Vänstern måste välja sida: global solidaritet eller folkhemmets solidaritet. I dessa migrationsvågornas tider står den avgörande ideologiska motsättningen mellan solidaritet med övriga världen eller solidaritet inom det egna folket, med de utsatta egna medborgarna.

För en tid sedan kommenterade Göran Greider på Dala-Demokraten och jag för Samtiden regeringens presentation av vårbudgeten i SVT Forum. Under samtalet gled vi in på hur olika ideologier kan utvecklas framöver och förändra partipolitiken.

Något nytt i luften

Socialdemokratiske debattören Göran Greider längtar till en strid då höger står mot vänster i en kamp om ekonomisk fördelningspolitik mellan rik och fattig.

Jag hävdade att vi nu ser en ny sorts fördelningspolitisk skiljelinje växa fram mellan liberaler och konservativa, där det mer handlar om att värna dem som bott och arbetat i Sverige länge, eller försvara av en generös migrationspolitik som innebär att allt fler ska dela på den svenska välfärden, även om man inte bidragit till den.

Vi blev avbrutna då direktsändningen gick över till att bevaka ny presskonferens där partier kommenterade vårbudgeten, men diskussionen fortsatte lite senare då Greider medgav att det ligger något nytt i luften.

– Man känner att det är medvind för KD. De har hittat några tonfall när det gäller sjukvård och mjuka frågor, sa Greider.

Men han var inte nöjd med en utveckling där regeringen och stödpartierna utmålas som vänsterliberaler samtidigt som de tre oppositionspartierna M, KD och SD blir det konservativa alternativet.

”Döden för arbetarpartier”

– Om striden i svensk politik reduceras till konservatism mot liberalism då är det ett jätteproblem. Det är döden för arbetarpartier runt om i Europa när det går åt det hållet, sa Greider.

För min del tycker jag ju bara att det vore synnerligen intressant om välfärdsdebattens stridslinje framöver fick gå mellan liberaler och konservativa. Allt medan socialism och vänsterretorik lämnades åt sidan.

Och mycket talar för att det kommer att bli så.

Politiska landskapets triangel

Greiders förskräckelse över att konservativa skulle stå för sociala och mjuka frågor mot liberal höger fick mig att minnas en triangel som för 30 år sedan var vanlig när man ville beskriva de ideologiska motpolerna mer komplext än bara som höger-vänster. I vart och ett av triangelns hörn fanns de tre grundpositionerna – socialism, liberalism och konservatism.

Figuren är så gammal att jag inte lyckas googla fram någon erkänd triangel från 1980-talet. Därför har jag ritat en ny här bredvid ur minnet.

Denna figur har på senare år ersatts av en populär GAL-TAN-skala (grön, alternativ, liberal mot traditionell, auktoritativ, nationell) som ofta framställs som den lodräta axeln, i kombination med den gamla höger-vänster-skalan på vågrät axel.

Jag undrar om inte triangeln ger en bättre visuell bild av hur relationerna mellan olika ideologiska positioner ser ut. Man kan nämligen på linjerna mellan hörnen ange bärande aspekter som två av ideologierna har gemensamt, men tolkar olika.

Konservativt perspektiv på gemenskaper

Som synes i triangeln ovan betraktar såväl socialism som konservatism gemenskaper som något grundläggande i samhället, medan liberalismen står för individualism, eller social atomism där varje människa är en separat atom vars egenintresse alltid kommer först.

Så länge frågan om gemenskaper befunnits på den platta höger-vänsterskalan har socialister ensamt fått företräda gemenskapens värde, i form av påtvingad kollektivism, medan liberaler stått för individualism. Här har i modern tid inte funnits skäl att väga in konservativa uttolkningar eftersom de varit frånvarande i samhällsdebatten under nästan ett sekel.

Här öppnar sig nu den intressant frågeställningen: Skulle inte konservatism i sociala och mjuka frågor kunna manövrera ut socialismens vänsterpartier, så att liberalismens individualism istället bryts mot konservativa uttolkningar av gemenskaperna? Alltså inte en utan flera olika gemenskaper, både den obligatoriska genom staten och frivilliga i civilsamhället.

Socialismens gemenskap krackelerar med migration

För socialismen är gemenskapen självklart ett tvång via den alltid överordnade staten. Man omfördelar resurser via statliga skatter inom gemenskapen, kollektivet.

Skälet till att Sverige kunnat ta ut världens högsta skatter utan folkligt uppror beror på att vi haft en homogen befolkning. Den stora majoriteten har uppfattat att det man betalar i skatt, kommer rättvist tillbaka till den som ingår i gemenskapen. Omfördelning till sjuka, gamla och andra utsatta har då upplevts som rättvist. Alla har också kunnat utgå ifrån att alla andra i gemenskapen betalar sin skatt, följer lagarna och är lojal mot gemenskapen i form av kungariket Sverige.

Med den stora migrationen som bedrivits i 30 år stämmer detta allt sämre. Vissa kommer till Sverige och lever på bidrag, utan att de tillför något själva. Man följer andra seder och traditioner än de som den svenska gemenskapen kräver, och som är förutsättningen för de höga välfärdsambitionerna – och för det höga skattetrycket. Svenska pensionärer som arbetat hela livet och betalt skatt, kommer alltmer i andra hand efter nyanlända från andra delar av världen. Omfördelning sker nu från svenskar till migranter.

Vänsterpartierna har börjat tillämpa en ny sorts fördelningspolitik. Det blir viktigare att hjälpa dem som kommer från fattigare länder i Afrika och Mellanöstern, än att ge bättre pensioner och tandvård till svenska pensionärer. Och lärares tid går mer till utlandsfödda elever än till arbetarklassens barn.

Frågan blir då för svenska medborgare: varför ska vi betala skatt?

Höginkomsttagare har alltid kunnat ställa sig den frågan. De får inte tillbaka tjänster som motsvarar skattetrycket, utan är med och finansierar de sämre ställdas välfärd. Det nya är att lågavlönade svenskar har skäl att ställa samma fråga. Skatterna går inte till att ge deras barn bättre utbildning och start i livet, utan till nyanlända som inte betalat något.

Den tvångsmässiga fördelningspolitikens grundvillkor om rättvis fördelning mellan dem som betalar skatt, har upphört. Vänsterpartierna förespråkar nu en omfördelning från svenskar till nyanlända. Det går givetvis mest ut över de mindre bemedlade svenskarna.

Svenska folkets vilja att tvångsmässigt betala skatt urholkas, eftersom resurserna inte går till gemenskapen utan till människor utanför den medborgerliga gemenskapen.

Vänstern bereder väg för nyliberalism

Den fördelningspolitik som vänsterpartier vill föra sätter alltså solidaritet med befolkningar från andra kontinenter före den inhemska gemenskapen. Det är ett synsätt som liberaler delar, men som saknar uppslutning i arbetarklassen och bland mindre bemedlade. Om man är fattigpensionär har man inte råd att visa global solidaritet.

Här ger, paradoxalt nog, vänstern ammunition till nyliberala krav på att avveckla den tvångsmässiga gemenskap som välfärdsstaten är. För liberaler är det bättre om var och en försäkrar sin egen inkomst- och välfärdstrygghet. Var och en för sig själv. Då kan man ha många migranter. Om de inte betalar försäkringspremier blir de utan välfärd. Men de ligger då inte heller ingen annan till last, om välfärdsstaten avvecklas.

Men vänstern vill ju inte avveckla välfärden. Problemet för vänstern är att man både vill ha kakan och äta upp den. Stor migration kräver nyliberal socialpolitik där var och en får betala för sig. Stor välfärdsstat kräver däremot fokus på den inhemska gemenskapen och restriktiv flykting- och invandringspolitik.

Vänstern försöker låtsas som att det inte finns en motsättning mellan migration och höga välfärdsambitioner. Socialdemokratin erkänner inte verkligheten, utan pratar likt Bagdad-Bob om att dessa två storheter är förenliga.

Priset får arbetarklassen betala.

Det är därför allt fler söker sig bort från vänsterpartier och finner svar hos konservativa partier med ett socialt ansvarstagande.

Konservativa folkhemmets gemenskap

Det naturliga alternativet till vänsterns fördelningspolitik är den konservativa viljan att bevara och värna de gamla gemenskaperna.

Sverigedemokraterna står på de utsatta svenska medborgarnas sida. Det märktes inte minst på förra veckans manifestation med ”Vid din sida”. Fattigpensionärerna bryr sig inga svenska etablissemang om. Men Sverigedemokraterna gör det.

Socialdemokraterna övergav folkhemmet. Sedan 1968 har radikalismen varit ledstjärna, inte minst när det gäller migration.

Folkhemmet var från början en idé om nationell gemenskap och sammanhållning, och det är den som SD tagit upp.

Det är först med Sverigedemokraterna som konservatismen i modern tid tar plats på den centrala arenan för svensk politik, riksdagen. Det sker nu med en folklig konservatism, som socioekonomiskt står i bjärt kontrast till den konservatism som dog ut under 1900-talets första årtionden och som tjänade överklassen och de besuttna. De rika är nu ”värdegrundsgoda” liberaler som som vill global rättvisa och kallar dem som vill värna arbetarklassens välfärd för rasister.

Konservatismen har gått från att företräda de högsta och förnämsta, till att företräda verklighetens folk som sliter på med medel- eller låga inkomster.

Nu måste vänstern välja sida

Göran Greider var något viktigt på spåret när han framför sig såg att tidens strid skulle kunna stå mellan liberalism och konservatism. På grund av migrationen står den avgörande motsättningen mellan solidaritet med övriga världen, eller solidaritet inom folket. Med de utsatta egna medborgarna eller med utsatta i övriga världen.

Om vänstern väljer global solidaritet så som man gjort under sin radikalisering sedan 1968, kommer man att helt förlora arbetarklassen till konservativa partier som på allvar tar socialt ansvar inom landet.

Då får vänstern, om man vill värna fortsatt stora migrationsvolymer till Sverige som uttryck för global solidaritet, alliera sig med liberaler som monterar ner gemenskaperna till förmån för en nyliberal och minimal stat.

Alternativet är att rulla tillbaka radikalismen för att åter hedra folkhemmet. Då får man alliera sig med konservativa för att föra en restriktiv invandringspolitik i syfte att värna och stärka gemenskapen inom landet.

Det riktigt nya i vår tid är att vänstern inte håller i taktpinnen, utan är det hörn på triangeln som måste välja vilket av de andra hörnen man ligger närmast.