Invandringens konsekvenser är starkt negativa. Så kan man sammanfatta Tino Sanandajis bok Massutmaning. Den är ett viktigt referensverk som sammanfattar forskningen på området. Det som har följt debatten noga får dock inte så mycket nytt med sig, och några perspektiv kunde ha utvecklats mera.
Tino Sandandajis Massutmaning – ekonomisk politik mot utanförskap och anti-socialt beteende (Vulcan, 2016) har blivit en otypisk försäljningssuccé. Den har toppat försäljningslistorna på Adlibris och Bokus, och de första dagarna sålde den 1500 exemplar om dagen.
Hur kan en torr sammanställning av statistik och samhällsvetenskapliga resonemang bli en sådan succé? Invandring är förstås ett ämne som engagerar många, och många vill ha mer faktaunderlag, för att kunna bilda sig en korrekt uppfattning av fenomenet. På sätt och vis påminner det litet om Thilo Sarazzins Deutschland schafft sich ab (”Tyskland avskaffar sig själv”) från 2010, en annan torr statistikredogörelse som sålde i miljonupplagor i Tyskland.
Sanandaji är också omåttligt populär. Genom att ständigt, framförallt i sociala medier, påpeka felaktigheter om invandring som rapporteras i media, har han gjort sig ett namn. Hans bakgrund som meriterad nationalekonom och stora kunskap om inte minst statistiska uppgifter har gjort att han här har haft viss tyngd. Detta har han kombinerat med en väldig diskussionslusta och vilja till klarspråk.
Den mer slugger-artade stil som han understundom haft i sociala medier lyser emellertid med sin frånvaro i boken. Här har han helt intagit den torra forskarrollen, och redogör torrt och sakligt för invandringens problem. Det enda som möjligen finns kvar av detta, är titelns litet raljanta anspelning på felanvändningen av ordet ”utmaning”, när man egentligen menar allvarligt samhällsproblem.
Boken är tematiskt organiserad. Det börjar naturligt med en historisk bakgrund, som framförallt syftar till att göra upp med föreställningen att Sverige historiskt sett har varit ett invandringsland. Den historiska invandringen har varit extremt begränsad, och sådana exempel som brukar lyftas fram rör sig om små populationer från närbesläktade kulturer, till exempel drygt 2000 valloner under 1600-talet (varav de flesta återflyttade). Först sedan andra världskriget har invandringen varit av någon betydelse, och den utomvästliga invandringen bara sedan några decennier.
Nästa kapitel tar upp migrationens ekonomi. Detta kapitel har nog många stora förväntningar på – ”äntligen skall man få veta sanningen om invandringens kostnader” kanske någon tänker. Kapitlet syftar dock mest till att undanröja missförstånd och visa varför invandringen inte är lönsam, genom att visa hur mycket mindre invandrarna arbetar än svenskarna.
Sedan återges några befintliga uppskattningar, men något egentligt eget försök att själv beräkna kostnaderna görs inte. Det ligger i sakens natur, då invandring är ett så mångfacetterat fenomen, att det är svårt att beräkna kostnaderna exakt, men bara genom att visa på arbetsmarknadsgapet kan man inse att kostnaderna är betydande.
Annat som tas upp i boken är Sveriges unika politik i ett internationellt avseende, utanförskapsområden, kriminalitet och utbildningsfrågor. Den är en mångsidig och pedagogisk genomgång av läget, som visar hur Sveriges invandringspolitik misslyckats på praktiskt taget varje område. För den som följt debatten innehåller den dock inte så mycket nytt. Den återger var offentlig statistik och etablerade forskare som Jan Ekberg och Joakim Ruist säger. Till del behandlar den rena självklarheter, som att korrelation och kausalitet inte är samma sak. För den som kan något om statistik är det inte till mycket glädje.
Boken har sitt värde som sammanfattning och referensverk.
Sanandaji gör en folkbildande insats genom att sprida vetenskapliga resultat till en bredare allmänhet.
Frågan som man ställer sig är dock, hur många som kommer läsa denna bok. Försäljningssiffrorna verkar ju mycket goda, men hur många kommer faktiskt att ta sig tid att läsa den? Även om den är litet torr och knappast tänkt att vara stor underhållningslitteratur, tror jag faktiskt många skulle klara av att läsa den. Den är skriven på ett tämligen lätt sätt, förklarar allt från grunden och förutsätter inga förkunskaper. Boken kan på det sättet göra en verklig skillnad, genom att förse människor med kunskaper och statistik som gör dem bättre beredda att förstå och diskutera frågan.
Stilen är också, i jämförelse med de ofta grammatiskt felbemängda inlägg han sprider i sociala medier, acceptabel, även om korrekturläsningen borde ha varit mer noggrann. Framförallt stör anglicismer som att engelskans ”paper” kallas papper och ett och annat stavfel. Här ställer sig också frågan varför han gett ut den på eget förlag. Om han hade haft ett förlag i ryggen kanske han hade fått mer hjälp med sådana saker, men kanske att han ville ha full frihet att skriva vad han ville, och frågan kan ännu uppfattas som kontroversiell.
Vad saknas i denna förvisso utmärkta folkbildningsinsats? Jag skulle gärna velat ha sett mer diskussioner av kultur och etnicitet och hithörande frågor, om boken skall ha ambitionen att vara någorlunda heltäckande. Vad är svenskhet och kommer den svenska kulturen och språket att överleva? Det är frågor som här kunde ställas. Förvisso gör alla sitt urval, och Sanandaji är framförallt duktig på sådant som är lätt att kvantifiera och väljer naturligt denna nisch.
Märkligt är också slutkapitlet, som skall innehålla konkreta politiska lösningar, men bara i något enskilt fall direkt berör invandringen. Här tycks det snarare vara fråga om ett slags partiprogram, där frågor som ”återinförd arvs- och förmögenhetsskatt” och ”ökade infrastruktursatsningar”. När han tar upp ”förbjud krogdiskriminering” börjar han nästan låta som en sossepolitiker som orerar om fritidsgårdarnas öppettider, och man undrar om det finns egna erfarenheter i bakgrunden. Detta kapitel kunde gärna ha fokuserat uteslutande på åtgärder för att begränsa invandringen.
Men på det hela tagen en mycket viktig och väl genomförd folkupplysningsinsats. Jag hoppas den får lika många läsare som köpare.