Tullar – när vi sanktionerar oss själva

Det är intressant att vi ibland använder samma metoder för att skada våra fienders ekonomier som för att stärka våra egna. När det gäller våra fiender kallar vi det sanktion, blockad, bojkott, embargo eller i extrema fall belägring. När det gäller oss själva kallar vi det tullar, handelshinder, protektionism, tariffer.

För våra fiender är logiken glasklar – de vill köpa saker från oss, men vi säger nej. Alltså frustrerar vi deras önskningar, vilket lär skada dem om vi antar att de själva vet vad som är bra för dem. Visserligen kan våra fiender börja tillverka saker själva, smuggla, eller köpa från tredje land. Men om vi antar att de inte redan gjorde det innan sanktionerna så är det sannolikt just för att de föredrar att köpa från oss. De tvingas alltså överge sitt förstahandsval, och istället gå på reserver.

När det gäller oss själva så är logiken mindre glasklar. Åtminstone om vi inte talar om ett sådant där färgat glas, eller ett glas med massor med sprickor i. Jag har tidigare diskuterat detta i den tydligt namngivna texten ”Varför är tullar dåliga?”.

Sannolikt vill inte bara våra fiender köpa varor från utlandet, utan också vi själva. Om detta inte är fallet så finns det överhuvudtaget inget skäl till att införa tullar. Men med tullar så gör vi det svårare att köpa dessa varor. Eller mer precist, så gör statsapparaten det svårare att köpa dessa varor.

Just detta att det inte är ”vi” som i ”folket” som sanktionerar oss själva förklarar en hel del. Istället är det staten som gör det. Det är nämligen inte alltid så att vad som är bäst för folket överensstämmer med vad som är bäst för staten. För staten kan tjäna på tullar, eftersom tullarna ju betalas till staten. Att de importerande företagen sedan måste kompensera för dessa tullar genom högre priser eller helt enkelt sluta sälja är något som drabbar folket, snarare än staten direkt. Tullar är alltså främst skatter på de landsmän som köper varorna, snarare än på de utlänningar som säljer dem. Detta är skälet till att folk kallar Donald Trumps nya tullar för ”den största skattehöjningen i modern tid”, och liknande saker.

Tullar är ett exempel på ”handelshinder”, vilket även inkluderar sådant som importkvoter eller mer eller mindre avsiktligt krångliga byråkratiska regler. EU är något av en expert på det senare, vilket är ett långt större hinder än de cirka 5 procent tull man lägger på de flesta amerikanska varor.

När vi talar om handelshinder så talar vi främst om de avsiktliga sådana. Men många handelshinder är istället geografiska. Det mest grundläggande är avstånd – längre transporter är dyrare än korta. Berg, svår terräng, och floder kan också komma i vägen. Vi människor försöker lösa dessa problem med sjötransporter och infrastruktur som järnvägar, vägar, broar och flygplatser. Alla dessa har det gemensamt att de gör handel lättare.

De totala handelshindren är en kombination av de geografiska och de mänskliga. Om det ligger ett berg i vägen så kanske transporten blir 10 procent dyrare. Detta får samma effekt som om man hade en tull på tio procent. På samma sätt kanske det ligger en flod i vägen, som gör transporterna dyrare. Då kan man antingen bygga en bro, eller sänka tullarna och därmed göra transporterna billigare. Eller för all del båda två.  

Eller tvärtom – man kan spränga bron. Detta har samma effekt som högre tullar. Handeln minskar, priserna ökar. Tullar är dock något vi gör mot oss själva. Det är ironiskt att Donald Trump nog skulle bli mycket arg på mig om jag smög runt längs USA:s gränser och sprängde broar, saboterade hamnar eller på magiskt vis trollade fram bergskedjor i syfte att göra det svårare att handla med USA.

Vi förväntar oss inte att de fiender vi sanktionerar ska blomstra. Detta trots att våra sanktioner ”förbättrar deras handelsbalans”, eller ”ger stöd till deras industrier”, eller ”skyddar deras jobb”. Vi bör heller inte förvänta oss att samma reformer ska hjälpa våra egna ekonomier.

Båda sidor tjänar på handel. Det är därför man handlar.