Svenska Akademien har nu avslutat invalsprocessen för denna höst. Att det sista namnet blev litteraturprofessorn Mats Malm är, skulle jag vilja hävda, på flera sett anmärkningsvärt och kan tyda på en ljusning. Mats Malm representerar nämligen något helt annat än den inriktning som låg i tangentens riktning.
Det är svårt att tolka invalen i Svenska Akademien. Sannolikt måste fullkomligt motstridiga viljor jämkas samman, och resultatet kan i teorin bli sådant att det inte tillfredsställer någon. Invalet av Jila Mossaed verkade som ett billigt sätt att vinna multikulturella pluspoäng och som ett fullständigt avståndstagande från alla normala meriteringsprinciper.
Litteraturprofessorn Mats Malms nya ledamotskap kan dock inte tolkas enligt dessa linjer. Mats Malms forskning kan inte på ett uppenbart sägas representera den ena eller andra trenden. Han vinner inte genklang hos den genomsnittlige kulturjournalisten som förmodligen inte läst något han skrivit. Tidsenlig kan han knappast kallas.
Om man läser något Mats Malm skrivit slås man närmast av motsatsen – tidlösheten. Att läsa hans avhandling Minervas äpple: om diktsyn, tolkning och bildspråk inom nordisk göticism (1996) är, om man bortser från språket som bär nutidens prägel, som att förflytta sig till femtiotalet. Det finns här en grundlighet och en lärdom som jag trodde var för evigt bortspolad från svensk universitetshumaniora.
Malms avhandling visar inte bara en djup förtrogenhet med svensk litteratur från barocken till romantiken, utan också en omfattande orientering i de antika och fornisländska förebilderna. Därigenom förmår han binda samman en månghundraårig estetisk diskussion med tolkningar av äldre svensk litteratur. Den klassiska och fornisländska bildningen ger ett djupperspektiv till avhandlingen som är ovanligt i dag.
Ett sådant tillvägagångssätt har sedan dess blivit hans signum, och resulterat i studier av bland annat de tidiga svenska romanernas legitimitetsskapande, barockens användning av liderligt språk och mimesis-begreppets historiska utveckling. Den stora lärdomen har inte resulterat i några tråkigt positivistiska faktasamlingar, utan i centrum har alltid de större estetiska perspektiven stått.
Det anmärkningsvärda i valet av en person av Malms kaliber uppträder i jämförelse med de andra ledamöterna. Malms inriktning skiljer sig inte bara från Mossaed, utan också från de ledamöter som tidigare uppfattats som tongivande. Anders Olsson och Horace Engdahl blev kända genom att lansera postmodernism och Frankfurtskolans revisionistiska marxism i tidskriften Kris. Sara Danius har intresserat sig för liknande teorier, en favorit verkar Fredric Jameson ha varit. Peter Englund har varit mindre teoretiskt intresserad, men har i praktiken använt likartade perspektiv i sin historieskrivning.
Malm bryter med allt detta och kan uppfattas som ett slags återgång till ett tidigare tidsskede. Konkret anses han nog vara användbar av Akademien i vårdandet av det svenska litterära arvet, som särskilt kommer till uttryck i klassikerutgivningen. Hans kunskaper i äldre svensk litteratur, liksom hans kunskaper i latin, kommer här väl till pass.
Jag hoppas dock att han kommer att göra mer än så. Även om det kan förmodas att hans kunskaper om samtida litteratur är avsevärt mindre än många av de nuvarande akademiledamöternas, hoppas jag att han också involveras i Nobelprisarbetet (och i arbetet inför de andra litterära priserna). Det långa tidsperspektivet kan förhoppningsvis ge klarare bedömningskriterier i mötet med den nya litteraturen.
Ty en Akademi som ger nobelpriset till Bob Dylan har per definition en problematisk litteratursyn. Nya perspektiv behövs.