RECENSION. Med ett lågmält språk formuleras svidande civilisationskritik mot den rådande svenska samhällsutvecklingen. Men också på ett alternativ som skulle vända kursen för Sverige bort från sammanbrottet.
I sommar har Jimmie Åkesson släppt boken Det moderna folkhemmet (Asplycke, 2018), där han utvecklar varför Sverigedemokraterna är den logiska arvtagaren till idén om folkhemmet.
Det är lätt att kritisera politikers bokskrivande, särskilt aktiva politiker, för att de bara slänger ur sig de vanliga partipolitiska plattityderna – fast på fler sidor. Och eftersom Åkesson öppet medger att mycket av hans tidigare tal och partiets program finns med i boken, kan den kritiken också riktas mot detta tillskott.
Men jag tycker att de nya kommentarer som Åkesson ger till sina tal faktiskt tillför djupare förklaringar till vilken idégrund som Sverigedemokraterna står på. Och är det något parti som blivit missförstått – oftast medvetet – så är det Åkessons parti. Därför är det synnerligen befogat att lägga ut texten om vad man själv menar och tycker på ett mer grundläggande värderingsplan.
Jag har läst boken utifrån avsikten att lyfta fram det som verkligen skiljer Sverigedemokraterna från de gamla partierna, och givit partiet det stora tillflödet av väljare. Ja, enligt opinionsmätningarna är tillströmningen så stor att hela det svenska partipolitiska landskapet kommer att ritas om på valdagen den 9 september.
De gamla partiernas misslyckande
Det första Åkesson tar upp är att de gamla partierna skärmat av sig från verkligheten. Man har förnekat växande problem, dels genom att skönmåla, dels genom att smutskasta kritiker. Därmed har diskrepansen mellan hur politiker och hur vanligt folk upplever verkligheten ökat dramatiskt.
Självkritiken har helt lyst med sin frånvaro, skriver Åkesson.
Det är en viktig insikt. Det är inte bara en populistisk anklagelse att tala om en ”politikerklass”, utan en realitet som i hög grad förklarar stämningarna i landet inför valet. De gamla partierna har tappat markkontakten. Från att förr ha varit stora och öppna partier är de idag slutna sekter, med en inre logik som går på tvärs med hur de många människorna uppfattar verkligheten.
Eftersom demokrati faktiskt är en marknad, där varje medborgare har ”kapital” i form av en röst, är det inget märkligt att Joseph Shumpeters marknadsekonomiska teori om kreativ förstörelse också gäller politiska partier. När de gamla inte längre håller måttet blir de utkonkurrerade av nya aktörer som bättre förstår verkligheten.
Håller Åkessons värderingsbygge?
Nästa fråga blir, håller då Sverigedemokraterna måttet för den nu rådande verklighetens krav? Om partiet ska bli – och framför allt förbli – stort och statsbärande krävs en bredd i politiken som hittills bara Socialdemokraterna klarat av. Både C (1976-82) och M (2006-14) lyckades i två mandatperioder innan man tappa kraft och backade i val.
Därför är det intressant att Åkesson plockar upp Socialdemokratins framgångsrika berättelse om folkhemmet. Med den kunde Per Albin Hansson först trycka ut radikalerna ur sitt eget parti, genom att byta socialistisk internationalism mot nationalism och klasskamp mot samförstånd. Sedan kunde han trycka ut borgerligheten i marginalen genom att gå före med de sociala reformer som kunde skapas på nationalstatens grund, finansierad via gott näringslivsklimat genom samförståndsanda mellan fack och näringsliv.
Men kan folkhemmet, som Socialdemokraterna övergav 1955 (då försäkringsprinciper ersatte jämlikhet i statliga system), verkligen ges nytt liv idag?
I nästan alla fall är det lönlöst att plocka upp gamla framgångsrecept och försöka putsa upp dem.
Men folkhemmet kan vara ett undantag. Varför? Jo, det var visserligen socialdemokraterna som formade den mest kända version av folkhemmet, men tankefiguren är stulen från konservativa tänkare som statsvetaren Rudolf Kjellén och folkhögskoleföreståndare Teodor Holmberg.
Socialdemokraterna avvek från folkhemstanken i vissa avseenden. Man behöll den socialistiska idén om att politiken kunde skapa en ny människa. Det är ett radikalt tänkande i motsats till konservatismens utgångspunkt om att lära av historien och eftersträva ”eftertänksamt framåtskridande”, som det heter i SD:s principprogram som Åkesson citerar.
Socialdemokratins avsteg fick allvarliga följder. Även sedan Per Albin introducerat folkhemmet, fortsatte socialdemokratin att stödja det rasbiologiska institut som tillkommit efter riksdagsmotion av partiledaren Hjalmar Branting (S) med flera 1920. Enligt detta rashygieniska tänkande, som strider mot folkhemstanken, tvångssteriliserade S-regeringar tiotusentals människor ända in på 1970-talet i syfte att skapa den ”renhet” man ansåg krävdes för att kunna motivera barnbidrag åt alla barn.
Åkesson får av Torbjörn Nilsson i Expressen kritik för att han inte argumenterar på samma sätt som Per Albin. ”Per Albin Hanssons folkhem var ett alldeles eget folkhem . . . Utan social rättvisa, inget folkhem. Det där missar Jimmie Åkesson. Eller vill inte kännas vid.”
Åkesson sätter, tycks Nilsson mena, tvärtom nationen först och den sociala sammanhållningen blir sedan en konsekvens. Jamen, visst. Självklart finns skillnader i hur SD och S uttolkar folkhemmet. SD håller ju mer på den ursprungliga, konservativa uttolkningen, medan Per Albins är en vänstertvistad variant. Men med tanke på vilka avstegen från originalet som S gjorde, tycker jag inte det är en nackdel för SD. Tvärtom.
Globaliseringen aktualiserar folkhemmet
Att Åkessons uttolkning ligger i tiden beror, paradoxalt nog, på globaliseringen. Så länge vi levde mer isolerade (eftersom resor, handel och kommunikation med omvärlden var mycket dyr och omständlig) behövde vi inte reflektera över vilka vi är som svenskar. När vi i politisk debatt talade om ”alla”, menade vi med självklarhet ”alla i Sverige”. Något annat var inte att tänka på. Omvärlden var långt borta, på stort avstånd.
Nu tränger sig omvärlden på, med enorm kraft. Folkvandringen 2015 från Mellanöstern till Europa visar att globaliseringen har fått alla naturliga, geografiska gränser att rämna. Plötsligt måste vi politiskt bestämma hur öppna eller reglerade gränserna ska vara. Förut ordnade det sig själv. Folk i Mellanöstern hade förr inte råd och möjlighet att försöka resa till Europa.
Från liberalt och socialistiskt håll infinner sig så som en ryggradsreflex att begränsningar eller förbud är förlegade och fördomsfulla. Bara frihet och rättigheter är legitima, tycker man.
Men ett samhälle kan inte bestå av bara rättigheter. Vem ska då svara för försörjningen? Att bara se rättigheter leder till anarki, otrygghet och fattigdom.
Det är här folkhemmet i sin konservativa skrud blir hypermodern. Folkhemmet ger ramarna för ett samhälle i en global värld. Vårt hem omfattar de som bor här, inga andra. Vi tar ansvar för vårt hem, så att det blir trivsamt och tryggt. Självklart kan hemmet utökas med nykomlingar, men då får de anpassa sig efter de övriga som bor där. Assimilering. Respekt för den kultur som råder i detta hem.
Sålunda skriver Åkesson: ”Jag anser att jag därmed har fog för min uppfattning om att stor invandring på kort tid förändrar ett samhälle på djupet, minskar sammanhållningen och försvagar det sociala kapitalet.”
Han menar att dagens socialdemokrater inte förstår att folkhemmet inte kan finnas ”utan en stark gemensam identitet som håller ihop samhället och som gör att vi som lever tillsammans också identifierar oss med varandra.”
Jag skulle säga att inte heller de borgerliga begriper att sammanhållning är förutsättning för rättsstaten och därmed för individens fundamentala frihet. Hur ska L och C kunna hävda att en tingsrättsdom ska gälla, utan att det finns en nationell sammanhållning som gör att vi 1) demokratiskt kan stifta lagar, 2) respekterar lagarna och 3) betalar skatt för domstolsväsende och ordningsmakt?
De borgerliga som (likt Jan Björklund) är ”livrädda för nationalismen”, förespråkar inte ett samhälle med individuell frihet utan en utveckling mot anarki och laglöshet. Globaliseringen ställer helt nya och mycket större krav på vår förmåga att organisera samhället så att vi kan möta ett allt starkare omvärldstryck.
Exempelvis måste vi kunna upprätthålla kontrollen över våra yttre gränser. Enligt traditionell internationell rätt definieras existensen av en nationalstat utifrån dess förmåga att kontrollera sitt geografiska territorium. Under 2015 skulle man kunna hävda att hela EU-området upphört att vara en del av den civilisation som värnar medborgerliga fri- och rättigheter, eftersom nationalstaterna till EU överlämnat makten över de yttre gränserna, som man sedan inte ansåg behövde skyddas.
Om vem som helst okontrollerat kan traska in på europeisk mark, kan inga myndigheter i världen upprätthålla lag och ordning.
Och här blir folkhemmet ett allt mer potent motmedel mot en anarkistiskt skenande vänsterliberalism i globaliseringens tidevarv.
Detta om folkhemmet ”utifrån”. Åkesson skriver mer om folkhemmet inifrån. Hur vi som tillhör folkhemsfamiljen kan och bör leva i denna gemenskap.
Gillar jantelagen
Det kanske mest uppseendeväckande meningen i boken är: ”I grunden gillar jag jantelagen”. Han utvecklar sedan sin syn på relationerna mellan medmänniskor i samhället:
”Ödmjukhet är en dygd. Laganda och kollektiv strävan har tjänat vår lilla nation väl. Vi förhäver oss inte i självtillräcklighet. Vi försöker komma överens och nå samförstånd framför konfrontation och konflikt. Vi försöker göra det som förväntas av oss, vi vill göra vår plikt.
Sådana normer borgar för en fredlig och stabil samhällsutveckling i brett samförstånd. Det är en styrka, särskilt för ett litet land i norra Europas utkant.”
Han tar också upp den negativa sidan av jantelagen, avundsjukan och ”sossigheten” i att hämma de duktiga.
Men att en partiledare i Sverige talar om dygd och plikt tillhör ju inte det vanliga. Här beskriver Åkesson det som jag tror är kärnan i Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar inte om invandringen i sig, utan om de värderingar som majoriteten upplever har försvunnit och ersatts av en nihilism där vad som helst accepteras (utom värnandet av svensk kultur – för den finns ju inte).
Trygghet kontra frihet
I ideologiska sammanhang anser jag det är spännande att se hur någon förhåller sig till värderingarna trygghet och frihet. Politik är ju inte, som många felaktigt tror, att vara för allt bra och mot allt dåligt, utan att beskriva avvägningen mellan olika goda mål som står i konflikt med varandra.
De viktigaste målen för ett samhälle är trygghet och frihet, men full trygghet innebär ingen frihet och full frihet innebär ingen trygghet. Dessa tyngsta värden kan inte upprättas fullt ut i något samhälle. En avvägning måste ske.
Under min tid i Centerpartiet (fram till 1999) citerade jag hellre partiprogrammet från 1959 än de senare, för där fanns formuleringar om att politikens viktigaste uppgift var att finna den bästa ”balansen mellan trygghet och frihet”.
Jimmie Åkesson skriver istället, genom att citera SD:s principprogram från 2014: ”Trygghet är en förutsättning för frihet”.
Nu kompliceras jämförelsen av att centercitatet syftade på materiell trygghet vid olycka i familjen, medan SD-citatet syftar på fysisk trygghet i avsaknad av våld. Det speglar tidsandan. 1959 var det ökad materiell trygghet, skydd från fattigdom, som stod i fokus. 2014 är det skydd mot brottslighet.
Det viktiga är att man inser att detta är två bärande värden, och att relationen dem emellan inte är självklar.
Skatter är medel inte mål
Åkesson har en avspänd relation till skatter, vilket skiljer honom från både S och M. I valrörelsen trumpeter socialdemokrater varje gång de öppnar munnen ut budskapet att skattesänkningar leder till undergång. Samtidigt är M helt fixerade vid skatter och mäter all politik mot dem.
”…. i det långa loppet är det faktiskt inte några procentenheter upp eller ner i olika skattesatser som avgör hur vårt samhälle utvecklas”, skriver Åkesson. Svenska skattetrycket är ”en ren balansfråga, där alla vill ta ut höga skatter – vissa något högre, andra något lägre.”
Det är ett ganska ovanligt förhållningssätt för en svensk politiker. Det är inte skatteverktyget som är viktigast i Sverigedemokraternas värld. Dock framgår en viljeriktning: ”Totalt sett förespråkar vi ett något läge skattetryck jämfört med idag”.
Kravlöshet och självförakt
Det som Åkesson däremot pekar ut som ”den största skillnaden mellan oss och de andra partierna” är kravlösheten och självföraktet hos de andra partierna, vilken står mot pliktkänsla och stolthet hos Sverigedemokraterna.
Samtidigt som Sverige haft närmast öppna gränser har de nya invånarna mötts med en ”grotesk kravlöshet”, skriver Åkesson. ”Vem som helst borde förstå att det inte går att hålla ihop ett samhälle på det viset. Däremot är det en effektiv metod för att slå sönder en fungerande samhällsgemenskap.”
Det svenska självföraktet har gjort att ”vi förnekat existensen av en svensk kultur” som man kan anpassa sig till, ”istället för att tillgängliggöra den för nytillkomna”.
Åkesson påpekar också att det inte funnits någon plan för hur uppemot en miljon nya människor på tio år ska hanteras. Det har heller aldrig gjort några konsekvensanalyser.
Detta är viktiga förklaringar till varför det svenska samhället på kort tid förändras på djupet, med minskad sammanhållning och försvagning av det sociala kapitalet. Något som de andra partierna kraftigt förnekar. Valet 2018 kommer till viss del att bli en folkomröstning om vem som har rätt verklighetsbild, de gamla partierna eller SD.
Drivkrafter
Den lilla pocketboken har som syfte att klargöra Jimmie Åkessons drivkrafter. Och jag kan bara konstatera att den på många punkter ger besked om vad som driver honom och partiet. Punkter som tydligt skiljer ut sig i jämförelse med de gamla partierna.
Men det är på ett mer djupliggande plan, som inte är helt lättgripbart. Åkesson har en annan ingång till politiken. En annan attityd till den. Han har en civilisationskritisk hållning som berör helheten, om vart Sverige är på väg. Allt medan de gamla partierna kivas om småsaker och kastar oförskämdheter kring sig.
Och jag tror att en hel del av framgångarna för partiet ligger här. Sverigedemokraterna är civilisationskritikerna framför alla andra. På riktigt.
*
Låt mig också skicka med en lista på tio citat.
1) I ett land där större delen av befolkningen kan räknas som medelklass finns inget sug efter klasskamp.
2) Jag känner inte igen Sverige längre. Det här är inte Sverige. Det kan inte vara Sverige. Men så inser jag att det är Sverige. Det är det nya Sverige. Det är det nya, fantastiska, spännande, multikulturella lyckorike som så många inom de gamla partierna har skapat. Här är vi nu, med något som mest liknar krig på gatorna.
3) Inom det vänsterliberala etablissemanget har man länge bemött människors växande oro med något som närmast liknar förakt. Otrygghet tillbakavisas som okunskap.
4) För alla brottsoffer och deras anhöriga är otryggheten högst påtaglig. Den är deras verklighet. Den är på riktigt. Ska då jag som politiker klappa dem på huvudet och lämna fram en promemoria med tillrättalagd brottsstatistik?
5) Vårt främsta fokus är inte rehabilitering och återanpassning av brottslingar. Vårt fokus är straff … Det handlar om att besegra kriminella strukturer i mer eller mindre förlorade delar av vårt land.
6) I 2010-talets Sverige dör människor i väntan på nödvändig vård. Det är oanständigt. Det är skamligt.
7) Visst är arbete en viktig komponent i en fungerande integration [men] det räcker inte med jobb. Den synen leder snarare till mer segregation. En integrationspolitik som bortser från kultur och värderingar kommer aldrig någonsin att fungera.
8) Sverigedemokraterna består inte av karriärpolitiker, [utan] främst av helt vanliga människor som har sett problem i samhället och som känner ett ansvar att göra något åt dem.
9) Faktiskt kan jag inte ens erinra mig om att jag egentligen haft något större politiskt intresse … Livet rullar på och politiken är omöjlig att undvika på vägen.
10) Vi drivs av kärlek till vårt land, vår nation, vår natur och vår kultur.
*
Köp boken: Bokus, Adlibris (E-bok)