Efter bara fem dagar som partiledare höll Nyamko Sabuni (L) sitt Almedalstal på onsdagskvällen. Hon är en fräsch röst, men oklart vart hon tänker peka med hela handen.
Det var ett personligt tal. Hon berörde kort den unika bakgrund hon har för att vara en partiledare i Sverige – kvotflykting från Afrika (född i Burundi av föräldrar i exil från Kongo). Men hon tog samtidigt avstånd från det som är identitetspolitik.
– När andra skildrar min resa blir fokus ofta på min hudfärg och att jag är kvinna. Jag har aldrig gillat det här. En människa är så otroligt mycket mer än det som man ser. Därför har jag aldrig ställt upp på det som brukar kallas identitetspolitik. Man måste inte själv ha varit förtryckt för att kunna representera de förtryckta. Det skulle innebära att vi som människor inte har förmåga till empati. Jag är övertygad om att de flesta av oss har just det, sa Sabuni.
Som ny partiledare har hon de senaste dagarna på detta sätt balanserat olika frågor med att både se för- och nackdelar. Exempelvis har hon pressat Stefan Löfven och Socialdemokratin på att verkligen uppfylla Januariöverenskommelsen på ett sätt som låter som att hon inte skulle ha svårt att bryta den om så inte sker. Samtidigt ryktas att hon krävt att få ett antal tjänstemän tillsatta av L i regeringskansliet för att kunna arbeta med JÖKen. Det skulle ju innebära en fördjupning av samarbetet.
Det är naturligt att en ny partiledare som har andra ingångar i politiken än sin företrädare, och som valts i motstånd från det egna partietablissemanget, måste ta hänsyn och väga in allas önskemål innan hon kunnat utmejsla en egen kurs.
Jag reagerade dock på att hon sa ”Vi är alla Sverigevänner” och att nyanlända har ”rätt att komma in i arbetslivet”.
Många islamister är ju inte och vill absolut inte vara Sverigevänner. Många inom kulturvänstern hatar Sverige och vad landet står för. Många andra föraktar svenska traditioner och historia (ta exempelvis Fredrik ”bara barbariet” Reinfeldt och Mona ”avundsjuk på invandrargrupper – ni har en kultur” Sahlin).
Och ingen här i landet har väl ”rätt” till ett jobb. Man gör sig anställningsbar, skaffar utbildning och praktik, söker jobb och lägger ner sin energi på att finna ett jobb. Många kommer till Sverige för att leva på bidrag. Attityden till dem – liksom mot alla andra – borde väl inte vara att tala om rätten till jobb, utan om skyldigheten att arbeta.
Men det ska nog ses som eftergifter till de vänsterliberaler som stod som förlorare i partiledarvalet. Jag tycker inte de meningarna lät som den Sabuni jag minns från förra gången hon aktiv i politiken.
Det blir spännande att se hur hon navigerar och var L-partiet hamnar i det svenska politiska landskapet framöver.