Han försvarade först franska revolutionen, fanns på operan när Gustav III sköts och spelade en huvudroll i statskuppen 1809, men blev en konservativ försvarare av maktdelning och insåg att Edmund Burke hade rätt om revolutioner.
En av svenska politikens viktigaste gestalter, Hans Järta (1774-1847), har mycket att lära dagens etablissemang, om hur lockande men i verkligheten farlig utopism och extrema förändringar (typ massinvandring) faktiskt är.
Historiker har i över etthundra år bråkat om Hans Järta var liberal eller konservativ, och om hur stor roll han spelade vid avgörande skeden i svensk politisk historia. Vad alla är överens om är att han var med när det hände.
Det är verkligen på tiden att denne centrala aktör fått en modern biografi, så som den vi nu fått av förre statssekreteraren Gunnar Petri, utgiven av Historiska media. Normalt gillar jag inte när stora historiska skeenden presenteras i mängder med detaljer, det brukar slå sönder helheten och osynliggöra avgörande och underliggande strömningar i skeendet. Men Hans Järta är så central svensk historia att detaljerna blir väsentliga. Allt Järta gör, och inte gör, har betydelse för landets utveckling.
Petri recenserar också hur historien tolkat Hans Järta, allt ifrån revolutionär jakobin till återhållsamma konservativ. Men Petri (med folkpartistisk bakgrund) passar också på att avvika från (statsvetarprofessorn och högerledaren) Gunnar Heckschers beskrivning av Hans Järta som upplysningskonservativ, för att istället kalla honom upplysningsliberal.
Striden om hur Hans Järtas övertygelser ska betecknas fortsätter således.
Styrkan med biografin blir att Gustaf Petri låter detaljerna tala. Han skriver inte läsaren på näsan. Och eftersom författaren väljer att utgå ifrån viktiga historiska detaljer blir redogörelsen för komplicerade händelseförlopp både levande och intressanta.
Exempelvis redogör Petri för att Hans Järta fanns i trängseln nära Gustav III när denne sköts på operan 1792. Men av dåtida polisförhör och andra dokument kommer Petri fram till att Järta inte tillhörde den krets som planerade mordet, även om konspiratörernas ledare, general Carl Fredrik Pechlin, var Hans Järtas mentor.
Främsta skälet till att Järta inte var inblandad var förmodligen att han var så ung, bara 18 år, men han hade ändå hunnit med att ta universitetsexamen i Uppsala, där han började studera som 13-åring. Järta besökte Pechlin på Varbergs fästning där denne avtjänade sitt livstidsstraff och också dog.
Att Järta var för ung för att inblandas, var nog tur också för hans samvete. Han hade sympatiserat med franska revolutionen och fanns med när Pechlin och andra diskuterade revolution och statskupp. Man ansåg att Gustav III brutit mot konstitutionen genom att starta anfallskrig mot Ryssland. Därmed hade kungen förverkat rätten att skyddas av konstitutionen.
Men i takt med att franska revolutionen blev ett anarkistiskt blodbad, insåg Järta att Edmund Burke hade haft kusligt rätt om att revolutionen äter sina barn. Ett tyranni ersätts bara med ett annat.
Järta fortsatte vara förkämpe för upplysningen, men utifrån lag och ordning. Den maktdelning som Montesquieu presenterat blev fortsatt ledstjärna för Järta, och för Sverige betydde det att kungamaktens verkställande makt skulle vara tydlig, men lika tydlig riksdagens lagstiftande makt och makt över beskattningsrätten. Det var också så fundamentet i 1809 års grundlag kom att se ut. En grundlag han var en framstående, men inte ensam, författare till.
Denna maktdelningslära var en position som i Järtas ungdom betraktades som radikal och liberal, medan denna argumentation efter hans död blir de konservativas trumfkort i debatten mot framväxande krav på parlamentarism.
Hans Järta formulerade frågeställningar som borde tas upp också idag. Kan orsaken till den på alla områden allt sämre fungerande statsapparaten bero på att vi i nu gällande grundlag slopat maktdelning och därmed undergrävt de ömsesidigt kontrollerande inslagen i författningen? Att generaldirektörer anser sig kunna bryta mot lagarna är ett tydligt utslag av att de inte räknar med att någon ska granska deras maktutövning.
Men hur ska maktdelning kunna ske i en parlamentarisk demokrati? Eller rättare sagt upprätta en korrekt maktdelning. För det vi ser när myndigheter börjar göra sina egna tolkningar av lagar, är att byråkratin självsvåldigt tagit positionen som den verkställande makten, medan regering och riksdag bara är de som lydigt finansierar byråkratin.
Därmed har initiativet i staten flyttat från de demokratiskt valda till myndigheter och deras icke-valda statstjänstemän, helt i strid med demokratiska principer.
Flera inslag i 1809 års grundlag som då var nya, som Justitieombudsmannen, borde stärkas idag. Under 1800-talet åtalade och fick JO varje år ett 20-tal statstjänstemän fällda för tjänstefel, med kännbara straff som avsked och fängelse. Denna betydande kontrollmakt över statsförvaltningen, utförd av riksdagens utsedda justitieombudsmän, är ett sätt att återskapa inslag av maktdelning.
Hans Järta var föreslagen som första JO, men han avböjde då en nära vän till honom också föreslagits. Istället fick Järta, i en roll som närmast motsvarar dagens finansminister, hjälpa den nyvalde kronprinsen, Jean Baptiste Bernadotte, att hantera underskott i statsbudgeten.
I den rollen stred han för kungamaktens rätt att, inom riksdagens ramar, disponera statskassan efter eget huvud. Många har sett detta som att Järta bytte från kungakritik till kungalojalitet. Men Järta ville aldrig att all makt skulle övergå till riksdagen. Man hade frihetstidens röra och anarki i minnet, då riksdagen lade sig i varje detalj i statsförvaltningen. Statsbudgetens ”huvudtitlar” är Järtas påfund. Riksdagen hade då, som idag, att prioritera mellan dessa, men inte exakt hur medel inom dem användes.
Som den ivrige, snabbe och oerhört kapable statsman Hans Järta var, kom han dock snart på kant med blivande Karl XIV Johan, och blev landshövding i Dalarna.
Ett skäl till att Järta mer borde beskrivas som konservativ än liberal är också hans invändningar mot fördragsteorier som ”rättfärdigar den rena materialismen och penningens herravälde”. Han ville upplysning genom folkbildning, och tvärtemot den franska revolutionens avfärdande av kristendomen ville Järta använda kyrkans rikstäckande organisation för den folkbildningsuppgift som han menade var en huvuduppgift i samhället. Religiös grund för skolundervisningen ansåg han rimlig eftersom den stärkte folkmoralen.
Av allt detta kan vi konstatera att Hans Järta fortfarande är aktuell. Såväl större fokus på moral och ansvar i samhället, som att makten ska kontrolleras är centrala frågor idag. Och visst är det högst angeläget idag att en granskning påbörjas uppifrån, och att denna effektivast sker genom maktdelning där generaldirektörer och politiker kontrolleras av organ med självständig auktoritet.