort, skriver Simon O Pettersson.

Många är i dag med rätta arga på Svenska kyrkan. Man finner att politiska konjunkturer verkar viktigare än tidlösa sanningar. Det är naturligt att i detta läge snegla emot Rom. Det den ökande skaran konvertiter inte tänker på, är att de därmed på köpet får en mängd andra problem.

Två nya böcker sätter fokus på dessa problem: Anders Gerdmars Guds ord räcker (Areopagos 2016) och Lars Borgströms Bibliskt och romersk-katolskt – vari består skillnaderna? (LFS 2016).

Anders Gerdmar hör hemma i karismatisk kristendom (Livets ord), men är också verksam som teologisk forskare och undervisare. Han har skrivit boken i själavårdande syfte, som ett svar på en fråga från en medkristen, om man måste vara katolik för att vara kristen. Hans svar är tvärtom att Guds ord räcker.

Gerdmars utgångspunkt är att katolicismen inte erkänner Bibeln som enda trosauktoritet, det som brukar kallas sola scriptura (skriften allena). I stället har de efter hand hittat på en mängd ny saker som vilseledande brukar kallas traditionen.

Denna grundprincip ligger sedan bakom mycket av andra problematiska inslag, där bibeltexten ignoreras till förmån för en lös och godtycklig ”tradition” (i allmänhet läroämbetets tillfälliga åsikter). Gerdmar tar pedagogiskt upp flera sådana fenomen.

Det mest grundläggande, och för många djupt stötande, är den Katolska kyrkans exklusiva anspråk på frälsning. Den menar att bara den egna kyrkan kan erbjuda frälsning, oavsett den enskildes tro. Att reducera frälsningsfrågan till något så profant som medlemskap är absurt och saknar all biblisk grund.

En närliggande sak är påveämbetets extrema anspråk på att vara Jesu ställföreträdare, och ofelbart kunna döma i trosfrågor. Något sådant kan inte tillkomma någon människa.

Andra frågor som behandlas är bland annat den vildvuxna och obibliska Mariakulten, rättfärdiggörelsens grund, katolsk helgonkult, skärselden, avlat och skillnader i nattvardssyn. Fram tornar en bild av en katolsk kyrka som står mycket långt från den apostoliska traditionen.

Gerdmar har sammanfattningsvis skrivit en väl argumenterad och kunnig introduktion till skillnaderna emellan biblisk och katolsk tro. Att han står i en karismatisk tradition tycker inte jag påverkar framställningen så mycket, utan alla evangeliskt troende kan nog känna igen sig i hans framställning. Det är en dock en introduktion, och den som redan är något förtrogen med diskussionen kan tycka att det tar litet väl långt tid innan författaren kommer till det verkligt väsentliga.

Lars Borgström, som är präst i lutherska församlingen, har skrivit en bok med vissa likheter. Han står dock stabilare i den lutherska traditionen vilket märks i framställningen. Hans bok tar i hög utsträckning upp liknande frågeställningar, men han har vinnlagt sig om att vara mer koncentrerad och är också mer djupgående i vissa avseenden (han tar till exempel upp mer av den historiska diskussionen).

Gerdmars bok är medvetet mycket populär, och syftar nog till en så bred publik som möjligt, medan Borgströms bok är något mera specialiserad, och ger mer för den som redan vet något. Med detta sagt är Borgströms bok också en introducerande bok, som förklarar alla grundläggande begrepp.

Bägge böckerna tillhör, även om de inte kommer få Augustpriset eller diskuteras på kultursidorna, höstens viktigaste.

I en tid, när Påven får göra oemotsagd propaganda på bästa sändningstid, och svenska journalister är för religiöst okunniga för att ställa kritiska frågor, kunde nästan inga böcker vara viktigare. Man kan bara hoppas, att de får läsare.

Simon O. Pettersson