”Armlängds avstånd i kulturen” gäller bara när konservativa politiker har makten. När vänsterliberaler regerar, då är det fritt fram att från kulturella sammanhang sparka ut konservativa konstnärer. Just det gör nu den nya liberala regeringen i Polen.
Den polska konstnären Ignacy Czwartos utsågs av förra konservativa regeringen till att vara utställare i den polska paviljongen på sommarens Venedigbiennal.
Nu har han sparkats av den nya liberala regeringen. Den 29 december fick han veta att hans biennalprojekt stoppats av landets nya kulturminister, berättar han för The Art Newspaper.
Polska kulturdepartementet meddelar i en skriftlig kommentar att man ”analyserat tävlingsproceduren” och ”efter att ha samlat in synpunkter”, kommit fram till att Ignacy Czwartos projekt inte ska få genomföras på Venedigbiennalen. Det blir i stället konstkollektivet ”Open group” som får ordna utställning i den polska paviljongen.
Ignacy Czwartos anklagar den nya regering för censur och politisk styrning av konsten.
Varför får bara vänsterliberaler styra konst och kultur?
När borgerliga eller konservativa regeringar försiktigt försöker lägga om kulturpolitiken blir det ett ramaskri att politiker lägger sig i konsten. Man hävdar att principen om ”armlängds avstånd” måste råda!
Detta för att rädda miljardbelopp i statsbidrag åt olika vänsterinriktade kulturverksamheter.
Och om, mot förmodan, en konservativ regering som den i Polen, lyckats lägga om politiken bort från vänsterliberalt fokus, då har liberala eller vänsterinriktade regeringar som återtar makten inga som helst skrupler i att sparka ut den konst och kultur de inte gillar.
Talet om ”armlängds avstånd” är en bluff
Det som händer i Polen nu visar att snacket om ”armlängds avstånd” är en bluff. Det förhållningssättet gäller bara när det är högerregeringar. De ska inte få röra kulturen. Men när vänsterregeringar tillträder tar de sig snabbt och enkelt rätten att styra kultur och konsten ned på detaljnivå.
Tidigare svenska borgerliga regeringar har gått på den här bluffen, vilket inneburit att vänstern fått total hegemoni över offentligfinansierad konst och kultur. Oavsett regeringens färg har vänstern kunnat roffa åt sig.
Det måste bli ett stopp på denna obalans. Det måste bli självklart att om svenska folket valt en icke-socialistisk majoritet, måste detta genomsyra också kulturbudgetarna. Ansvariga politiker måste granska, utvärdera och styra offentligfinansierad kulturverksamhet på samma sätt som all annan skattefinansierad verksamhet. Vänstern har inte ensamrätt till kulturanslagen.
Detta innebär ingen inskränkning i den konstnärliga friheten. Alla kulturarbetare och konstnärer kan finansiera sin verksamhet privat, genom donationer och försäljning. Det är skattemedlen och den offentliga kulturen som ska präglas av demokratiska utslag i allmänna val.