Polischef: Idag hade vi löst mordet på Palme

I morgon är det 38 år sedan statsminister Olof Palme sköts till döds på Sveavägen. Mordutredningen blev en fars från början till slut. Göteborgs polischef Erik Nord tror att om mordet skett idag hade det klarats upp.

Det är i gästkolumn i Göteborgs-Posten som Erik Nord kommenterar statsministermordet. Han var då färsk polis och utgick från att man hade skäl att göra som man gjorde i Stockholm. Nu vet han att det fattades ”stolliga” beslut av länspolismästaren Hans Holmér.

Pettersson högst på listan

Erik Nord menar att det var rätt att frikänna Christer Pettersson ”utifrån den bevisning som förelåg”, även om han ”fortfarande toppar min lista”. Om misstankarna mot Pettersson bearbetats tidigare och om främsta vittnet, Lisbeth Palme, inte ägnat sig åt ”excentriska krumbukter” och framfört märkliga villkor hade hennes utsagor kunnat väga tyngre.

Nord summerar: ”Hade vi löst mordet idag? Förmodligen. Inte för att vi är smartare utan för att vi har bättre arbetsmetodik, kriminalteknik, digital stödbevisning och att det – trots vår undermåliga kameraövervakning – troligtvis funnits kameror som någonstans längs makarna Palmes promenad från biografen Grand till mordplatsen fångat den person som följde efter dem.”

Bästa summeringen av mordutredningen

Det är mycket som talar för det. Särskilt om man läst Hans-Gunnar Axbergers bok Statsministermordet, som Erik Nords rekommenderar. Boken är suveränt välskriven och fångar in många fler aspekter än andra. Här i Samtiden har den recenserats i Därför blev mordet på Palme ouppklarat och Kompisgäng (S) tog över och förstörde Palmeutredningen.

Axberger pekar på hur socialdemokrater i makteliten lade sig i mordutredningen. En äldre generation ämbetsmän hade gått i pension 1986, och S-regeringen satte in ”lojala” tjänstemän. Eller som Axberger skriver i boken: ”Det är omöjligt att föreställa sig [förre rikspolischefen] Holger Romander lyssnandes till Ebbe Carlsson – denne hade inte kommit förbi sekreteraren.”

Men när Palme sköts hade partigängaren Hans Holmér blivit länspolismästare i Stockholm och den maktlojale Nils Erik Åhmansson rikspolischef, och i denna roll till och med ätit middag med S-fixaren Ebbe Carlsson i dennes hem. Det bäddade för sammanbrott i mordutredningen.

Tre aspekter som gjorde mordet olöst

Axberger pekar också på den känsliga men avgörande faktorn att Lisbet Palme undergrävde sitt vittnesmål och ställde till det för polis och åklagare. Hon var naturligtvis i chock och hon var livrädd för polisens läckor till medierna. Men hade hon agerat som förväntas av huvudvittnen hade bevis kunnat finnas för fällande dom mot Christer Pettersson.

Axberg blottlägger också att domstolarna visste för lite om Christer Petterssons våldskapital. Han betraktades som ett förtidspensionerat fyllo. Men Axberg pekar på journaler från sjukvården som visar hur farlig han var.

Ett annat vittne, som träder fram först nio år senare, hade om vittnesmålet gjorts direkt kunnat fälla Christer Pettersson. Nu underkände Högsta domstolen vittnesmålet, just därför att det kom så sent.

Misstankarna mot Pettersson är avsevärt mer omfattande än för andra tänkbara gärningsmän, som Skandiamannen eller olika konspirationer.

Men vi får aldrig veta säkert.