Det är viktigt med intelligenta samtal om religion. Men de måste även vara ärliga. Om vi sopar de besvärliga delarna av islamisk tradition under mattan sviker vi de muslimer som insett nödvändigheten av att kritiskt granska sin egen religion, att ställa de ofta smärtsamma frågorna, för att få till stånd reformer. Mohamad Omar kommenterar ärkebiskopens senaste utspel.
Efter att en katolsk präst slaktats av jihadister i Frankrike undertecknade svenskkyrkliga, katolska och muslimska religiösa företrädare en debattartikel i Dagens Nyheter den 8 augusti, ”Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp”, som varnade för konfrontation och manade till sämja mellan religioner. Artikeln är undertecknad av Antje Jackelén, Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift, Ute Steyer, rabbin, Stockholms judiska församling, Mahmoud Khalfi, ordförande, Sveriges imamråd och Nadia Marhri Lodin, vice ordförande, Sveriges muslimska råd.
Debattartikeln är anmärkningsvärd eftersom en av de muslimska undertecknarna, Mahmoud Khalfi, ordförande i Sveriges imamråd, enligt uppgift är en av de högsta ledarna för Muslimska brödraskapet i Sverige, en organisation som knappast är känd för att verka för sämja mellan religioner. Men artikeln är också anmärkningsvärd för att den innehåller en del felaktigheter om Koranen och islamisk teologi. Jag ska försöka att i korthet reda dem här.
”Terrorhandlingar som utförs i islams namn vanhedrar religionen”, påstår artikelförfattarna. Ja, det beror på vad man definierar som ”terrorhandlingar”. De jihadististiska terroristerna ser inte sina handlingar som brottsliga utan som heliga. De menar att deras handlingar hedrar, snarare än vanhedrar, religionen islam.
De har också tydligt stöd för denna uppfattning i islams källor, Koranen och profeten Muhammeds undervisning. Enligt Koranen är Muhammed ett föredöme som de troende ska följa. Traditionellt har muslimska teologer ansett att profeten är den som bäst begrep hur Koranen ska tolkas eftersom det var han som tog emot den. Och Muhammed tolkade ordet ”jihad”, som betyder strävan, som ett fysiskt krig där man dödar riktiga människor.
När Muhammed i haditherna, i berättelserna om hans ord och gärningar, talar om svärd menar han riktiga svärd. Han visade detta genom att själv leda härar av heliga krigare ut i jihad för att döda de otrogna, ta deras kvinnor som slavar och röva deras ägodelar. I en hadith säger Muhammed ”Paradiset ligger i skuggan av svärd” och i en annan, ”Jag har blivit befalld att strida mot folken tills de vittnar att det inte finns någon gud förutom den ende guden och att jag är hans profet”.
Visst kan man tolka dessa yttranden metaforiskt, som en kamp mot ”den otrogne inom sig själv” för att bli en bättre och renare muslim. Och muslimer har en lära om det inre kriget, men som ett komplement till det yttre, fysiska kriget. Det inre och det yttre kompletterar varandra. Till exempel: om din tro är svag och din kärlek till livet i världen är stark så tvekar du att gå ut i jihad. Du behöver inre jihad mot synden för att klara yttre jihad. En av de största synderna är ju enligt Muhammed att hålla sig undan eller fly när det heliga kriget kallar.
Sedan tar artikelförfattarna upp våldet i de religiösa skrifterna. Två våldsamma koranverser anförs samtidigt som läsaren varnas för rycka dem ur sitt ”historiska sammanhang”. Ja, det är viktigt att sätta verserna i sitt riktiga sammanhang. Som jag redan påpekat är Muhammed den främsta uttolkaren av skriften. Han visade hur den skulle begripas. Och när den våldsamma versen 8:12 – som talar om att slakta Guds och profetens fiender, ”halshuggen dem” – uppenbarades var det just så han tolkade dem: han halshögg sina fiender.
Låt oss säga att Muhammed missförstod sin egen Koran, då vacklar ju själva fundamentet för den islamiska religionen. De konservativa blir förstås rädda, men andra kanske kan se det som en öppning mot reformer. En muslim som påstår något sådant, att Muhammed gjorde fel, skulle dock få oerhört svårt att bli accepterad som muslim av de allra flesta muslimer och skulle knappast kunna undervisa i de moskéer som finns.
Efter att ha berört två våldsamma verser övergår artikelförfattarna till att säga något om Koranens fredliga sida. De påstår att varje sura, varje kapitel i Koranen, börjar med en hänvisning till Guds barmhärtighet. Det är inte sant. Sura 9, en av de sista surorna som uppenbarades, börjar inte med någon sådan hänvisning, och den suran innehåller de tydligaste uppmaningarna till heligt krig mot icke-muslimer för att utbreda Muhammeds styre.
Återigen, artikelförfattarna påpekar att verserna ska läsas i sitt historiska sammanhang. Då bör man känna till att vissa suror skrevs medan Muhammed levde i Mecka som förkunnare och att vissa skrevs när Muhammed levde i Medina som härskare och härförare. De senare surorna från Medina har i islamisk tradition företräde framför surorna från Mecka. De fredliga verserna som artikelförfattarna anför, som till exempel 2:256, ”Det finns intet tvång i religionen”, anses ha upphävts av senare krigiska och våldsamma verser. Tvång brukades inte då Muhammed var svag, men när han var stark tvekade han inte att möta sina fiender i slag på slag. Berättelsen om Muhammed och islams tillblivelse är till stor del berättelsen om ett krig med fälttåg, plundringar, fångutväxlingar, tillfälliga fredsavtal, räder och drabbningar.
Men, och detta är viktigt, tolkar man vers 2:256 som ett tvång att bekänna sig till islam, så är denna vers fullt förenlig med läran om heligt krig. Islams traditionella lag tvingar inte judar och kristna att bekänna sig till islam, den tvingar dem enbart att underkasta sig islams styre. De får alltså fortsätta tillbe på sitt sätt i ställningen som förtryckta, och, på villkor att de betalar en särskild skatt.
Vid sin död hade profetkungen Muhammed lyckats samla tiotusentals under islams fana, enligt vissa historiker hundra tusen, alltså omkring tio år efter att han intagit Mecka. Det antalet, jämfört med det hundratal proselyter han vann efter tretton års förkunnelse i Mecka, visar att Muhammeds framgångar inte låg i vältalighet och förmåga att övertyga utan i stället, som han själv tillstår, i svärdets makt. Det var genom svärdet som tidigare kristna länder som Syrien, Egypten och hela Nordafrika föll under islams lag och legenderna om dessa erövringar lärs fortfarande ut i moskéer över hela världen som en del av islams ärofulla historia.
Den andra fredliga versen som artikelförfattarna framför är 5:32 som säger att om man dödar en oskyldig människa så är det som att man har dödat hela mänskligheten. För det första: Koranen säger att detta bud riktades till Israels folk, det vill säga judarna, inte till muslimerna. Så här lyder versen i sin helhet i arabisten K.V. Zetterstéens utmärkta översättning:
Fördenskull hava vi föreskrivit Israels barn, att det, om någon dödar ett liv, utan att det föreligger någon blodskuld eller ofärd på jorden, skall vara, som om han hade dödat människor i allmänhet, och om någon frälser ett liv, skall det vara, som om han hade frälst människors liv i allmänhet.
Strax därpå följer budet som är riktat till Muhammeds trogna:
Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ut landet. Detta varder deras skam i detta livet, och i det tillkommande väntar dem ett förskräckligt straff.
Det är, precis som artikelförfattarna säger, viktigt att inte rycka verserna ur sitt sammanhang!
För det andra: även om detta bud skulle vara riktat till muslimerna så är det fullt förenligt med Islamiska statens terrorhandlingar! Det som fördöms är att ta ett liv, ”utan att det föreligger någon blodskuld eller ofärd på jorden”. Islamiska staten anser att USA, Frankrike, Storbritannien och andra västmakter är skyldiga till ”ofärd på jorden”, genom att, som man ser det, bekämpa den islamiska staten och främja sekularism och demokrati i världen.
I den andra versen, som artikelförfattarna utelämnade i Dagens Nyheter, anförs dessutom giltiga skäl att döda, ja, man inte bara får utan ska döda de som ”bekämpar Gud och hans apostel”. Till dessa skulle jihadisterna kunna räkna Frankrike eftersom det bombar Islamiska staten, en stat som bygger på Guds vilja och apostelns, det vill säga Muhammeds, föredömliga liv och undervisning.
Ett annat giltigt skäl att döda som här anförs i Koranen, är att människor gör sig skyldiga till ”ofärd på jorden”, på arabiska ”fitna”, och till denna kategori kan man räkna många saker; att sprida falska läror som kristendom och judendom, eller sekularism, som att människan tillåts stifta lagar, eller den västerländska yttrandefriheten där man tillåter karikatyrer av Muhammed.
Islamiska staten leds av män med stor kunskap i islamisk teologi, kalifen har själv doktorerat i islamisk lag, och de känner förstås till versen ”om någon dödar ett liv”, men ser, liksom muslimska teologer genom hela historien, ingen motsättning mellan denna vers och läran om det heliga kriget.
För att visa att inte bara de islamiska skrifterna innehåller våld, hänvisar artikelförfattarna till en vers i Matteusevangeliet där Jesus talar om att inte har kommit med fred utan med svärd. Jesus själv slog dock ingen med svärd, en metaforisk tolkning ligger därför nära till hands. Muhammed bar dock själv ett riktigt svärd, slogs med svärd, och befallde sina trogna, som också bar på riktiga svärd, att döda hans fiender. Det är svårt för Korantolkaren att bortse från detta.
Jag håller med artikelförfattarna om att det är viktigt med både religionsmöten och ”intelligenta samtal om religion”. Med denna replik vill jag inbjuda till ett sådant samtal, men jag hävdar att det vid sidan om intelligens även behövs ärlighet. Om vi sopar de besvärliga delarna av den islamiska traditionen under mattan, som att svärd faktiskt betyder svärd, sviker vi de muslimer som insett nödvändigheten av att kritiskt granska sin egen religion, att ställa de ofta smärtsamma frågorna, för att få till stånd reformer. Islam kan reformeras, det vill jag tro, men det kommer inte att vara lätt.
Mohamed Omar