5   +   3   =  

De professionellt kristna talar om medmänsklighet i migrationsdebatten, men bryr sig förvånansvärt lite om de ensamma och fattiga äldre i Sverige. Man följer inte den kristna traditionen att först och främst visa värdighet och humanitet mot de som finns närmast.

I Dagen har en intressant debatt förts mellan idéhistorikern Lars F Eklund och Karin Wiborn, generalsekreterare i Sveriges kristna råd (SKR) där Svenska kyrkan ingår.

Stor migration ger dubbelt svek mot kristna solidariteten

Lars F Eklund påminner om att påven Franciscus förklarat att mottagandet av migranter inte får äventyra det gemensamma bästa för mottagarlandets egna befolkning.

”Han påpekar särskilt, att om man tog emot för många så skulle man också äventyra integrationen för dem man redan tidigare mottagit. Risk för ett dubbelt svek”, skriver Eklund och frågar sedan:

Hur många asylsökande och anhöriga anser SKR att Sverige kan ta emot per år utan att riskera det gemensamma bästa?

”Ibland får man en bestämd känsla av att SKR i sina ställningstaganden helt ignorerar vad som i den breda kristna traditionen kallas ”Ordo Caritatis” – kärlekens ordning.”

Även om den kristna traditionen betonar att alla människor är skapade i Guds avbild och lika i värde, så lever vi i olika gemenskaper där vi har ett särskilt ansvar för varandra. I familjer, lokalsamhällen och i länder, som föräldrar, grannar och medborgare. Det är inte solidariskt att utöva sitt ansvar så att vår familj, våra grannar eller medborgare drabbas. Särskilt om det drabbar de svagaste bland dem.

”Det är detta som SKR verkar glömma”, skriver Eklund skulle vilja ha en seriös etisk vägledning om från SKR. Alternativt konkret handling från SKR:s största medlem, Svenska kyrkan. De äger enorma arealer skogsmark som de skulle kunna sälja för kanske 40 miljarder kronor. Dessa medel skulle kunna täcka en del av asylmigrationens kostnader för skola, vård, brottsbekämpning.

Vad sägs om det, undrar Lars F Eklund.

Officiellt undanglidande från prioriteringar

I ett svar från Sveriges kristna råd vägrar Karin Wiborn att prioritera de svaga i Sverige. Istället poängterar hon vikten av ökad anhöriginvandring och att fler ”alternativt skyddsbehövande” måste få komma till Sverige.

Hon är alltså å kristna kyrkornas vägnar mycket konkret om vad man kräver för utländska medborgare, men när det kommer till svenskar anser hon det ”snarare [vara] politiska åtgärder” och en fråga för partierna som skulle kunna ”säkerställa att mer resurser kan fördelas till alla angelägna samhällsområden”.

Kristna ska alltså inte prioritera svenska medborgare. Däremot anser Wiborn det rimligt att kyrkorna som etisk vägledning förespråkar konkret politik så att fler får ”skydd i vårt land”.

Hon menar att kyrkorna förmått hålla samman perspektiven ”nära” och ”långt borta” genom missions- och biståndsarbete. Att de som förut fått hjälp långt borta nu istället kommer till Sverige, förändrar inte det ”medmänskliga ansvaret”.

Sveriges kristna råd likställer alltså bistånd, där kristna punktvis ger stöd och hjälp långt borta med att dessa människor istället kommer till Sverige och gör fullt anspråk på den svenska välfärden, som byggts upp genom ett samhällskontrakt med rättigheter och skyldigheter. Något som inte gäller i biståndsarbete.

Välfärd måste prioriteras

När Lars F Eklund replikerar på Wiborn reagerar han över att hon talar om att bemöta dem som kommer långt bortifrån humant och med värdighet. Eklund anser att de som finns oss nära ”också ska behandlas värdigt och humant, och att vårt ansvar för dem ofta är större pga de relationer vi har till dem”.

Det är här skillnaden finns – kyrkorna i SKR talar hellre om dem långtbortifrån, medan man talar tyst om dem nära. Detta trots att kristen tradition alltid inneburit motsatsen – först ta hand om de hjälpbehövande i den egna församlingen.

SKR bryr sig inte riktigt om, skriver Eklund, ”hur den migrationspolitik de förespråkar slår här, nu och framöver mot de svagaste i vårt samhälle”.

Eklund efterlyser åter etiska principer som kan vara vägledande när prioriteringar i välfärden måste göras. ”Frågan för oss kristna är inte om vi ska visa solidaritet – det är givet – utan hur vi ska göra det.”

För kyrkorna handlar etik enbart om ”vägen in i Sverige”, men ”vad som händer sedan är tydligen inte etik utan politik, och då håller SKR tyst. Det är skandalöst”, summerar Eklund.

En högst avslöjande debatt

Eklunds debatt avslöjar Svenska kyrkan och övriga kyrkor i SKR. De följer inte den traditionella kristenheten som alltid handlat om att i första hand hjälpa dem som finns närmast. I bibeln talas om att stödja behövande i den egna församlingen.

Det är många äldre i Sverige som lider. Både materiellt och socialt. Många äldre har blivit uteliggare. Ännu många fler lever i ensamhet. Dessa människor har jobbat och slitit i hela sina liv och varit med och byggt det välfärdssamhälle vi haft fram till nu.

Men de kristna kyrkorna dumpar dessa äldre eftersom de är svenskar, och riktar all sin energi på att få hit människor från andra delar av världen. Att det innebär ännu sämre villkor för svenska äldre, struntar man blankt i.

Det är frapperande att kristna kyrkor kunnat gå så fullständigt filosofiskt vilse. Lars F Eklund avslöjar i sin ordväxling i Dagen det som vi säkert är många som misstänkt, men hoppats vara överdrivet. När det kommer till etisk vägledning prioriterar inte svenska kyrkor de äldre och utsatta i Sverige. Det är den bedrövliga sanningen.

*

Se artiklarna i Dagen: Kristet svar om integrationen (inlägg), Vi har medmänskligt ansvar (svar), Välfärden måste prioriteras (replik).

Not: Lars F Eklund har medverkat som krönikör i Samtiden.