Kärnan i svenska folkets missnöje är något annat är ren populism. Väljarna efterfrågar en pragmatisk politik som handlar om väljarnas vardag i stället för symbolfrågor.
Den analysen har vi ofta gjort här i Samtiden, senast då valforskningsprogrammet i Göteborg presenterade data som visade att flera partiers väljare ser sig själva som betydligt mer konservativa än aktivistiska.
Av det kunde man dra slutsatsen att partiledningarna i S, M, C och L är betydligt mer aktivistiska än sina väljare.
I nya boken Bakslaget – Radikala etablissemang, konservativa medborgare visar förre Timbrochefen Markus Uvell på samma fenomen, med andra data och frågeställningar.
När Uvell låtit Inizio fråga representativt urval av befolkningen om politikerna ägnar sig ”åt udda symbolfrågor och för lite åt sådant som verkligen spelar roll i medborgarnas vardag”, blir svaret ett rungande ”ja!” från i stort sett alla partiers väljare. 61 procent av Vänsterpartiets väljare tycker så. 64 procent av Miljöpartiets. Och 95 procent av Sverigedemokraternas väljare.
Uvell har ställt en rad andra intressanta frågor till väljarna, som alla visar att svenska folket har helt andra och mer konservativa utgångspunkter än mediedebatten, som domineras av den ene vänsterextremisten mer radikal än den andre.
Gång på gång kan såväl akademiska studier som seriös samhällsdebatt slå fast att svenska politiker är i otakt med väljarkåren. Väljarna delar mycket lite av de åsikter som framförs i medierna, ändå tycks det som att såväl socialdemokratiska som borgerliga partiledningar ser medierna som representativa för folket.
Min slutsats är att partierna inte vågar utmana mediernas världsbild. Medierna har enorm makt över de gamla partierna, som inte längre är folkrörelser utan smala sekter utan egna band till folket. Medierna har blivit partiernas enda väg ut till väljarna, därför är man livrädda för att inte vara på god fot med journalistkåren.
Här är inte Sverigedemokraterna som andra partier. SD har alltid haft medierna emot sig. Redan i det som kan vara första TV-inslaget om partiet, i Aktuellt sommaren 1989, får författaren Theodor Kallifatides summera sitt intryck: “Det är en grupp losers, alltså, som samlar sig”.
Genom att ständigt kämpa i hård medial motvind har partiet byggt upp egna kanaler till folket. Under årtionden var flygbladsutdelning det sätt som SD kommunicerade med väljarna. Med internet och sociala medier har det blivit enklare. Men alltid förbi och i konflikt med traditionell massmedia. Denna nackdel har samtidigt vaccinerat partiet från att styras av medievänstern, som de andra.
Om Gunnar Sträng formades under åratal av landsvägsagitation på cykel och därmed kunde forma en ny, effektiv socialdemokratisk ekonomisk politik (se mer här), har den Sverigedemokratiska ledningen formats i hårt opinionsarbetet långt utanför medielogiken.
SD är helt enkelt inte mediernas slavar, så som de andra partierna. Därför är man inte mentalt och politiskt stukade, så som de gamla partierna blivit.
Uvell går inte in på varför partierna hamnat i radikalare positioner än väljarkåren, men gör en intressant iakttagelse: det är inte endast arbetare som gör uppror, så som utvecklingen i USA ofta beskrivs. I Sverige finns ett brett missnöje också hos högutbildade. 75 procent av de tillfrågade med universitetsexamen uppger att tryggheten från brott försämrats de senaste tio åren. Den sociala tryggheten upplever 73 procent av de högutbildade har försämrats, vilket bara är någon enstaka procent lägre än genomsnittet för hela befolkningen.
Det är ett tydligt tecken på att den vänsterradikala politik som både S och alliansen står för, eftersom de piskas till det av vänstermedierna, inte heller är effektiv. Den skapar inte det samhälle som väljare med såväl låg som hög inskomt vill ha.
Det är alltså inte bara ett gap i värderingar mellan de gamla partierna och folket, det är ett gap mellan vad de gamla partierna förmår prestera och vad väljarna anser sig kunna utkräva med tanke på världens högsta skatter.
Uvell ser lösningen i att de borgerliga hittar tillbaka till mindre vänsterradikala värderingar. Det tror jag inte räcker. Väljarna skiter i om Kristersson och kompani börjar säga saker bättre. Politik handlar om att leverera. Det var det Socialdemokratin gjorde fram till 1970. Sedan började allt gå åt skogen på grund av vänsterradikaliseringen.
Ibland kommer jag att tänka på Deng Xioping (se mer här). Inte därför att han var kommunist, utan därför att han var realist. När han överlevt Mao och hade makten brakade Sovjetunionen samman. Han förstod att inga pansarvagnar i världen skulle kunna rädda kommunistpartiet i längden. Partiet måste leverera, annars kommer kinesiska folket finna sätt att revoltera. Därför kastade han ut planekonomin för kapitalism med orden, ”det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss.”
Revolten som Sverigedemokraterna går i spetsen för beror på ett katastrofalt vänsterradikalt misslyckande som till och med högavlönade nu vänder sig emot. Politiken måste börja leverera. Politiker är ansvariga inför folket. Därför kan politiker inte skänka bort halva statskassan till utländska medborgare, bara för att de själva ska må bättre och känna sig goda som änglar.
Det behövs naturligtvis en mer konservativ och realistisk politikerskara. Men det stannar inte där. Man måste skruva om politiken från grunden, och se till att samhällets mest fundamentala funktioner upprättas. Nummer ett är rättsstaten och ordningsmakten. Makten över gator och torg måste återtas från kriminella. Nummer två är att välfärden går till svenska medborgare. Alla andra ska på kristen värdegrund få nödhjälp, men de måste snabbt sluta vara en belastning för svenska skattebetalare.
Jag tycker med andra ord att ett perspektiv saknas hos Uvell: ledarskap. Att ha rätt uppsättning värderingar är första steget, ja. Men sedan måste man kunna gå från ord till handling. Här brister nuvarande politikergeneration minst lika mycket som i att uttrycka värderingar som är i samklang med väljarkåren. Ledarskap betyder att man vågar slita sig loss från medievänstern och utmanar dessa överstepräster i opinionsbildning. Det räcker inte att tänka rätt, man måste också göra rätt.
*
Se mer: Debattartikel av Uvell i DN om boken.