Danske publicisten Flemming Rose uppmanar de svenska myndigheterna att sluta mumla och en gång för alla sluta upp bakom Lars Vilks och ge honom ett fullgott skydd mot terrorangrepp.

Konstnären Lars Vilks har varit utsatt för flera mordförsök och var målet för ett terrorangrepp i Köpenhamn 2015, där en deltagare vid eventet som Vilks medverkade i mördades. Hans hus har utsatts för mordbrand.

Bakom denna hotbild finns islamister som vill fullfölja en fatwa om att döda Lars Vilks därför att han ritat Muhammed som rondellhund.

Att avbilda Muhammed ligger inom svensk yttrandefrihet och skyddet av Lars Vilks från polisens sida är ett mått på hur Sverige som land står upp för yttrandefriheten i vår egen grundlag.

Men Lars Vilks får inte ett fullgott livvaktsskydd. Detta har han diskuterat med Flemming Rose, som varit chefredaktör Danmarks största tidning Jyllands-Posten. I veckan har Dagens Nyheter (överraskande nog) översatt en text av Rose där denne påpekar att Lars Vilks behandlas illa av svenska myndigheter, Försvara Lars Vilks rätt till ett normalt liv. Rose skriver:

”Under vår dialog har det blivit tydligt att det finns en fundamental skillnad mellan hur livvakter i Sverige och Danmark tar sig an uppdraget. Och som dansk kan jag, inte utan att känna både en viss personlig lättnad, och medkänsla med Lars Vilks, säga att mitt eget lands livvaktstjänst är betydligt mer professionell och hänsynsfull än kollegorna i Sydsverige.”

Att sakna kontroll över sitt eget liv

Rose hänvisar till att Vilks i somras konstaterade, ”Jag är som en hund, som hålls inomhus, och rastas någon gång per dag”.

Detta är ovärdigt, menar Rose.

”Jag kan inte säga om Lars Vilks är ett offer för bristande professionalism eller trakasserier men resultatet är detsamma: en växande frustration och en känsla av att inte ha kontroll över sitt eget liv.”

I samtalen mellan Rose och Vilks framkommer att Villks upplever ”att den svenska kultureliten håller honom på armlängds avstånd, också när den kritiserar behandlingen av honom. Gallerier vill inte ställa ut Vilks, kollegor undviker honom och den svenska offentligheten och kultureliten har dröjt med att otvetydigt fördöma dem som försökt tysta honom.”

Svenska kultureliten har istället för att stå upp för yttrandefriheten och konstnärer som provokatörer, när det gäller islam, hemfallit åt självcensur. Istället har kulturetablissemanget ställt sig på våldsverkarnas sida och anklagar Vilks för en mängd epitet utan grund.

Rose reflekterar över sambandet mellan ”å ena sidan detta hyckleri och denna feghet och å andra sidan polisens klandervärda behandling av Vilks”.

Rose konstaterar att polisen inte agerar i ett vakuum. ”Hur polisen tolkar sin roll och agerar avgörs i stor utsträckning av folkvalda politiker och av opinionsbildningen med kultureliten som central aktör.”

Nu väntar Lars Vilks på besked om han måste fira ännu en jul utan sina närmaste.

*

Se intervju i Riks med Lars Vilks och hotbilden och samtal om hans konstnärskap.