Gunnar Petri har skrivit den första heltäckande biografin över Hans Järta. Det är ett imponerande verk av stor lärdom, som dessutom introducerar viktig, idag tämligen bortglömd person i svensk historia. Tolkningen, att Järta bör betecknas som upplysningsliberal snarare än konservativ kan dock ifrågasättas.
Enligt min mening är juristen Gunnar Petris Hans Järta: en biografi (Historiska media, 2017) en av årets viktigaste böcker. Den inte bara introducerar Hans Järta (1774-1847) för oss sentida, utan ger dessutom en utförligare och mer detaljerad skildring än alla äldre biografer, samt en bild av den tid och det sammanhang han levde i. Den skulle vara väl värd ett fackbokpris.
Mitt ärende här är inte att recensera boken i konventionell mening, det har redan denna tidnings redaktör Dick Erixon gjort (här). Då jag behandlat Järta i sin egenskap av konservativ tänkare i min egen bok Svenska konservativa profiler (Realia förlag 2017) har jag dock några kommentarer till den ideologiska diskussionen av Järta som finns i boken.
Järtas ideologi är omdiskuterad. Den vanligaste beteckningen är utan tvivel konservativ, men det finns också de som velat se honom som liberal. Att han var liberal i sin ungdom får gälla för klarlagt, och denna bild får sägas bekräftas av Petri. Petri lyckas övertygande visa att hans inblandning i mordkomplotten mot Gustav III var större än han på ålderns höst ville medge, då han tvärtom blivit positivt inställd till nämnde konung. Han avsade sig tidigt sitt adelskap, och heter därför Järta i stället för Hierta, och var över huvud taget en inopportun liberal kritiker av makten, och inte minst bitande satiriker, några år in på 1800-talet.
Frågan är dock hur man bör värdera dennes senare verksamhet. Petri gör en poäng av en formulering i ett brev till Geijer 1838, strax före dennes avfall, där han retoriskt säger ”Men också jag är liberal”. Det bör dock förstås som en retorisk gest av ringa värde för en ideologisk analys. När Geijer verkligen avföll till liberalismen var Järta inte road och deras vänskap fick sig en ordentlig törn.
Två andra invändningar reser sig också mot en så hård tolkning av detta yttrande. Andra, för oss tydligt konservativa, kunde retoriskt skilja mellan en ”sann” liberalism, som borde understödjas, och en ”falsk” liberalism, som borde bekämpas, och med detta mena ungefär detsamma som, om en konservativ i dag skulle skilja mellan sanna och falska frihetsvänner.
Nils Fredrik Biberg, konservativ professor i filosofi, gav exempelvis ut en bok med titeln Om falsk och sann liberalism (1823). Därtill finns en naturlig önskan hos alla, att se en större kontinuitet i sin livsbana än som faktiskt finns där. När Järta i samma sammanhang skriver ”och från de tankesätt, som för fyrtio år sedan ådrog mig beskyllningen för jakobinism, erkänner jag icke något väsentligt affall”, är inskränkningen ”icke något väsentligt” viktigare än resten.
Om vi nu närmare betraktar Järtas senare verksamhet framträder han närmast som en lärobokskonservativ. 1809 års regeringsform, till vars utformande han starkt bidrog, vilade tydligt på konservativa principer. Bakom låg en tanke om historiska, organiskt framväxta strukturer. Det blir inte minst tydligt om man läser den promemoria Järta skrev för att försvara regeringsformen.
Han hänvisar där tydligt till historien och hur de maktdelningsprinciper som uttrycks i regeringsformen inte skall förstås som abstrakta, ohistoriska principer, utan något som helt bygger på Sveriges unika traditioner. Sverige fick således en regeringsform som inte alls byggde på den franska revolutionens principer, utan på Sveriges egen historia.
Här fanns fröet till det som senare skulle kallas ”den historiska skolan”, som han vid sidan av Geijer skulle bli den främste representanten för i Sverige. Han fick i mogen ålder som fri skriftställare möjlighet att utveckla denna åskådning. Detta skedde särskilt i det egna organet Odalmannen (man får förmoda en anspelning på Geijers ”odalbonde”). Där utvecklade han en skarp kritik mot franska revolutionens idéer och över huvud taget mot materialistiska och ohistoriska idéer som ifrågasatte den organiska, framväxta ordningen.
Om detta inte är konservatism, vad skulle då vara det? Varför framhärdar Petri i användandet av ordet liberal? Svaret framskymtar i åtskilliga formuleringar, t.ex.: ”Det innebär inte en konservatism enligt parollen ’allt var bättre förr’, och inte heller ett principiellt motstånd mot reformer. Sådana kunde vara nödvändiga, men de borde genomföras med respekt för den traditionen och den historiska bakgrunden. Detta var vad den franska revolutionen hade lärt honom, betraktad med glasögon från Edmund Burke.” (s. 314).
Flera frågor inställer sig: vilken konservatism förespråkar att ”allt var bättre förr”? Om Järta tagit på sig Edmund Burkes, ”konservatismens faders”, glasögon, torde det väl snarast visa att han är konservativ? Petri tycks ha en förenklad bild av konservatismen som ett fantasilöst kvarhållande av allt som fornt varit, och verkar därför tro, att sådana författare som han själv läser med behållning, som Järta och Burke, inte kan falla i denna kategori.
Fördomarna om konservatismen visar sig också i det märkliga omdömet att Rudolf Kjellén och Pontus Fahlbeck skulle vara ”rent reaktionära” (s. 369), ett omdöme som verkar övertaget från kritiker som Herbert Tingsten. Tvärtom visar exemplet Hans Järta att vårt land har ägt djupgående idékonservativa, som tänkt mycket längre än alla liberala karikatyrer ger vid handen.