De som tror att konservativa vågen blåser över har inget förstått

De politiska etablissemangen har inte förstått ”vår tids arbetaruppror”, skriver brittiska forskare som återges när Fokus analyserar Sverigedemokraterna och den nya konservatismen.

Nyligen var det Sverigedemokraternas tur att i Fokus analyseras som parti av redaktören Johan Hakelius (betalvägg). Han försöker tränga bakom de ytliga bilderna och mytbildningen för att också kunna blicka framåt.

På vad beror de andra partiernas oförmåga att förhålla sig till SD som ett nu betydande och ständigt växande parti? För egen del har jag tolkat det som att de fortfarande betraktar SD som ett litet, tre-, fyra- eller femprocentsparti. Deras mentala bild släpar efter verkligheten – tio år ungefär.

Tror att SD-fenomenet blåser över

Hakelius menar att det är mycket djupare än så. De gamla partierna tror att SD bara är en tillfällig mardröm som snart ska vara över. Allt ska snart återgå till det som var före 2010, två block utefter höger-vänsterskalan.

Det skulle kunna förklara varför de agerar så irrationellt som de gör. Om man tror att ett nytt parti snart ska försvinna ut ur riksdagen igen, behöver man naturligtvis inte prata med det.

Detta önsketänkandet styr partiernas agerande, menar Hakelius och hänvisar till brittiska statsvetarna Roger Eatwell och Matthew Goodwin. I boken ”National populism – The revolt against liberal democracy” skriver de att de politiska etablissemangen inte har förstått ”vår tids arbetaruppror”, det som Sverigedemokraterna är en del av.

Etablissemangen i väst bär, enligt dem, på ”en outtalad idé om att historien ödesbundet marscherar i en progressiv riktning”. Därför kan inte en konservativ och nationell rörelse som Sverigedemokraterna vara annat än något snabbt övergående. Etablissemangen tror sig bara behöva ”vänta ut reaktionärernas snara frånfälle”, summerar Hakelius.

Det väljarna vill ha är kulturell trygghet

Författarna menar att det som förenar konservativa antietablissemangsrörelser är att ”de väckt liv i gamla begrepp som värdighet, gemenskap, tillhörighet och tradition. Den politiska vänstern har inte förmått möta detta, eftersom den är helt inriktad på att bekämpa ekonomisk otrygghet.”

Socialkonservativa är mer inriktad på kulturell otrygghet, som inte har någon plats inom vänstern. Samtidigt förmår högerliberaler varken möta den ekonomiska eller den kulturella otryggheten.

När de båda brittiska författarna kommenterar den svenska regeringsbildningen byggd på stöd från S-MP-C-L-V, som ska lägga förslag på avreglerad arbetsmarknad, marknadshyror och fortsatt invandring av lågkvalificerad arbetskraft, är deras slutsats att den ”nästan garanterat skapar ökat stöd” för deras motståndare som kräver ekonomisk såväl som kulturell trygghet.

Hakelius menar att det är ”oförsiktigt” att inte ta sådana analyser på allvar.

SD kan se ljust på framtiden – så länge de flesta gamla partier ”kämpar mot sin egen ovilja att se vad som händer”, avslutar Hakelius.

Den nya dimensionen

Britternas tes om ”kulturell” kontra ”ekonomisk” trygghet påminner om det vi tagit upp i Samtiden, men då som ”global solidaritet” kontra ”folkhemmets solidaritet”.

Att politiska etablissemanget låtit stora mängder människor från andra kontinenter bokstavligen traska in i Europa har skapat en ny verklighet.

Sverige har åren 2000-18 beviljat 1.780.721 uppehållstillstånd. En allt större del av befolkningen är utlandsfödd och ännu större har utländsk bakgrund. Det får konsekvenser för välfärden, eftersom de som kommit till Sverige mest är lågutbildade och ofta inte kommer i arbete. (Välutbildade åker till Kanada och USA, vilket Rojas Timbro-projekt visade redan på 90-talet.)

Då blir konflikten tydlig om vilka solidariteter som står mot varandra. Alla sju gamla partier har valt den global solidaritet och därför ser vi nu hur kommunerna börjar gå på knäna, hur kriminaliteten ökar och hur otryggheten växer. Allt mitt i en högkonjunktur.

Det är ingen djärv gissning att den kulturella tryggheten kommer att bli än viktigare när det offentliga i en lågkonjunktur måste dra åt och spara på välfärden.

De tror att gårdagen är framtiden

Så som partierna positionerar sig är Sverigedemokraterna ensamma om att prioritera kulturell trygghet, som med färre migranter också ger en bättre ekonomisk trygghet. Alla andra riksdagspartier står på den andra och prioriterar global solidaritet före svenskars trygghet. Om denna skiljelinje blir den som avgör hur väljarkåren röstar i kommande val, kan SD fortsätta att växa snabbt, om inte andra partier vågar se och prioritera sin konservativa sida.

De gamla partierna verkar tro att de har ensamrätt på att företräda svenska folket. Och att nya partier som Sverigedemokraterna är fräcka busar som tar oförtjänt plats i politiken. Så är det naturligtvis inte.

Jag har nämnt Joseph Schumpeters begrepp ”kreativ förstörelse” som avser att nya, små aktörer på marknaderna kan konkurrera ut stora jättar, om de som hittills varit stora inte hänger med. Då bryter marknaderna ner dem. Kontorsmaskinföretaget Facit är ett utmärkt exempel. De trodde inte på digitaliseringen. Från att ha varit marknadsledande gick de på kort tid i konkurs.

De gamla partierna är som Facit. De tror att gårdagen är framtiden.

Så, paradoxalt nog, är det konservativa Sverigedemokraterna som har bäst insikt om och förslag till hur framtidens politik ska formas. Om vad som är riktigt viktigt. Och vad som inte är det.

SD är alternativet när makten gör bort sig

Och i vilken ordning samhällsproblem ska lösas. De gamla etablissemangen, de vänsterliberala, tror att man kan vara för ekonomisk trygghet och samtidigt stå för global solidaritet. Det är att välja det goda, de höga ambitionerna och tro att utopier kan fungera.

Verkligheten har också blivit deras främsta fiende.

Sverigedemokraterna når framgångar, inte främst på partiets egen kampanjförmåga, utan på att man är det enda parti som ser verkligheten sådan som den är. Så som allt fler väljare också ser den.

Det går inte uppnå ekonomisk trygghet med global solidaritet. Ekonomisk trygghet kommer först när kulturell trygghet prioriteras och solidariteten handlar om folkhemmet, den egna befolkningen.

Det är hur lätt som helst för regeringen att tillföra 86.000 kr per ensamkommande, när det visar sig att kommunerna inte ekonomiskt orkar bära deras vistelse i Sverige. Samma S-ledda regeringen skulle aldrig komma på tanken att skjuta till 86.000 kr per fattigpensionär.

Inom etablissemangen är den globala solidariteten betydligt starkare än folkhemssolidariteten. Men den globala fokuseringen urholkar ekonomisk och kulturell trygghet för den egna befolkningen.

Det enda sättet för väljarkåren att vända utvecklingen är att rösta fram partier som förstår verkligheten och gör rätt prioritering när det gäller solidaritet och trygghet.

Är SD-framgångar ödesbundna?

Därför frågar Hakelius: Är Sverigedemokraternas framgångar ödesbundna? Och svarar: ”Givetvis inte. Men i ett landskap där åtminstone fem av de sju övriga partierna är modstulna, i kris eller fast i en återvändsgränd och alla sju kämpar mot sin egen ovilja att se vad som händer, är det här ett parti i god form.”

Så länge SD är det enda parti som förstår verkligheten i vår samtid, är framtidsutsikterna ljusa.