Etablissemangen älskar människor mer ju längre bort de kommer ifrån. Men empati handlar om att i första hand ställa upp på människor som tillhör det egna samhället. Solidaritet kan aldrig hoppa över människorna som finns oss närmast, skriver Dick Erixon i ledare.
Vem läser Alex Schulman i Expressen? Inte jag. Men rubriker kommer man ju inte undan. Och rubriken på Schulmans senaste är, ”Empatin finns inte längre kvar bland svenskarna”.
Vad nu då?
Jo, Schulman vänder sig mot svenska folket eftersom vi inte ger mer till tiggare. Han vill skuldbelägga svenskar som inte hjälper asylsökanden som fått avslag och enligt lag ska lämna landet. Han hånar svenskar som har mage att ifrågasätta en präst som gömmer flyktingar. ”Folk kommer fram till honom och undrar varför han inte hjälper svenskar istället.”
Så empatilöst! Så kallt! Så osolidariskt!
Men är det verkligen så? Mitt svar är: nej.
Det finns mängder med sociala behov i vår egen befolkning. Det är vår förbannade skyldighet att i första hand stötta och ställa upp för våra egna. Solidaritet kan aldrig hoppa över människorna som finns oss närmast.
Det verkligt kalla samhället är det Schulman står för: strunta i de gamla och sjuka grannarna för att istället ge bort våra skattemedel till dem som inte har ett smack med Sverige att göra.
Nyligen rapporterades att en MS-sjuk kvinna dog på varuhustoalett i Malmö sedan Försäkringskassan dragit in hennes personliga stöd. Det tycks Schulman inte ha något emot. Varför ska sjuka svenskar ha hjälp? Varför ska svenska fattigpensionärer ha mer? Skit i dom, säger Schulman – inte högt men i praktiken.
Jag vill mena att det är en våg av empati som nu drar över landet när folk avvisar det slappa, kortsynta och tanklösa mantra som Alex Schulman är en representant för.
En våg av empati för de som arbetat hela sitt liv i Sverige och som vi har en plikt att ge vårt stöd på ålderns höst. En våg av empati för dem som är lojala mot Sverige, som är och vill vara en del av vår gemenskap.
En våg av empati för människorna i vår närhet.
Men finns det en motsättning? Schulman vill hävda motsatsen.
Han har rätt när det kommer till uppförande. Allmänt hyfs borde vi alla visa varandra på bussen, i affären, överallt i vardagen. Det är en gammal konservativ etik som länge förlöjligats av vänstern, men som vi saknar nu när den försvunnit.
Men när det gäller politik och skattemedel råder idag ett starkt övertag för den linje Schulman företräder, att utländska personer är mycket mer värda än svenskar. För att häva den inriktningen krävs att man utmanar det rådande tänkandet och står ut med alla de tillmälen som den gamla maktens företrädare i politik och medier (varav Schulman är en) vräker ur sig.
Det är Schulmans vänner i politik och medier som driver fram den tråkiga tonen genom att kasta grundlösa anklagelser mot dem som vill förnya politiken, istället för att ta debatt i sakfrågor.
Schulman deltar, medvetet eller omedvetet, i en gigantisk övning i härskarteknik. Allt tal om rasism och nazism är ett försök att tysta dem som vill förnya politiken, lyfta svenska folkets behov och stärka gemenskapen.
Den trista ton som makten genom sina härskartekniker skapar, smittar av sig på människor likt dem som Schulman mötte utanför ICA på Karlavägen. Om Schulman hade förmåga att reflektera, borde han fundera på sin egen skuld till det klimat som möjliggjorde detta beteende.
Dick Erixon
2016-11-21