Maktens fälla

De mäktiga är sina egna värsta fiender, på så vis att deras förmåga att ändra på verklighetsbilden är större än deras förmåga att faktiskt ändra på verkligheten. Risken är att de bedrar sig själva. Detta skriver Jakob Sjölander.

Poängen med makt är att göra vad man vill. Antingen för sig själv, för sitt land eller sin politiska stam. Men att göra vad man vill är inte alltid bra, som när det man vill är fel. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, då det alltid finns en risk att önskan uppfylls! Ta exempelvis diverse kommunistregimer, eller våra egna politikers önskan om det mångkulturella samhället.

Förhoppningsvis märker de mäktige dock att de är på avvägar, och ändrar sig. Men här kommer en av maktens största faror in. Det är ju så att om man har makt så har man också makt att undvika dåliga nyheter. Att skjuta budbäraren kräver ju en hel del makt – det vore oklokt av en vanlig Svensson att börja panga på Foodorabud och brevbärare.  

Härskare har kämpat med frestelsen att skjuta budbärare i alla tider. Därför vågar ingen säga till dem när deras planer inte fungerar. Tänk Mao och det stora språnget, Stalin och hans femårsplaner eller Hitler och hans krigande. Det tog 70 år för budskapet att det här med kommunism nog inte var så bra att verkligen slå igenom i det sovjetiska ledarskapet, av den enkla anledningen att ingen tilläts säga det. Ibland är den enväldige diktatorn med spioner i varje hörn den siste som får veta något.

Det klassiska exemplet är armeniernas kung Tigranes, som lät hugga huvudet av den budbärare som varnade om att romarna var på väg.  Enligt Plutarchos satt Tigranes ”i okunskap medan krigets eldar redan flammade runt honom, och gav bara sitt öra till de som smickrade honom…” och ”…Det är inget vanligt förstånd som inte går vilse i stort välstånd”.  

Till tyrannernas försvar så är denna tendens något mycket mänskligt. Vi människor är bra på att sticka huvudet i sanden och ignorera sådant vi inte vill höra. De mäktiga är mer sårbara eftersom de är mäktiga nog att inte bara sticka huvudet i sanden, utan även halsen, axlarna, bålen, benen och fötterna – och sedan förbjuda alla att gräva upp dem igen. Frestelsen att stanna under sanden blir bara större ju värre verkligheten blir.

Makten försätter de mäktiga i en fälla. Frestelsen at frisera verkligheten växer. Man vill tysta de som man ser som fiender, lögnare och förrädare. Men det betyder att det inte finns någon som kan peka ut ens fel. Och (med mig själv som undantag) så har vi alla gott om sådana.

Här i Sverige är vi inte immuna mot frestelsen att använda makten för att isolera oss. Invandringsfrågan är det tydligaste exemplet. Sveriges mäktiga hade bestämt sig att massinvandring var bra, och att alla som sa emot var rasister. Eftersom man var mäktig kunde man fortsätta så i decennier efter att det egentligen borde ha varit tydligt att något var fel.

Men lyckligtvis är Sverige ändå en demokrati. Detta satte gränser för hur illa eliten kunde bete sig. Nog behandlades de budbärande Sverigedemokraterna illa, men de sköts åtminstone inte. Idag har de flesta insett att de hade rätt. Jag har tidigare skrivit om att förmågan att ändra sig är demokratins största styrka, och detta är ett utmärkt exempel på det.

Världen är komplicerad, och vårt behov av ödmjukhet är stort. Ingen har alltid rätt, och därför är det en katastrof om vi gör oss av med återkopplingsmekanismen. Vi behöver en opposition, och det viktigaste ett politiskt system kan göra är att se till att denna bevaras. Bland annat genom yttrandefrihet och ett strikt förbud på att giljotinera alla kritiker när man tagit makten.

Att ha en opposition är så viktigt att om vi inte har det så måste vi uppfinna den själva, genom någon sorts ”djävulens advokat”. Utan opposition lär vi nämligen snart själva förvandlas till djävulen. Och även om vi själva kanske kommer undan konsekvenserna av vårt maktmissbruk så lär Sverige inte göra det.