Kan muslimer och kristna hålla gemensam religiös högtid? När ahmadier deltog i fransk gudstjänst hoppades många på det. Men ahmadierna räknas av andra muslimer inte som muslimer. Den glada nyheten var inte så glad, skriver Mohamed Omar.
Den 26 juli i år stormade jihadister en katolsk kyrka och slaktade prästen Jacques Hamel. Det hade varit en vanlig händelse och knappt väckt någon uppmärksamhet alls om den inträffat i ett islamiskt land som Irak, Syrien, Egypten eller Pakistan. Där är det vardagsmat. Men nu skedde det i Frankrike.
Efter denna fruktansvärda händelse var det många som oroades över att oskyldiga muslimer skulle råka illa ut. Vissa kanske skulle dra alla muslimer över en kam. De som inte kan, eller vill, skilja på vanliga muslimer som bara är födda in i religionen och fundamentalister som anstränger sig att följa islams skrifter till punkt och pricka.
Därför var det många som gladdes åt nyheten att något dussintal muslimer deltog i gudstjänster i franska kyrkor för att hedra den mördade prästen Jacques Hamel. Vi kunde läsa hoppingivande och hjärtevärmande rubriker som ”Muslimer och kristna bad tillsammans”.
Jag blev dock misstänksam eftersom jag vet att troende muslimer inte kan be tillsammans med kristna i en kyrka. De flesta muslimer skulle uppfatta detta som en allvarlig synd. Det värsta man kan göra som muslim är ”shirk”, det vill säga att sätta någon vid Guds sida. Det är vad man anser att kristna gör när de tillber Jesus. För muslimer är Jesus bara en människa. I kyrkor finns också kors och helgonbilder som är absolut förbjudna enligt islamisk lag.
När jag började söka information om dessa udda muslimer som bad i franska kyrkor fick jag snabbt reda på att det rörda sig om medlemmar i det så kallade ahmadiyya-samfundet. Det är ett mycket litet samfund som är förföljt och lever farligt i alla islamiska stater. Andra muslimer, både sunniter och shiiter, vägrar att erkänna dem som muslimer. Varför? För att de tror på en profet som ska ha kommit efter Muhammed, nämligen indiern Mirza Ghulam Ahmad som levde på 1800-talet. En central dogm i islam är att Muhammed är den siste profeten, profeternas insegel.
Ahmadiyya är alltså en ganska ny, indisk religiös rörelse med synkretistiska drag. Ahmad hämtade också inspiration från kristendom och hinduism. Han menade till exempel att hinduernas gud Krishna var en profet som borde vördas av muslimer.
Ahmadierna är väldigt hatade i islamiska stater. De får inte kalla sig muslimer och inte driva moskéer. De misshandlas, torteras, våldtas och mördas. Det är därför denna religiösa rörelses ledare numera residerar i Storbritannien. Centrum är Fazl-moskén i Southfields, London. Jag använder ordet ”moské”, men muslimer utanför ahmadiyya skulle inte göra det.
Sanningen är att ahmadier är mer hatade och förföljda i islamiska stater än kristna. De har fallit offer för samma hat som dödade fader Jacques Hamel. I Storbritannien får de kalla sig muslimer, men inte i den islamiska staten Pakistan. Ahmadierna får tala i brittiska kyrkor, men inte i brittiska moskéer. En ahmadiyya-imam är bara imam inom det egna samfundet, inte i något annat islamiskt sammanhang.
Men inte ens i väst är de det lätt. Flera islamiska organisationer i Storbritannien kräver att regeringen ska sluta kalla ahmadier muslimer. De blir kränkta av att en sådan kättersk rörelse, som till och med tror på en profet efter Muhammed, ska tillåtas smutsa ner det vackra namnet islam.
Samma islamiska organisationer som vill förbjuda att man gör narr av Muhammed tvekar inte att göra narr av ahmadiernas profet Ahmad. Då är det inte ”islamofobi”, eftersom ahmadierna inte är muslimer. Ja, å gäller inte principen att man ska ”respektera alla profeter”.
Jag har en god vän som är ahmadi. Han heter Azhar och bor i den lilla staden Woking utanför London där han driver en indisk restaurang. Jag besöker honom nästan varje gång jag reser till England. Woking är nog mest känt för att det var där som marsianerna landade i H. G. Wells roman Världarnas krig. Men där byggde också ahmadierna Englands första moské redan 1886. Och den är nämnd i Wells roman!
Sommaren 2014 jag åter i Woking och Azhar bjöd mig på lunch i sin restaurang. Med sorg i blicken berättade han att en gammal kvinna och två barnbarn precis hade bränts till döds i en pogrom i Pakistan. Han kände sig bitter eftersom ahmadierna hade deltagit i skapandet av Pakistan som ett nationellt hem för den indiska subkontinentens muslimer. Och nu är de själva diskriminerade! ”Vi har det bättre i Indien med en majoritet hinduer”, sa han med ett ironiskt leende. ”Hinduerna behandlar oss bättre.”
Men Azhar var också orolig för situationen i England och menade att han inte kände sig helt trygg längre. ”Extremismen växer och jag känner av hatet”, sa han. ”I skolan får mina barn höra av andra muslimer att de är orena och ska brinna i helvetet. De blir så ledsna. Jag funderar på att byta till en skola med färre muslimer. Och det fast vi själva är muslimer!”
Det fanns fog för Azhars oro. I mars i år mördades kioskägaren Asad Shah i Glasgow. Han hade huggits ihjäl med kniv. Bara några timmar före mordet hade Shah publicerat ett inlägg på Facebook där han önskade alla kristna en glad påsk. Mördaren var en fanatisk sunnimuslim, 32-årige Tanveer Ahmed från Bradford. Han gjorde det för Shah hade ”kränkt” profeten Muhammed. Därför måste han dö.
Ahmadierna i västvärlden, även i Sverige, talar gärna om att islam betyder fred och att terror inte har något med islam att göra. De uttalar sig i medierna, besöker skolor och kyrkor. Men de som verkligen skulle behöva höra detta budskap, de muslimska fanatikerna, når de inte fram till. Vad hjälper de om ahmadierna skulle lyckas övertyga oss andra om att islam betyder fred? Skulle terrorn upphöra? Nej, de som behöver övertygas finns i moskéerna och där får inte ahmadier tala.
Jag är inte säker på hur många ahmadier det finns i världen. Men jag tror inte att antalet överstiger tio miljoner. Betydligt fler muslimer sympatiserar med terrorgruppen Islamiska staten (IS) än med ahmadiyya-rörelsen. Den glada nyheten om muslimer som bad tillsammans med kristna i franska kyrkor för att hedra en präst dödad av jihadister var alltså inte så glad.
Vid en närmare granskning berättade denna nyhet istället den sorgliga historien om ett märkligt och förtryckt litet samfund, vissa skulle säga sekt, som söker erkännande.
Mohamed Omar