Varför är tullar bra?

Titeln på denna artikel kan förvåna den som följer vad jag skriver här på Samtiden, då jag tidigare i veckan skrivit två artiklar med namnen ”Varför är tullar dåliga?” och ”Tullar – när vi sanktionerar oss själva”. Betyder detta att jag ändrat åsikt om tullar?

Nja, inte riktigt. (Inte för att det är fel att ändra åsikt). Snarare handlar det om att det finns mer att säga. Sällan är något mänskligt helt bra eller helt dåligt, och det gäller även tullar. Det finns alltså ingen nödvändig motsägelse i att tullar är bra och att tullar är dåliga, givet att de är bra och dåliga på olika sätt eller vid olika tidpunkter.

Om något är bra eller dåligt beror vanligtvis på svaret på frågan: ”Bra till vad?” Ofta antar tullarnas kritiker (bland annat jag själv i mina två tidigare artiklar) att syftet är att öka ett lands ekonomiska välstånd, att göra folket rikare och lyckligare. Det är inget nödvändigt fel med det antagandet, särskilt som tullarnas försvarare ofta påstår att det är syftet. Men om det är syftet så är tullar aldrig eller ytterst sällan rätt väg att gå.

Det finns dock andra syften. Som politiska och militära. Om man använder tullar för att klämma åt sina fiender, som Kina, kan tullar mycket väl vara ett utmärkt verktyg. Ja, nog kostar det att göra så, men det kan ändå vara värt det så länge det orsakar större problem för fienden än för en själv.

Detta gäller särskilt när det kommer till kris och krig. Då vill man inte lägga alla sina ägg i samma korg, särskilt om den korgen heter Kina. Coronapandemin illustrerade de problem som kan uppstå om det internationella handelssystemet brakar samman, med brist på glas, toapapper, sjukvårdsutrustning, vissa matvaror och så vidare.

Tullar är som sagt skadliga. Men ibland kan det vara bra att ställa till med skada. Särskilt om det hindrar större skador. Som en kinesisk invasion. Detta blir särskilt viktigt då Kina gör sitt bästa för att monopolisera produktionen av… Allt. Silikon, stål, sällsynta jordartsmetaller och det mesta av den teknik som handlar om den gröna omställningen. I ett framtida krig kan det (för att parafrasera Erik Lidström) bli en kamp mellan västvärldens hårfrisörskor och mjukvaruutvecklare på ena sidan och Kinas missiler, drönare och kulor på den andra. Kanske ska vi vara glada att Trump håller liv i den amerikanska stålindustrin, så att vi åtminstone har något att sätta emot.  

Ibland kan man också vilja klämma åt sina egna allierade, så att de faktiskt börjar bete sig som sådana. EU är som bekant en tullunion, där man ska ha en fri (eller lika ofri) marknad inåt, och tullmurar och regleringshinder utåt. Nu ger Trump de europeiska länderna en skarp påminnelse om att handelshinder inte är schyst, och inget kompisar sysslar med.

Donald Trump har helt rätt i att EU i decennier har varit frihandelns största fiende. Förhoppningsvis kan de nya strafftullarna få EU att ompröva detta, åtminstone när det gäller USA. Det vore mycket välkommet. Ironiskt nog skulle detta kunna leda till en framtid med friare handel och mindre tullar.

I slutändan är tullarnas vara eller icke vara ett exempel på det eviga dilemmat mellan fördelarna med samarbete och ömsesidigt beroende på ena sidan och självständighet och självhushållning på den andra. Vi människor är sociala varelser, och allt vi har åstadkommit har vi åstadkommit i grupp. Men det är både bra och dåliga saker. När vi lutar oss mot andra så måste vi lita på dem, och acceptera det beroende det för med sig. Om vi istället väljer att gå vår egen väg så betyder det att vi får överge många möjligheter, men å andra sidan är vi mer skyddade för om saker går fel.

Alltså bör man vara försiktig med att helt döma ut tullar. Ja, de tvingar oss att överge massor med möjligheter. Ja, sannolikt gör de oss fattigare och mer isolerade. Men alternativet kan vara värre.

Och nu till tiotusenkronorsfrågan: Kommer Trumps tullmanövrar att gynna eller missgynna västvärldens ekonomiska och politiska ställning i världen? Sanningen är att jag inte vet. Och att ingen annan gör det heller. Definitivt inte Trump själv.