Så förbaskat välskrivet! Juristen Hans-Gunnar Axberger har presterat ett mästerverk om utredningen efter mordet på Olof Palme. Kritiken är förödande mot bristen på ansvarsutkrävande i både politik och förvaltning.

Jag vet inte om det var åklagarnas märkliga nedläggning av mordutredningen sommaren 2020 som fick Axberger – som varit huvudsekreterare i en av de kommissioner som granskat mordutredningen – att själv göra en anständig avslutande rapport om fallet. Men att han varit rätt man att summera den ständigt skandalomsusade mordutredningen, kan det inte råda någon tvekan om.

Statsministermordet (Norstedts, 2022) klargör viktiga detaljer samtidigt som den belyser den usla miljö som präglade polis, åklagarväsende och inte minst regeringskansliet där både justitieminister Anna-Greta Leijon (S) och statsminister Ingvar Carlsson (S) lade sig i mordutredningen och var delaktiga i att den havererade.

Först måste jag säga att den utmärkta formuleringskonsten tillsammans med den vassa iakttagelseförmåga som Axberger besitter gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Det är en fröjd att läsa någon som har full koll på vad som är viktigt och intressant och samtidigt kan formulera kritik på ett konstruktivt sätt. Ibland blir det så subtilt syrligt att jag inte kan låta bli att skratta till.

Mycket talar för att det var Christer Pettersson

När Axberger lägger fram fakta om själva brottet är det tre faktorer som står ut för mig.

1.

Lisbet Palmes vittnesmål blev misstolkat och avvisat av hovrätten. Axberger håller med dem som kritiserat hovrätten för ”spekulationer” kring forskarrön om hjärnans minnesförmåga vid akuta situationer. Generella forskarrön om varseblivning och minne kan inte överföras på ett enskilt fall. Trovärdigheten i hennes vittnesmål hade kunnat rankats högre. Hade så skett skulle Christer Pettersson kunnat fällas för mordet.

Många har hävdat att konfrontationen där Lisbet Palme överraskande pekar ut Christer Pettersson som mördaren inte var trovärdig eftersom hon dessförinnan fått höra att det var en ”a-lagare” som plockats in som misstänkt. Statsministerfrun sa också ”det ser man ju vem som är alkoholist”, och det har tolkats som att hon bara pekade på den ende som inte var polis i konfrontationsuppställningen. Men Axberger lyfter fram att hela inramningen kring konfrontationen präglades av det faktum att ingen verkat ha haft någon större förhoppning om att just denna konfrontation skulle ge något, varken åklagarna eller Lisbet Palme.

Men när hon då pekar ut honom och blir starkt känslomässigt berörd, blir alla tagna på sängen. Detta är förmodligen ett skäl till att en så tung och avgörande bevisning hanterades slapphänt. Dessutom ställde Lisbet Palme en rad villkor för att vittna. Exempelvis finns ingen bandupptagning eller ens ordagrant protokoll från konfrontationstillfället. I vanliga fall hade åklagarna ställt följdfrågor på det där med ”alkoholist”, men så skedde inte. Axberger menar att fru Palme värnade om sin och familjens integritet, och förstod förmodligen inte att hon undergrävde sitt eget vittnesmål genom att vägra följa polisens och åklagarnas rutiner.

Men kunde inte polis och åklagare varit tuffare mot Lisbet Palme? Förmodligen inte. När hon inte fick sina villkor tillgodosedda uteblev hon från möte hon kallats till. Det gjorde att denna den viktigaste pusselbiten blev som ”ett svart hål i mittpunkten” av mordutredningen.

2.

Christer Petterssons våldskapital underskattades grovt av hovrätten. I domen beskrivs han som ”en förtidspensionär som missbrukar sprit och narkotika”, vilket ”talar snarast mot att han skulle begå ett brott som det nu aktuella”. Detta var, som Axberger skriver, ”en förhastad slutsats”. I boken gås Pettersons psykiska historia utförligt igenom och där framgår hur farligt labil han var och att hans beteende stämmer med den personlighetsstörning som gärningsmannaprofilen stipulerade (en profilering som dock gjordes först flera år senare, 1993.)

Samtidigt påpekar Axberger att denna kunskap var svår att förmedla till hovrätten eftersom det inte fanns rutiner i domstolsförhandlingarna för detta, annat än under sista punkten personalia som dock oftast handlar om aspekter som kan anses förmildrande inför beslut om påföljd.

3.

Vittnet i bilen på Brunkebergsåsen. Detta är en del av utredningen som jag inte alls minns. Minuterna efter mordet tvingades en bilist tvärnita på Malmskillnadsgatan för en man som kom uppspringandes ut i körbanan från trapporna till Tunnelgatan. Den springande mannen halkade till och blev stående framför bilisten ”som fäste sig vid en stirrande blick och fick för sig att det var en knarkare”. Bilisten tyckte sig också se ”ett pistolliknande föremål” innan mannen haltande sprang vidare. Trots att bilisten dagen efteråt förstod att hans vittnesmål kunde vara viktigt – han hade sett ansiktet på mannen och signalementet stämde med Christer Pettersson – lät han bli att kontakta polisen. Inte förrän långt efter den friande domen i hovrätten hörde bilisten av sig, 1997. Han sa sig ha varit för rädd för att vittna.

För åklagarna utgjorde detta vittnesmål, från en person som ansågs trovärdig, ny bevisning i resningsansökan. Han var den ende utöver Lisbet Palme som sett mördarens ansikte. Men Högsta domstolen avvisade bevisningen eftersom vittnet hört av sig först elva år efter mordet.

Politikerna som lägger sig i

Om brottsutredningen och bristerna i rättsväsendet utgör ena halvan av Axbergers ärende, så utgör kritik mot politikens inblandning i detta kriminalfall den andra halvan. På ett sätt är den mycket värre. Om polisen saknat kunskap och förmåga är det givetvis häpnadsväckande illa, men där har inga onda avsikter funnits. Det är ärliga misstag, om man säger så.

Men på det politiska planet handlade det om att skydda sig själv och gynna de sina – på landets och rättsstatens bekostnad. Det är en genomkorrupt bild av enpartistaten Sverige som Axberger förmedlar utan att ta i med känslouttryck.

Det är när den S-märkte polismästaren Hans Holmér tvingas avgå, som det inom socialdemokratin uppstår otålighet med det långsamma polisarbetet. Det är då läget öppnar sig för Ebbe Carlsson och hans privatspaning på uppdrag av S-regeringen. Axbergers redogörelse visar hur både statsminister Ingvar Carlsson (S) och justitieminister Anna-Greta Leijon (S) var djupt inblandade. Axberger återger statsrådet Thage G Petersons syn: Anna-Greta ”var lika övertygad som Ebbe själv om att mordet begicks av PKK och möjliggjordes av säkerhetspolisens försummelser, vilka sedan mörklades när Ebbe kom dem på spåren”.

Thage G hade skäl att utelämna sin chef, statsminister Carlsson, från berättelsen. Men Leijon försvarade sig med att hon fick starka påtryckningar av statsministern att agera. (Förmodligen var det därför Carlsson bröt löftet till henne om att hon skulle få bli minister igen efter valet.)

Det är lika dråpligt att läsa om de direktsända KU-utfrågningarna nu, som det var att följa dem framför teven sommaren 1988. Inte minst därför att Axberger sätter allt i sitt sammanhang. Då förhören utspelade sig i medierna förstod vi i allmänheten ingenting. Vad håller dom på med?!

Allt lunkar på – Sverige lärde inget av statsministermordet

Axberger tar inte upp det, men trots att socialdemokrater på den allra högsta nivån begått kriminella, klantiga och grundlagsvidriga handlingar som diskuterades i direktsänd TV kort före valet, vann partiet ändå 1988. Det var säkert till del sympatiröstning för den mördade statsministern, men också ett bevis på vilket enormt grundförtroende det fanns i väljarkåren för att Socialdemokratin kunde regera.

Det Axberger däremot tar upp är att statsförvaltningen ingenting lärde av statsministermordet. Varken att skydda exponerade ministrar – utrikesminister Anna Lind mördades 17 år senare av en person med samma sorts profil som Palmes mördare – eller om att utkräva ansvar inom myndighetssfären.

Axberger ser djupt allvarligt på att svensk statsförvaltning inte är intresserad av att utvärdera, ganska och utkräva ansvar inom staten. ”I svalt byråkratiska vändningar lades ett fatalt misslyckande till handlingarna. Ingen bar för detta något ansvar”, skriver Axberger om Justitiekanslerns utredning av utrikesministermordet.

Om S inte vunnit valet 1985?

Ett skäl till att statsförvaltningen inte fungerar som den en gång gjort, och som öppnat upp för S-amatörer som Ebbe Carlsson att leva rövare i statsmaktens namn, var att den gamla stammen av ämbetsmän började gå i pension på 1980-talet. De nya myndighetscheferna, exempelvis inom polisen, vågade inte sätta sig emot Ebbe som hade statsministerns och justitieministerns öra och fulla förtroende. Detta hade inte kunnat ske tidigare. Eller som Axberger skriver: ”Det är omöjligt att föreställa sig [rikspolischef] Holger Romander lyssnandes till Ebbe Carlsson – denne hade inte kommit förbi sekreteraren.”

Holger Romander gick i pension 1987 och Nils Erik Åhmansson blev hans efterträdare. Åhmansson var till och med hemma hos Ebbe Carlsson på middag. Men man kan ha viss förståelse för fjäsket när man betänker att de statstjänstemän som inte följde partiets önskemål, som operative chefen vid säkerhetspolisen P-G Näss, blev måltavla för Ebbe Carlssons och därmed justitieministerns och statsministerns misstankar om att vara opålitliga.

Det får mig att fundera på om inte mordet, paradoxalt nog, hade haft större chans att klaras upp om de borgerliga vunnit valet 1985 och Palme mördats som oppositionsledare. Då hade varken Hans Holmér eller Ebbe Carlsson fått det svängrum de fick genom sitt beskydd av landets högsta politiska ledningen (dvs S-ledningen).

Men det är viktigt att ha klart för sig det Axberger säger redan i inledningen. Mordet på statsministern var ett spaningsmord. Informationen direkt i samband med mordet var, skriver han, ”så mager att risken att det aldrig skulle klaras upp var större än chansen att det skulle lyckas”. Vid denna tid klarades häften av spaningsmorden upp. Vi känner ju idag smärtsamt till hur svåra spaningsmord är, med allt fler dödsskjutningar som sker på gatorna i vår tids alla klan- och gängstrider.

*

Se tidigare rapportering om Axbergers bok: Kompisgäng (S) tog över och förstörde Palmeutredningen.