EU-byråkratin och medievänstern har funnit nya slagpåsar: regeringarna i östra Europa, främst Polen och Ungern. Därför är det dags att avslöja de bedrägligt skilda måttstockar som ligger bakom anklagelserna, skriver Dick Erixon i ledare.

Det började med att den nya, konservativa regeringen i Polen förra året grep in i processen för att utse nya domare i författningsdomstolen. Svenska medier föll in i polska vänsteroppositionens kritik och DN skrev upprört om att regeringens nya process ”hotar att göra den polska författningsdomstolen till ett tandlöst organ”. Jaha, och hur är det med Sverige? Vi har ingen författningsdomstol överhuvudtaget. Socialdemokraterna stoppade införandet av en sådan under den översyn av grundlagen som skedde för några år sedan.

Om Polens nya konservativa regering (för det är att den är konservativ som är verkliga orsaken till kritiken) är så förfärlig när det gäller medborgerliga rättigheter därför att man ändrar tillsättningsförfarandet av domare i författningsdomstol, vad är då det svenska förhållandet där någon sådan domstol inte existerar?

En annan anklagelse mot de konservativa regeringarna i öst är att man politiserar statliga massmedier. Mot detta finns två invändningar. För det första, hur är det i svensk public service? Vänstervridningen garanteras bland annat genom chefstillsättningar, senast då Aftonbladets chefredaktör blev ny programchef i SVT. Borgerliga regeringar har inte mäktat med att utmana denna snedvridning av statligt finansierad medieproduktion.

För det andra, östra Europa har en helt annan historia än Sverige och västra Europa. SVT Forum återsände igår ett samtal från i våras där östeuropakorrespondenten Kjell Albin Abrahamsson (bortgången i september) om statliga medier i Polen sa:

– Det har fibblats och fuskats hela tiden under de här 25 åren. Exempelvis har publicservice i radio och TV alltid varit de regerande partiernas kanaler. Varje regering har bytt ut TV-chefen. Public service är så intimt förbundna med de styrande att under många år satt TV-chefen med på regeringssammanträden.

På frågan om det finns folkligt stöd för nuvarande regerings agerande, svarade Abrahamsson:

– Det här är en regering som fått två tredjedelar av väljarna bakom sig. De som nu protesterar är oppositionen.

Om utvecklingen i Ungern sa Abrahamsson:

– Hur kommer det sig att det är tidigare kommunistländer som har de här dragen? Rapporteringen handlar i Ungerns fall, alldeles för mycket om fem års nazism men inte om femtio års kommunism. Det är klart att dessa femtio år satt enorma spår.

Brysselkorrespondenten Annika Ström Melin tillade:

– Jag håller med Kjell Albin. Mitt intryck är att de här åren av kommuniststyre fortfarande formar utvecklingen. Det är ett slags uppgörelse med vad som hände under den här långa perioden. Det som regeringen Orban står för är gamla och traditionella värden. Det är nationen, kristendomen, familjen. Värderingar som under kommunisttiden inte stod högt i kurs. Nu kommer de tillbaka. Viktor Orban var som ung med att se till att kommunismen föll.

Det finns anledning att återge dessa sakliga och underbyggda analyser, eftersom de är så ovanliga i medierapporteringen.

Östeuropa har ett tungt arv av kommunism att göra upp med. Det innebär att de inte rakt av kan jämföras med Sverige, och framför allt kan man inte ställa högre krav på östeuropéerna än på Sverige.

Istället för att kritisera länderna utifrån vänsterperspektiv, borde vi förstå och rättvist tolka hur de konservativa regeringarna vill värna sina traditioner. Om man går utanför vida ramar för rättsstatens och demokratins principer finns det skäl att framföra invändningar, men inte så länge man inom dessa ramar gör upp med kommunismens förtryckande strukturer. Då borde äldre demokratier visa förståelse och respekt snarare än förakt för ländernas bearbetning av tidigare förtryckande strukturer.

Dick Erixon
2016-12-06