Demokratins största styrka

Demokrati är hyllat, men ofta missförstått. Varför fungerar den? Jo, för att den ger oss möjlighet att ändra oss, skriver Jakob Sjölander.

Demokrati fungerar. Om man ser på världens länder så är det uppenbart att de demokratiska i genomsnitt är bättre än de odemokratiska. Detta förklarar, exempelvis, varför fler invandrar till demokratin Sverige från diktaturen Afghanistan än som invandrar till diktaturen Afghanistan från demokratin Sverige.

Men varför fungerar demokrati? När demokratin attackeras och försvaras står slagfältet ofta runt frågan om ”folket” är kompetent att styra över sig själva. Sedan Platons dagar har kritikerna svarat ”nej”, med hänvisning till hur okunnigt, lättlurat, ointresserat och känslostyrt folket är. Platon föredrog istället att staten borde kontrolleras av sådana som han själv – en sådan överraskning! – och att den bästa stat är den där kungar är filosofer eller filosofer är kungar. Alltså teknokrati, elitism eller expertstyre som vi skulle säga idag.

Nog ligger det mycket i Platons kritik av demokratin. Folket är ofta okunnigt, lättlurat, ointresserat och känslostyrt. Det invänder jag inte mot. Men vad har vi för skäl till att tro att teknokraterna vore bättre? Som C. S. Lewis uttryckte det 1943, så finns det gott om folk som skulle passa som slavar, men ingen som skulle passa som herre.

Att det är klokt att låta de kloka styra låter som en sådan uppenbart klok idé att man kan undra varför ingen tänkt på den förut. Men nu är det faktiskt så att man har tänkt på den förut. Platon, exempelvis. Faktum är att idén inte bara tänkts, utan till och med testats många gånger. Exempelvis skrivarna i Egypten, brahmanerna i Indien, mandarinerna i Kina eller nomenklaturan i kommunistländerna. Det är bara att det inte brukar gå så bra.

Att idén om den upplysta eliten misslyckas leder till att den tillfälligtvis glöms bort, och därmed några generationer senare kan framställas som ny. Idag har det tydligen blivit så bortglömt hur det gick för kommunismens röda elit att dess gröna efterföljare börjat tala om ”klimatdiktatur”.

Nog stämmer det att folket ofta har fel. Men det verkar också stämma att experterna ofta – oftare? – har fel. De senaste åren har bjudit på många exempel. Kriminologer som motsätter sig hårdare straff. Byråkrater som ser ett ”kompetensregn” i invandringen. Investerare som kastar miljarder på Northvolt.

Samhällen är komplicerade saker. Man kan (uppenbarligen) studera dem i hela sitt liv utan att förstå sig på dem. Ta alla professorer i postkolonial genusvetenskap och allt vad det är, som snarare minskar sin förståelse av världen. Dessutom förändras våra samhällen också, vilket betyder att mållinjen flyttas.  

I denna ständiga förändring finns en viktig ledtråd till varför demokratin fungerar. Demokratier är nämligen bra på att ändra sig. Eller är åtminstone mindre dåliga på det än andra samhällsystem.

Att kunna ändra sig är viktigt för att kunna förstå vår komplicerade värld, då det är osannolikt att man får saker och ting rätt på första försöket. Vi måste, vare sig vi vill det eller inte, utforska världen genom att pröva oss fram. Det är relativt riskfritt – givet att man kan ändra sig när man gör fel.

Här blir folkets relativa okunnighet en styrka. Det är nämligen lättare att ändra sig när man inte vet så mycket. Detta blir särskilt viktigt då det man ”vet” mycket väl kan visa sig vara falskt. Ju längre man kört in på fel spår och desto mer prestige man satsat på det, ju svårare blir det att erkänna att man haft fel. Tänk Jerzy Sarnecki och Annie Lööf.

Just att folket är en stor grupp gör det enklare för det att ändra sig, eftersom det ju inte är hela gruppen som behöver byta åsikt i en fråga. Det räcker med att några procent gör det, så att nästa valutgång ändras.

Större grupper har bredare perspektiv än små grupper, eftersom stora grupper har större olikheter än små grupper. Våra experter är idag, exempelvis, mestadels storstadsbor med en akademisk karriär bakom sig. Men folket kommer från hela landet, hög och låg, rik och fattig, utbildad och outbildad. Detta är ett bra exempel på den styrka mångfald ger. Detta är dessutom en mångfald mångfalder, och inte så enfaldigt endimensionellt som ras, kön och sexuell läggning.

Om ett problem skulle uppstå i ett land så lär det inte drabba alla samtidigt. Faktum är att det lär drabba de mest högst uppsatta – som eliten – sist av alla, eftersom deras makt ger dem möjlighet att undvika konsekvenserna av sin politik. Det betyder också att eliten kommer att vara de sista som ändrar sig. Särskilt som detta skulle innebära att de erkänner att de haft fel.

Och nog finns det mycket i svensk politik att ändra sig över.