I sitt Almedalstal nämnde statsminister Stefan Löfven ”Sverige” eller ”svensk” hela 40 gånger. Kristdemokraten Ebba Busch Thor lät en stor svensk digital flagga vaja bakom henne under hennes tal. Kommentatorer klagade på flaggviftandet. Med viss rätt.
Det blir väldigt ytligt när de som i många årtionden i internationaliseringens namn förminskat den svenska identiteten och hävdat att det inte finns någon specifik svensk kultur (men att det finns kurdisk, givetvis) plötsligt upptäckt att svenska folket längtar efter ett erkännande för sina seder och bruk och tradition av sammanhållning.
Den under många år extrema mottagningen av migranter, främst från antidemokratiska, kvinnofientliga och våldsamma delar av världen, provocerar fram ett behov att tala om, bekräfta och upprätthålla värderingar vi tidigare aldrig behövt nämna eller ens tänka på eftersom de har varit lika självklara som luften vi andats.
När nu behov uppstått att intellektuellt analysera någon man tidigare förnekat exsisterar, blir det inte lätt. Eller rättare sagt, det blir tydligt vilka som förstått och länge sett nyttan med att synliggöra svenska värderingar och vilka som är yrvakna för tänkandet.
Flaggviftande och tal om svenska jordgubbar är bara en ytlig fernissa, som isolerat är meningslös. Denna sorts svenskhet saknar djup. Ytlighet och symboler bevisar ingenting i sig själva.
Men när de blir symboler för något djupare, då fylls de med mening. Och det vi nu behöver är fördjupning. När Jimmie Åkesson efter sitt tal i Almedalen fick kritik för att hans nationalism var mörkare än de andras, var det ett sätt för kommentatorer att medge att hans nationalism har djup. Politik ska ju koncentrera sig på samhällets brister, knappast var hallelujakör för det som fungerar bra.
Och Åkesson angrep att otryggheten breder ut sig och sammanhållningen brister. Värst är det i de 53 utsatta områden där polisen och annan blåljuspersonal inte kan åka in utan förstärkning därför att de blir utsatta för stenkastning, får sina fordon vandaliserade och möts av upplopp. Parallellsamhällen etableras där andra regler gäller än svensk lag. Medborgarna där lever i skräck för ligor och religiösa extremister som får verka ostört.
Att återskapa svenska rättsstatens auktoritet och överhöghet i dessa områden, om så krävs med undantagstillstånd, är att ta de svenska värderingarna på allvar. På djupet. Här räcker inte flaggviftande eller att bjuda på svenska jordgubbar.
De kommentatorer som kritiserar partiernas nya ”tävling i svenskhet” vänder sig inte bara mot det ytliga flaggviftande utan tar samtidigt noga avstånd från ”provinsialism” och ”nationellt navelskådande”. Eller, som Anna Dahlberg i Expressen skriver, ”att krypa in i ett skal”.
Men att värna sin egen kulturella särart är inte isolationistiskt. Så som Åkesson sa i Almedalen är det att vara för mångfald att värna Europas många olika nationella kulturella uttryck. EU försöker likrikta och standardisera och därmed utplåna kontinentens olika kulturella uttryck. Att värna mångfald är knappast att krypa in i ett skal.
Andra menar att man inte ska behöva vara svensk i Sverige om man inte vill. Sakine Madon skriver att ”Turkiet har med alla medel försökt att tvångsassimilera minoriteter i snart hundra år utan att lyckas.” Men då har man helt missat vad nationell samhörighet är. Turkiet försöker tvinga på sin nationalism på en annan kultur, den kurdiska. Det är ju inte nationalism utan antinationalistisk imperialism.
Den som inte vill se sig som svensk, kan naturligtvis inte tvingas till det. Men då bör man också avstå från alla de förmåner som den svenska nationella gemenskapen erbjuder: välfärdsstatens trygghetssystem. Eller som Mohamed Omar uttryckt det i krönika här i Samtiden: ”man vill leva i Sverige för att ta del av dess välfärd, men inte landets värderingar”. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Den som hatar eller avskyr det svenska borde ha den moraliska hederligheten att då inte utnyttja det som gemenskapen erbjuder.
Sverige är inte en kassakista som alla kan ösa ur, samtidigt som man hånar dem som gör denna kassakista av välfärdssystem möjlig.
De som inte vill vara svenskar ska slippa. Därför är det riktigt att uppvärdera medborgarskapet så som Sverigedemokraterna föreslagit. Den som inte vill vara svensk, ska slippa vara svensk medborgare. Och den som inte är medborgare ska naturligtvis slippa plikterna men också förvägras att ta del av fördelarna med att vara medborgare.
Detta är egentligen inte nationalism, utan den filosofiska tanken bakom samhällskontraktet som utvecklades av 1600-talsfilosoferna John Locke och Tomas Hobbes. Avsky gärna Sverige – men ta då inte del av dess rättigheter.
Svårare än så är det inte. Rättigheter och skyldigheter ska balanseras. Och de som smiter från skyldigheterna, och hånar dem som fullgör dem, ska självfallet inte tillåtas vara friåkare. Det är inte ondska eller att krypa in bakom något skal, utan en självklar logisk slutsats enligt månghundraårig filosofi om västerlandets civilisation.
Dick Erixon
2016-07-08