Nu skall det festas och uppmärksamheten riktas åt annat håll än de grava existentiella problem EU lider av. Men bakom skönmålningarna tonar en ny kris upp om hur budgetbortfallet från Storbritannien ska hanteras.
Nu firar EU 60-årsminnet av Romfördraget som ratificerades 1957 och trädde i kraft 1958. Föregångaren till detta fördrag och grunden för hela Europasamarbetet var dock den Europeiska kol- och stålgemenskapen som ingicks 1952 mellan ”grundarländerna”; Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Luxembourg och Västtyskland.
Syftet var att skapa en gemensam marknad för kol och stål för att stimulera tillväxt, sysselsättning och därmed förbättrad levnadsstandard för folken i grundarländerna. Det var också ett sätt att integrera Västtyskland i det demokratiska Europa efter det förödande kriget. För såväl Frankrike som Västtyskland var kol- och stålindustrierna grunden för dessa länders ekonomi, makt och välstånd.
I samband med Romfördraget bildades Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) i syfte att skapa en fri marknad för alla typer av varor samt på sikt även för tjänster, kapital och människor. 1968 skapades Europeiska Gemenskaperna (EG) som var en tullunion, innebärande tullfrihet mellan medlemsländerna och gemensamma tullar gentemot ”yttervärlden”. Detta till skillnad från EFTA som var ett frihandelsområde med frihet för medlemmarna att sätta sina egna tullar mot yttervärlden.
Det är ingen tvekan om att avskaffandet av tullar och andra handelshinder gav positiva effekter på medlemsländernas tillväxt och produktivitet.
Tanken att gå vidare med tjänster och kapital var god och likaledes ägnad att stimulera ekonomisk tillväxt. Det har dock visat sig att den fria rörelsen av människor blev fel.
Den teoretiska tanken var ju att arbetskraften skulle kunna röra sig fritt och söka sig dit där det fanns efterfrågan. I stället fick vi så småningom en enorm invandring från framför allt Mellanöstern och Afrika.
Människor flydde krig och våld men många andra hakade på för att söka sig till välfärdsländer med generösa bidragssystem och god offentlig service.
Följden blev ständigt växande problem och kostnader för hela Europa. När invandringen till Europa tog sig enorma proportioner visade det sig att sammanhållningen och solidariteten inte var särskilt stor inom EU.
Med Fredrik Reinfeldt i spetsen tog Sverige på sig dumstruten och försatte vårt land i närmast en undantagssituation.
Alltför sent drogs det i handbromsen och den fria rörligheten upphörde även om våra politiska partier inte är ense om hur vi skall förhålla oss till invandring i dess olika schatteringar.
En sak är säker, vi kommer som land att få leva med stora negativa ekonomiska och andra konsekvenser under generationer framöver. Vi har bland annat sett en mycket negativ bieffekt av vår invandringspolitik, nämligen ökat grovt våld, kvinnokränkningar, annan kriminalitet och terrorism. Vi översköljdes av för oss främmande kulturer och då inte minst den islamistiska. Man kommer osökt att tänka på Samuel Huntingtons läsvärda bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order”.
Det blåser en EU-kritisk vind genom Europa och i de flesta medlemsländerna växer sig EU-kritiska partier starkare. Storbritannien är på väg ut ur EU och därmed är isen bruten. Det går att lämna och är det något land som klarar av skiftet så är det nog just Storbritannien. Utan den oförliknelige förre partiledaren för United Kingdom Independence Party (UKIP), Nigel Farage, hade nog inte folkomröstningen i Storbritannien fallit ut som den gjorde. I närmare 20 år har Farage oförtrutet argumenterat utifrån sin position som UKIP-ledare och ledamot av EU-parlamentet och under tiden tvingats stå ut med mycket spott och spe.
När Storbritannien nu lämnar EU faller inte mindre än 200 miljarder SEK bort från EU:s budget då Storbritannien varit en stor nettobidragsgivare till EU. Sverige är tillsammans med Nederländerna, Österrike och Västtyskland de största nettobidragsgivarna förutom då Storbritannien. Som alla byråkratier som saknar ”checks & balances” växer aptiten, d.v.s. kostnaderna, med en naturlags obönhörlighet. När vi talar om EU:s budget skall vi erinra oss det horribla förhållandet att EU:s revisorer inte på 20 år ansett sig kunna godkänna EU:s ”bokslut”!
Ungefär 10 procent av de pengar som strömmar igenom EU-systemet kan inte verifieras, d.v.s. medlen har ”försvunnit” genom ren korruption eller misskötsel. För några år sedan tillsatte EU på förekommen anledning en intern korruptionsutredning men tydligen var slutrapporten så nedslående att man valde att ”hemligstämpla” den! EU:s toppbyråkrater talar gärna om transparens men uppenbarligen tål inte deras eget system genomlysning.
Det talas om det ”demokratiska underskottet” i EU-systemet. Detta är relevant då den verkliga makten sitter hos EU-kommissionen och dess kommissionärer. EU-parlamentet som väljs i direkta val kan visserligen stoppa eller uppskjuta lagförslag men det är endast kommissionen som kan föreslå lagstiftning och direktiv.
EU-kommissionärerna står utanför demokratisk kontroll. Varje medlemsland ”får” en kommissionär och när EU:s medlemsantal ökat har man tvingats att så att säga ”hitta på” arbetsuppgifter eller sakområden som de nya kommissionärerna skall vara ansvariga för oavsett om några identifierbara behov finns eller inte. Är det konstigt att en sådan hydra till organisation till slut blir till ett ineffektivt och byråkratiskt monster?
Men nu skall det festas och uppmärksamheten riktas åt annat håll än de grava existentiella problem EU lider av. Det filas på en deklaration som skall ge skenet av; optimism, framåtanda och enighet! Att ljuga och skönmåla är unionspolitikens essens.
Polacken Donald Tusk omvaldes nyligen som ordförande för Europeiska rådet. Detta skedde i strid med den polska regeringens önskemål med premiärminister Beata Szydlo i spetsen. Szydlo representerar det socialkonservativa partiet Lag & Rättvisa medan Tusk är mer ”liberal” vilket passar bättre för det rosafärgade EU. Hur skall man i längden kunna hålla ihop EU om man inte är beredd att acceptera enskilda länders demokratiska val utan har en egen odemokratisk agenda?
EU:s maktfullkomlighet har naturligtvis upprört många polacker. Dessutom anklagar polske premiärminister Donald Tusk för att ha varit ansvarig för den förre premiärministern Lech Koczynskis död tillsammans med 95 andra i en flygkrasch 2010 i ryska Smolensk. Om ett åtal mot Tusk kommer till stånd kan han arresteras även om han dväljs i Bryssel. Det vore just snyggt.
Det är oförsvarbart att Sveriges regering (även Alliansregeringen tidigare) inte tagit upp vare sig den hemligstämplade korruptionsutredningen och ”redovisningsproblemen” eller föranstaltat om en ”nyttokalkyl” angående Sveriges medlemskap i EU. Politiker står i riksdagens talarstol och i brist på sakargument mumlar om EU som ett ”fredsprojekt”. Det är nonsens. Projektet var från början framför allt rent ekonomiskt betingat. FN däremot var och är ett fredsprojekt om än med enorma brister. Marshallhjälpen var ett fredsprojekt efter kriget, liksom NATO.
Som ett brev på posten kommer naturligtvis EU-byråkratin nu att äska mer pengar för att kompensera bortfallet från Storbritannien. Möjligtvis känner Löfvén & Co att det börjar brännas under fötterna. Regeringen har i dagarna deklarerat att Sverige inte vill se några avgiftshöjningar och dessutom behålla den ”rabatt” som vi tydligen har.
Nej, inget EU-land kommer väl att vilja betala mer till det svarta hål som EU alltmer börjar likna. När denna fråga ställs på sin spets kommer det inte längre duga med att hänvisa till ”fredsprojektet” eller endast säga; ”Vi vill inte betala mer”.
När den dagen kommer går det inte längre att sopa EU-frågan under mattan och först då kanske det går upp för svensken i gemen vad EU egentligen är och på allvar ifrågasätta medlemskapet. Åtminstone bör frågan analyseras grundligt. Som vanligt i svensk politik, sent skall syndaren vakna!