Gustav Fridolin försöker i debattartikel förklara varför de politiska etablissemangen kämpar i allt hårdare motvind, medan nya partier och aktörer växer i styrka i varje val. Och hur man ska vända trenden. Men han bevisar snarare varför motvinden är fullt berättigad.
Miljöpartiets språkrör och utbildningsminister Gustav Fridolin skriver i debattartikel i Göteborgs-Posten att populismen fått starkare fotfäste. Nu senast i USA och tidigare genom Brexit i Storbritannien.
Av detta kan man dra två slutsatser, skriver han. 1. Klyftorna i samhället bör bemötas genom ”tydlig politik”. 2. ”Partier i den breda mitten måste klara att samarbeta om extremismen ska hållas stången.”
Fridolin vill alltså se mer samarbete mellan de etablerade partierna över blockgränsen och att de ska vara ”tydliga”.
Okej. Vad förtydligar då Fridolin? Jo, det som fattas är, lyssna noga: ”En brist på en strimma av gemensam mark i mitten av debatten”.
Vad för något?
Fridolin fortsätter: ”Snarare än höger mot vänster uppfattas det vara apokalypsen mot ragnarök.”
Jaha? Men vilket parti har mer än något annat varnat för jordens undergång, om inte Miljöpartiet?
Men nu vill Fridolin, avslutar han, ”bidra till det förnuftiga samtalet”.
Och det säger han, efter att den regering han ingår i, under hela hösten kastat grova och grundlösa anklagelser och förolämpningar mot det oppositionsparti som växer mest.
Fridolins artikel visar med allra största tydlighet att Miljöpartiet och övriga etablerade partier saknar politik för den nya tid då globaliseringens avigsidor gör sig påminda. Det Fridolin kallar tydligt, är inte bara fullständigt obegripligt utan saknar dessutom någon som helst konkretisering. Vad är det han vill förändra i det regeringen misslyckats med? Vad?
Det är bara en mängd ord staplade på varandra i en röra som ingen kan tolka. I USA menar Charles Krauthammer, kolumnist i Washington-Post, att dessa etablissemangspolitiker ”representerar limousinevänstern”, alltså politiker som är helt världsfrånvända och saknar varje kontakt med verkligheten.
Jag gillar det begreppet. Det signalerar att den politiska klassen lever helt avskiljt från vanligt, hederligt folk och att de tappat varje förmåga att förstå hur vardagen ser ut för de människor politikerna säger sig representera.
Limousinevänstern bekymrar sig inte över brottsligheten, eftersom de bor i välbeställda bostadsområden där kriminaliteten är låg. De skickar sina barn till fina skolor, och förstår inte den börda som nyanlända skapar på kommunala skolor. De har höga inkomster och fallskärmar som gör att de inte förstår familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop.
Och när kontakten med folket är bruten, tappar limousinevänstern inte bara insikt om vad som oroar och bekymrar folk, man lägger sin energi på sådant som inte har någon som helst resonansbotten i befolkningen. Man är fullt upptagen av att stämpla motståndare som nazister, tala om global uppvärmning, förespråka fortsatt omfattande migration och hur bra det är att flytta beslut till EU, så långt bort från väljarna som möjligt.
Det är åsikter som en mycket stor del av svenska folket skakar på huvudet åt.
Men politiker som Gustav Fridolin och såväl socialdemokrater som borgerliga, begriper inte hur ”out of touch” de är. De tror att de vinner poänger på sina utspel, när de i själva verket stöter bort folk.
Kan den självrannsakan som Fridolin ändå antyder betyda en tillnyktring? Med tanke på hur röriga och obegripliga resonemangen är i Fridolins artikel, är mitt svar: nej. Etablissemangen, både rödgröna och borgerliga, saknar förmåga att tänka om och ta in verkligheten.
Det är därför demokrati är så viktigt. Demokrati ger folket möjlighet att byta ut ledarskapet. Ersätta förbrukade krafter med nya.
Dick Erixon
2016-11-18