Det fanns ju en gräns för hur många halvsanningar och rena lögner vi klarade av. Vi stod inte ut med orealistiskt önsketänkande och hur man lämnade samhällets svaga i sticket för att själv kunna framstå som god och generös mot utländska medborgare med oklar identitet, skriver Tomas Brandberg.

Under valet 1991 hjälpte jag till i en vallokal i Partille utanför Göteborg. En ung man i min egen ålder frågade efter en blank röstsedel och en penna och begav sig till röstbåset. När rösterna senare räknades noterade jag vad som stod på den enda handskrivna röstsedeln: ”Sverigedemokraterna”.

Han var en av ungefär fem tusen i hela landet, vilket gav det tre år gamla partiet en knapp promille av rösterna. Det här var för övrigt precis när Ny Demokrati kom in i riskdagen, vilket förstås var huvudalternativet för väljare som var missnöjda med migrationspolitiken.

Fem tusen anhängare har sedan dess blivit mer än en miljon. De flesta opinionsundersökningar underskattar troligen SD:s stöd, min bild är att partiet just nu konsoliderar ett väljarstöd runt 25 procent. Det kan definitivt bli mer än så och den som är övertygad om att SD inte(!) klarar denna nivå kan ta hem tre gånger pengarna på Unibet just nu.

Jag fascineras över det ointresse som övriga partier hyser för en fjärdedel av väljarkåren. De behandlar oss som mindre vetande, lätta att påverka och tror att vi ska ändra uppfattning om de bara säger ”rasistiskt parti med rötter i nazismen” tillräckligt många gånger. De tror att vi inte tänkt igenom vårt val av parti väldigt noga, hur fel kan man ha?

Jag ska förklara hur det gick till när fem tusen blev över miljonen.

De förlorade oss, ja egentligen stötte de bort oss, en efter en. Den unge mannen som skrev ”Sverigedemokraterna” på en blank röstsedel kan mycket ha varit en så kallad ”ung arg man” (jag har aldrig sett något fel i att vara varken ung, arg eller man) som blivit förnedrad av stökiga invandrarkillar så sin skola. Höjde han rösten kallades han rasist, men ingen kunde ta ifrån honom rätten att knyta näven och protestera via valsedeln. Han blev inte den siste.

Många grupper kan med rätta se sig som missgynnade och bortglömda. De nöjer sig inte med vackra ord utan vill ha ordentliga svar på varför kommunerna måste spara pengar, medan ensamkommande unga män kostar dussintals miljarder varje år.

Men SD har vunnit sympatisörer i alla väljarsegment och de flesta har tidigare hört hemma i något annat parti. Vi vet precis hur de andra partierna tänker, för vi har tänkt likadant själva. Men det fanns ju en gräns för hur många halvsanningar och rena lögner vi klarade av. Vi stod inte ut med orealistiskt önsketänkande och hur man lämnade samhällets svaga i sticket för att själv kunna framstå som god och generös mot utländska medborgare med oklar identitet.

Den som har som överordnat mål att begränsa SD:s storlek står inför ett gigantiskt problem. För det första serveras våra sympatisörer i stort sett bara mer av den tomma retorik som en gång fick dem att byta sida. För det andra har SD en enorm tillgång i sina anhängare, varav åtskilliga varken är tysta eller anonyma numera. I vida kretsar är SD idag ett accepterat alternativ och där värvar kunniga, sympatiska och engagerade anhängare nya röster.

Men det största problemet för de andra partierna är att de trots alla löften förlorat kontrollen över samhällsutvecklingen. Bara den senaste veckan har vi läst om nya mord, gamla som dör av undernäring, ökande sexualbrottslighet (experterna vet inte varför, men det gör vi) och förfärliga missförhållanden på invandrartäta skolor. Nästa katastrofrapport om svenska elevers skolresultat kommer inom kort.

Sverige håller på att bli ett land för rika och friska och kom ihåg att det nu råder ”goda tider” med högkonjunktur och extremt låga räntor. Hur blir det sen?

Statsminister Stefan Löfven kommenterar läckaget av väljare till SD så här: ”Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner.”

Lycka till, jag ska säga vad SD:s sympatisörer känner. Det må låta pretentiöst och för den delen orealistiskt, men de vill ha upprättelse. Trots att de i väsentliga avseenden har haft helt rätt har de har behandlats som något som katten släpat in. Då har man extremt lite tålamod med de andra partiernas mästrande attityd.

Man gjorde ett enormt misstag dagen då man bestämde sig för att negligera och förakta den unge mannen i Partille. Men jag vet så väl att de andra partiernas företrädare inte kan tänka om förrän väljarna helt enkelt ber dem kliva åt sidan. Det är det vi måste göra.

Tomas Brandberg