Att C skulle avvisa invit från M är knappast förvånande, men hur kontakter mellan partierna går till väcker frågor. De centrala makthavarna, partiledarna, tycks inte tala med varandra.

Det märkliga i spelet om statsministerposten är att parterna inte tycks tala med varandra.

Centerns vice ordförande Anders W Johnson säger till Svenska Dagbladet att Ulf Kristersson inte kontaktat Centerledaren Annie Lööf sedan han fick talmannens uppdrag att sondera för att bilda regering på tisdagen.

– Om man är seriös i att hitta en lösning för landets bästa då för man förtroliga samtal mellan partiledare. Man skickar inte ut en underhuggare att hålla presskonferens. Det brukar inte vara så regeringsförhandlingar går till, säger Anders W Jonsson till SvD.

Inga samtal

Några formella samtal har heller inte förts mellan Moderaterna och övriga partier som behövs för en eventuell regeringsbildning.

– Nej, inte fysiskt på det viset, men däremot en massa messande och mejlande mellan partiledningarna, säger en källa inom KD till tidningen.

Hur kan man leda om man inte samspråkar?

För mig framstår det som ytterst besynnerligt att partiledare inte ringer varandra och talar om den regeringskris som landet befinner sig i. Det är som om det vore ett nederlag att kontakta en annan aktör.

Detta emeritbeteende är tydligen något om präglar högsta ledarskapet i svenska organisationer. Jag slogs av samma tystnad mellan centrala aktörer när jag läste Scaniachefen Leif Östlings memoarer om stora affärer i fordonsbranschen.

Gång på gång visar Östling i boken sin stora irritation över att de företagsledare som skaffar sig stora planer för Scania inte vågar samtala om dem och förankra planerna hos dem som berörs. Dålig kommunikationen mellan aktörer på högsta nivå gällde också där.

Ledarskap kräver att man känner av läget

För att kunna sy ihop något som flera kan vara med på, krävs ju att man vet hur alla inblandade tänker och känner inför en tillspetsad situation. Både inom näringsliv och politik.

Men kanske kräver det svenska kynnet att man har en mellanhand. När regeringar bildade för etthundra år sedan var talman Johan Widén en kontaktlänk mellan kungen och partiledarna. Han uppmanade kungen att träffa den partiledare som då representerade en ny, folkligt framväxande rörelse som etablissemangen anklagade för extremism – Hjalmar Branting. Det slutade med att Branting blev finansminister i en liberal regering.

Varför högst ansvariga i partier och företag har så svårt att lyfta på luren och tala med andra helt centrala aktörer är en hämsko för land och ekonomi. Vi behöver ledarskap där man tar tjuren vid hornen och ser till att förstå alla andras bevekelsegrunder.

Den uppmaning som behöver riktas är: Skärp er! Samtala och förstå läget bättre!