Den (som man brukar säga) höge juristen Hans-Gunnar Axberger har skrivit bok om statsministermordet, men istället för att peka ut mördare klargör han varför mordutredningen havererade. Udden är riktad mot ett amatörmässigt socialdemokratiskt kompisgäng som hade S-regeringens öra.

Med boken Statsministermordet (Norstedts, 2022) har Hans-Gunnar Axberger – om inga nya sensationella uppgifter kommer fram i fallet – ”sammanställt det definitiva bokslutet över Palmeutredningen, ett av de mest utdragna haverierna i modern svensk historia”, menar Per Svensson i DN.

I Fokus summerar Mats Holm: ”Redogörelsen av mordutredningen blir sida för sida till en berättelse om en nation. Smickrande är inte porträttet.”

Och för SvD skriver Gunilla Kindstrand om boken: ”För första gången presenteras en helhetsbild av utredningsarbetet. Här ges också en förskräckande logik för dess misslyckande.” Hon återger också det författaren ser som sin ambition med boken: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var, utan skälet till att vi aldrig funnit det”.

Axberger har en unik och exklusiv inblick i Palmeutredningen eftersom han var huvudsekreterare i den granskningskommission som i slutet av 1990-talet genomlyste polisarbetet kring mordet.

S-politruker klampar in

S-regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister och Anna-Greta Leijon som justitieminister, hade svårt att låta polisen sköta sitt jobbet. Regeringen visade att man litade på partimannen Hans Holmér mer än på åklagarna som hade juridiska invändningar mot polismästarens agerande.

”Udden i Axbergers bok är till inte ringa del riktad mot ett slags partipolitisering av mördarjakten. Det mest bisarra utslaget av det fenomenet var bokförläggaren Ebbe Carlssons alltför framgångsrika försök att med hjälp av kompisar i det socialdemokratiska maktetablissemanget återuppväcka vännen Holmérs kurdspår. Gränserna mellan kompisgäng, parti och stat blev diffusa och genomsläppliga på ett sätt som sa mycket om den tidens Sverige”, skriver Per Svensson.

Axberger berättar i boken om hur även den förste ordföranden för Granskningskommissionen av mordutredningen, den S-märkte fackbasen Sigvard Marjasin var präglad av partipolitik: ”Jag fick intryck av att han höll det land han varit med om att bygga för ofelbart”. Överallt skulle S-politruker in och peta och lägga bilden av enpartistaten till rätta.

Första grova misstaget

Första förödande felsteget var att den S-märkte byråkraten till polischef, Hans Holmér, satte sig själv i den operativa ledningen för mordspaningarna.

Det hade, skriver Per Svensson, varit bättre om Holmér stannat i Dalarna och åkt Vasaloppet istället för att köra tillbaka till Stockholm. ”Då skulle jakten på mördaren sannolikt inte ha sinkats av villospår, främst bland dem det så kallade PKK-spåret, på det sätt som blev fallet.”

Misstagen följer varandra

Kindstrand konstaterar: ”Den allra viktigaste gestalten är förstås Lisbeth Palme, den enda som såg mördaren i ögonen. Förtroendet mellan henne och utredarna brister omedelbart och verkar aldrig hämta sig. Det kommer att påverka allt och ger som Axberger skriver, ett svart hål i mittpunkten.”

Hans-Gunnar Axberger skriver i sin bok att bevisningen mot Christer Pettersson var betydligt starkare än den som presenterades mot Skandiamannen och angavs som skäl för att lägga ner utredningen.

Sista misstaget – utpekandet av ”Skandiamannen”

Misstagen i Palmeutredningen avlöser varandra ända till slutet. Kindstrand skriver: ”I sista delen av boken behandlas det antiklimax som uppstår 2020 när förundersökningen läggs ner med motiveringen att mördaren är den ’Skandiaman’ som funnits med i utredningen ända från början och som nu är avliden. Slutsatsen smulas sedan sönder på några få effektiva sidor.”

Höga betyg för Axberger

Uppenbarligen är Axberger så skicklig i att förklara rättsstatens uppgift att till och med en vänsterliberal skribent som Per Svensson fått sig en och annan tankeställare. Svensson skriver att boken ”kan läsas som ett samhällsmoraliskt memento, en påminnelse om vikten av att värna normer, regler och lagar.”

Wow! Per Svensson låter ju riktigt konservativ…

Också Kindstrand är imponerad: ”Axberger har en ovanlig förmåga att kritisera och till och med odugligförklara ansvariga, utan att i en enda stavelse framstå som vare sig oartig eller elak (…) Det är en fascinerande spelplan som breds ut. Kring en frustrerad högsta politiska ledning rör sig, förutom poliser och åklagare, också maktens narrar, preciösa karriärister och sammansvurna.”