Göran Albinsson Bruhner, som länge var en välkänd kolumnist under vinjetten ”På tvären” i Svenska Dagbladet, har skrivit memoarer. Utöver underhållande anekdoter förmedlas reflektion kring nu och då.
Tempora mutantur, et nos mutamur in illis (”Tiderna förändras och vi förändras med dem”) är ett ofta åberopat romarecitat. I denna tid, då den offentliga debatten förändras närmast dag för dag, känner sig desto fler, också de som tidigare varit tongivande, helt enkelt förbisprungna. Det som var tillåtet att säga i går är det plötsligt inte i dag.
En sådan känsla infinner sig vid läsandet av Göran Albinsson Bruhners memoarer Glimtar från en 90-årings liv: anekdotiska memoarer (Langenskiöld 2018). Bruhner som är särskilt känd i egenskap av mångårig skribent i Svenska Dagbladet, han var bland annat under många år chef för näringslivsavdelningen, tillhör journalistikens gammelgäddor, men har utvecklat ett allt större främlingskap inför den värld som en gång var hans.
Vad har egentligen hänt? PK har inträtt – Bruhner daterar dess verkliga genombrott till början av 1990-talet – och vad som får sägas och inte har starkt inskränkts. Detta leder till en förändring som sträcker sig ända ned till den rent semantiska nivån.
Bruhner skriver: ”I folkskolan fick jag lära mig att det bor negrer i Afrika, eskimåer på Grönland, lappar i Lappland och indianer i Amerika. Dessa kunskaper är nu obsoleta.”
Han försöker sig på en definition: ”Det [PK] är vad som stämmer väl överens med åsikter och språkbruk hos de ledande skikten inom medier och politik. Eftersom tyckareliten är i hög grad vänstersinnad utgör samhällsklass och kön PK-präglade företeelser. Debatten i allmänna samhällsfrågor har blivit kringskuren till följd av de tabun som skapats av PK. Den som vill komma till tals i det offentliga samtalet gör klokt i att konsultera den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista. Där rekommenderas ersättningsord för ett hundratal politiskt inkorrekta termer, t.ex. rom i stället för zigenare.”
Ett annat sätt att uttrycka det är, att vänstern slutat att argumentera. I stället för att framföra något slags argument spelar den helt enkelt ut maktkortet. Debatt har ersatts av dressyr. Det kan vänstern kosta på sig så länge den har en hegemonisk position och kan definiera debattens regler.
Detta kan verka dystert, men Bruhners memoar är för det mesta underhållande.
Undertiteln anekdotiska memoarer är vald med omsorg.
Större delen av boken berättar anekdoter om de många personer han träffat under ett långt yrkesliv. En viss, om än inte fullständig, redogörelse finns över hans yrkeskarriär. Efter en agrar uppväxt tog han ett enkelt arbete vid järnbruket, men genom korrespondenskurser lyckades han avlägga studentexamen, och efter militärtjänst, en tid i industrin, akademiska studier och en period som nationalekonomisk forskare kom han in i tidningssvängen.
Ett stort persongalleri passerar revy, tematiskt organiserade kring rubriker som professorer, redaktörer, politiker och direktörer. Någon gång kan överflödet av personella hågkomster bli en smula tröttande, men guldkorn saknas inte.
En rolig historia om den uppblåste socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng har med all rätt fått pryda bokens baksida. Bruhner hade i SvD kritiserat en bostadsaffär som denne genomfört. Den snarstuckne Sträng hörde genast av sig via telefon och följande samtal utspelade sig:
– Det är Gunnar Sträng. Du har skrivit om mitt hus i dag.
– Det stämmer.
– Sånt skall du ge fan i!
Därefter var samtalet slut.
Boken präglas av formuleringsglädje och kärlek till det svenska språket. Den svenska lyriken förefaller här ha haft särskilt stor vikt och han lyfter, bland många andra inspirationskällor, särskilt fram Johan Ludvig Runebergs Fänrik ståls sägner.
Författaren har en viktig poäng, när han säger att bara den bundna poesin, med rim och rytmik som minnesstöd, kan bli ett ständigt andligt sällskap. Den fria versen, hur storartade konstverk den än har skapat, kan aldrig på samma sätt bli en omedelbar reservoar att dricka ur.
Det språköra som tränades av Runeberg och Snoilsky får finna sig i upplevelsen att orden numera förlorat sin betydelse, hjälte kan den nu bli som sparkar boll i nittio minuter. Det är bokens andra stora tema, vid sidan av anekdoterna – jämförelsen mellan då och nu.
Debattklimatet, språkbehandlingen, professorerna, tryggheten i samhället, direktörernas stil, och mycket annat, var bättre förr.
Bruhner kan inte sägas ha presterat en systematisk kritik av samhällsutvecklingen. Däremot får läsaren ta del av en gammal, mångerfaren och ärlig mans omedelbara intryck under ett långt och skiftande liv. Också det är mycket värt.