Att utse statsminister är inte alltid lätt. Vi kan ovanligt närgånget blicka in i hur det gick till för hundra år sedan, genom att följa en talmans och tilltänkt statsministers dagbok.

Mycket av nuvarande regeringskris känns igen när man blickar 100 år tillbaka, framför allt märks hur den sittande politiska makten då var högst ovillig att samtala med den tidens nyaste och starkt växande parti, Socialdemokraterna, eftersom det beskrevs som opålitligt och extremistiskt.

Likheterna finns där i spelet om makten, även om 1910-talet var betydligt mer turbulent med hungersnöd här hemma, världskrig och kommunistiska revolutioner utomlands. Dessutom skedde då en successiv övergång där kungen hade initiativet 1914, till att det flyttade till riksdagen då parlamentarismen slutgiltigt befästes efter valet 1917.

I januari 1914 tillträdde Johan Widén som andra kammarens talman. Han fick det genast hett om öronen. Inte därför att han, likt dagens nye talman Andreas Norlén från första dagen på jobbet hade att försöka vaska fram en statsministerkandidat – på den tiden var det kungen som utsåg statsminister på egen hand. Nej, Widén hade att leda riksdagens arbete i en turbulent tid då hatfyllda angrepp mellan olika politiska riktningar haglade och talmannen ofta fick slå klubban i bordet för att förhindra förtal.

Regeringskris efter Borggårdstalet 1914
Samtidigt uppstod en regeringskris då kung Gustav V hållit Borggårdstalet 6 februari 1914 inför bondetågets 30.000 demonstranter från hela landet. Kungen hade i förtäckta ordalag kritiserat regeringen och statsminister Karl Staaff för att man inte satsade på försvaret trots oroliga tider.

Kungen och bondetåget fick rätt – första världskriget startade ett halvår senare, efter skotten i Sarajevo. Men det blev regeringskris.

Spekulationerna tog genast fart om vem Gustav V skulle utse till ny statsminister.

Johan Widén var en av riksdagens tyngsta ledamöter, det var därför man valt honom till talman. Som bondson hade han först tillhört Lantmannapartiet, då han valts till riksdagen år 1899 för Nyköping. Han hade utbildat sig till jurist, blev rådman, länsnotarie och senare landshövding (som innebar stor verkställande makt på denna tid).

I den framgångsrika samlingsregeringen 1905 som fredligt upplöste unionen med Norge, var Johan Widén civilminister. När Karl Staaff tillträdde som statsminister efter samlingsregeringen, erbjöds Widén att stanna på sin ministerpost, men tackade nej av respekt för Lantmannapartiet. Han lämnade dock partiet året därpå och blev ”vilde”. 1909 anslöt han sig till Liberala samlingspartiet och satt snart i partiets förtroenderåd.

Kungen ville ha annan statsminister
Redan innan bondetågets demonstration för stärkt försvar, ville kungen byta ut Karl Staaff. Denne sågs som en nedrustningsaktivist och kungen hade motvilligt utsett honom till statsminister två gånger, 1905 och 1911. Båda gångerna efter valframgångar för liberalerna som gjorde det svårt för kungen att följa den äldre traditionen att utse konservativa ämbetsmannaministärer.

Själva ordet statsråd som används även idag om ministrarna, kommer sig av att regeringarna fram till modern tid var rådgivare åt kungen i statsangelägenheter. Sverige har alltså en tradition av expert- eller överhetsstyre, vilket skiljer sig starkt från exempelvis USA som traditionellt valt ledare ur folket (som Andrew Jackson 1828 och Abraham Lincoln 1860). Även om kungens position är synnerligen försvagad lever monarkins statliga överhetsperspektiv kvar genom att Socialdemokratin tog över den.

Gustav V ville utse någon annan liberal, mer högerorienterad till statsminister. Kungen sonderade redan månaden innan bondetåget möjligheterna att utse landshövdingen i Stockholm, Louis De Geer dy, som dock avböjde eftersom han inte trodde att han skulle få sina regeringsförslag igenom riksdagen.

Widén säger till De Geer, när denne sökte upp honom (30 januari), att han anser att en liberal regering utan Staaff vore omöjlig, om inte historieprofessorn och riksdagsmannen Nils Edén är beredd att ta över. De Geer berättar att Edén redan nämnts för kungen. ”Honom vill kungen ej på några villkor vända sig till, han är endast en drabant åt Staaff”, skriver Widén i sin dagbok.

Då nämner Widén några högermän från försvarsberedningarna, insatta i frågan som regeringskrisen rör, men anser själv att de saknar pondus att leda en regering. Widén frågar De Geer om inte kungen kan låta Staaff fortsätta. ”Återgång till Staaff? Kungen säger sig aldrig göra detta, hellre abdikation.”

Kungen utser högerbetonad regering
Dock varnar Widén kungens utsände för att tillsätta en minoritetsregering. Ett sådant försök kan resultera i nyval, något kungen sagt att han inte vill ha.

När Karl Staaff avgått den 10 februari, kallas Widén till kungen kl 16.15. Gustav V berättar att uppdraget att bilda regering gått till De Geer. Att kungen vill bilda en liberalt betonad regering som överensstämmer med riksdagens sammansättning uppskattar Widén, men säger till kungen att han inte tror en sådan ”hafva tillräckligt stöd hvarken från vänster eller höger”.

Från talmanskollegan i första kammaren får Widén höra att denne för kungen föreslagit landshövdingen i Göteborg och tidigare VD:n i försäkringsbolaget Skandia Gustaf Lagerbring, 67, till statsminister. ”Namnet är godt, men jag antar att han känner sig för gammal”, noterar Widén i dagboken.

Via tidningsuppgifter får Widén den 16 februari (sex dagar efter Staaff avgått) veta att juristprofessorn och folkrättsexperten Hjalmar Hammarskjöld av kungen utsetts till statsminister. Hela regeringen med alla ministrar tillträder dagen därpå. ”Duktigt folk synes det vara”, noterar Widén, som alltså inte var inblandad i slutskedet.

Val av statsminister leder till nyval
Men när kungen utsåg en ämbetsmannaministär med konservativ prägel gick han emot majoriteten i andra kammaren. Liberaler och socialdemokrater krävde nyval. Även om ordinarie val ska hållas 25 september, tvingar riksdagsmajoriteten fram beslut 3 mars om att utlysa nyval till 27 mars. Sverige hade alltså två riksdagsval 1914, med sex månaders mellanrum.

Kan tyckas märkligt att liberalerna krävde nyval, eftersom deras nedrustningspolitik gick emot folkopinionen som i likhet med kungen ville se upprustning, eftersom storkrig i Europa blev alltmer troligt. Liberalerna stod också som de stora förlorarna efter de båda valen, där alla män nu hade lika rösträtt oavsett inkomst, men inga kvinnor.

Från att ha varit riksdagens största parti med över 40 procent av rösterna, blev Liberalerna det minsta partiet med 26,9 procent. Högern blev störst med 36,5 procent, men också Socialdemokratin ökade, till 36,4 procent.

Trots att ”vänsterpartierna” förblev större än högern, som dock gått fram, fortsätter Hammarskjöld som statsminister. Det förklaras av att första världskriget brutit ut i augusti. Då kan en partipolitisk oberoende regering ha sina poänger. Så ville också kungen ha det.

Ny regeringskris 1917
Nästa gång det blir tal om regeringsbildning är våren 1917, då på grund av inre slitningar i regeringen om handelspolitiken. Hammarskjöld uppfattades som tyskvänlig när han på juridisk grund förkastade ett förslag till handelsavtal med britterna som utrikesministern föreslog. Denna spricka i regeringen gjorde Hammarskjölds ställning svår.

Som talman ansåg Widén att det för närvarande ”vore skadligt om Hammarskjöld afginge”, eftersom Widén inte såg några alternativ: en koalitionsregering med liberaler och S skulle skapa konflikter med högern under pågående världskrig. ”Och en högerministär utan Hammarskjöld, om en sådan kunde fås, skulle också möta stora svårigheter”.

Också civilminister Oscar von Sydow ville att Hammarskjöld stannade, trots (eller pga) att många pekade ut honom som tänkbar ny statsminister. Widén och von Sydow rådgjorde flitigt om hur regeringen kunde räddas. Ett sätt var att få liberalerna att lugna ner sig. På denna tid kunde alltså talmannen också agera för att rädda sittande regering, om talmannen ansåg den vara minst dåliga lösningen.

Vad är möjligt?
10 februari 1917 träffade därför Widén liberalernas nya partiledare Nils Edén, sedan Staaff dött i lunginflammation, för att inför rådgivning hos kungen, ta reda på om denne kunde acceptera att Hammarskjöld stannade som statsminister. Den dialog som utspelades liknar i hög grad den vi har nu om regeringsbildning drygt 100 år senare…

”Nå, men vad vill man ha? Är en koalitionsministär möjlig?”, frågar Widén liberala partiets ledare.

”Nej”, svarar Edén.

”En vänsterministär?”, frågar talman Widén.

”Än mindre”, säger Edén.

”Hvad vill man då ha?”

”Hälst en högerministär utan Hammarskjöld”, sa Edén.

Widén anger sina betänkligheter.

”Jag tror ej heller, att detta låter sig göras”, säger då Edén. Läget var låst.

”Vill ej vänstern vara med på att ha den ministär vi ha, om man söker bana väg för ett drägligare förhållande?” Widén försöker få Edén att acceptera att Hammarskjöld sitter kvar, om regeringen tar mer hänsyn till liberalernas agenda i riksdagen.

”Ja!” svarar då överraskande Edén. ”Vi liberala vilja gärna göra hvad vi kunna för att tillmötesgå” denna lösning, säger han och vill att Widén framför det budskapet till kungen.

Garantier och löften
”Men om jag det ska göra, vill jag ha visshet om, att man ej söka första bästa tillfälle för att framkalla en ministerkris”, kräver Widén.

Visst låter det bekant från dagens diskussion kring regeringsbildning? Går det att lita på SD eller kommer partiet att ställa nya krav när man släppt fram en borgerlig regering?

Med Edéns löfte på fickan begär Widén audiens hos kungen samma dag. Kungen gillade upplägget, och utrikesministern sa till Widén senare på dagen då de stötte på varandra i riksdagen, att regeringen också gjorde det.

Försoningen mellan Hammarskjöld och riksdagen går dock dåligt, även om Hammarskjöld vinner debatter i riksdagen. Han räknas ju till högerminoriteten. Vänstermajoriteten ”blir naturligen endast allt mer och mer förbittrad och oförsonlig med hvarje seger som Hammarskjöld vinner öfver dem”, noterar Widén.

Några veckor senare (3 mars 1917) röstas så ett försvarsanslag ned och ministrarna lämnar in sina avskedsansökningar. Kungen kallar Widén till slottet dagen därpå, söndag morgon kl 8.30. Widén säger till kungen att han inte anser detta nederlag är skäl för regeringen att avgå. Kungen höll med och uppmanade Widén att söka upp statsministern och ”öfvertyga honom att ministären borde stanna”.

Widén besöker statsministern i dennes hem, där han också finner flera av högerns ledande partimän. När man lämnade Hammarskjölds bostad kl 22.30 trodde de att de övertalat honom att stanna. Men redan nästa dag meddelar kvällstidningarna att regeringen lämnat in avskedsansökan till kungen.

Vägrade tala med motståndare
Socialdemokraterna var upprörda över att kungen vägrade tala med partiets ledare Hjalmar Branting. Känns läget igen? Också idag vägrar flera i den gamla politiska makten att tala med företrädare för en ny och snabbt framväxande rörelse som vunnit stora framgångar i val.

Talman Widén föreslog att alla partiledare borde samlas för att ”öfverlägga om situationen”. Widén fick dock inget besked från regeringen. Man ville inte tala med socialdemokrater om regeringskrisen.

En av de tyngre högermännen i riksdagen, grosshandlaren Carl Swartz, var dock för samtal och understödde talmannens försök att starta sådana. Här kan en likhet med nutid noteras: också idag är det näringslivsföreträdare som förespråkar samtal, som Antonia Ax:son Johnson.

Liberalledaren Nils Edén föredrog antingen utrikesminister Knut Wallenberg eller civilminister Oscar von Sydow som ny statsminister. ”Jag sade honom att utsikterna för en sådan lösning vore mycket små”.

Högern gick inte med på det, man såg den opolitiske von Sydow ”som en streber som ville intrigera” och Wallenberg var så knuten till engelsmännen att svensk neutralitet skulle förlora sin trovärdighet och risk fanns att Tyskland skulle bryta förbindelserna om han blev statsminister. Sverige kunde då dras in i första världskriget, som vid denna tidpunkt ingalunda var avgjort.

Widén skriver 8 mars, ”Jag ansåg endast en högerman stå i den ställningen att han kunde komma ifråga, nämligen Swartz”. Denne ville dock inte ta över, utan försökte övertala Hammarskjöld att ta tillbaka avgångsbeskedet.

Precis som nu 2018, blev regeringskrisen utdragen. Ännu tre veckor efter att regeringen lämnat in avskedsansökan, sitter den kvar. Och möjligheterna att utse en ny regering tycks obefintliga

Riksdagsmajoritetens liberaler och socialdemokrater anser inte att de behandlas med respekt eftersom kungen och regeringen inte talar med dem. Regeringen anser å sin sida att regeringskrisen inte beror på inre oenighet utan beror ”uteslutande” på ”oresonlighet” från riksdagsmajoritetens sida. Det säger statsminister Hammarskjöld till talman Widén två veckor in i krisen.

”Komplicerat läge”
Talman Widén får S och L att lova att ”sakligt pröfva” regeringens försvarsanslag. Men då lovar regeringen endast samtal via utskott, vilket Edén och Branting inte är nöjda med.

17 mars 1917 skriver Widén i dagboken: ”Situationen är alltså ganska komplicerad!” Detta efter att kungens kompromisskandidat som statsminister, diplomaten och förre utrikesministern Eric Trolle, fallit på att L och S visade sin ”absoluta ovilja mot honom”.

Det Widén är mest orolig för är att kungen ska låta Wallenberg gå, men behålla Hammarskjöld, vilket vore ”oändligt farligt”, inte minst för kungahuset ”i dessa den ryska revolutionens tider”. Revolutionsvindarna från Ryssland kunde nå Sverige om kungen tillsatte en ultrahöger-regering som provocerade riksdagsmajoriteten.

Kungen samtalar till slut med uppstickarna
27 mars, då regeringskrisen pågått i tre veckor, kallade kungen på Widén och talmanskollegan i första kammaren greve Hugo Hamilton (barnbarn till Erik Gustaf Geijer). Widén skriver i dagboken:

”Hamilton hämtade mig i automobil. Under vägen antydde han, att Kungen möjligen skulle fråga oss, om han borde tala med vänsterns ledare Edén och Branting eller icke, och han ville veta hvad jag ansåg det böra svaras på den frågan. Jag sade, att ett sådant samtal obetingadt borde tillrådas. Det vore ett stort misstag, om man icke talade med dem.”

Under mötet på slottet tog inte kungen upp frågan, så Widén gjorde det. Kungen ”hade talat med Hammarskjöld därom, hvilken bestämdt afstryrkt det. Dessa herrar voro så illasinnade och listiga, att de blott skulle söka snärja Kungen med sina frågor”, refererade Widén i dagboken.

Vem är det idag som agerar som Hammarskjöld i att se ner på nya aktörer på den politiska scenen, om inte Stefan Löfven, Annie Lööf och Jan Björklund? De vägrar samtala och håller hellre landet i regeringskris.

Den tidens talman ”tillstrykte på det lifligaste” att man borde tala med de nyaste aktörerna i riksdagen.

Widén tolkar också kungens svar som att han beklagade Hammarskjölds ”öfverdrifna rädsla att tala öppet med sina motståndare”. Kan inte detsamma sägas om S-, C- och L-ledarna i vår tid?

Dagen därpå (28 mars 1917) kallade kungen för första gången någonsin upp det nyaste riksdagspartiets ledare Hjalmar Branting till slottet för samtal på tu man hand. Han var nu beredd att samtala med den nye, farlige politiske motståndaren. Widén träffade på Branting senare i riksdagen och skriver att denne tydligt var belåten över att samtalet till slut blivit av.

Kompromisslösningen
Kungen var nu inställd på att grosshandlare Swartz borde bilda regering. Han var stabilt förankrad i riksdagshögern men var samtidigt pragmatisk nog att inte avvisa samtal med Socialdemokratin och liberaler. Swartz var dock motsträvig och ville inte ha uppdraget. Kungen fick pressa honom hårt, skriver Widén, och fortsätter: ”[Swarz] synes vara klok nog att inse att man måste få den nya ministären, då den nu skall vara af höger, så moderat och mot andra kammarens majoritet tillmötesgående som möjligt.”

Skälet att riksdagsmajoriteten i andra kammaren (S och L) inte kunde bilda regering var dels kungens motstånd, dels att dessa partier hade så starka sympatier till brittiska sidan i första världskriget att en sådan vänsterregering hade fått Tyskland att inte längre betrakta Sverige som neutralt. Vid detta skede, i mars 2017, var utgången av kriget i högsta grad oklart. USA skulle först en månad senare förklara Tyskland krig.

Misstänksamheten mot kungen inom vänstern var stor, och man talade om ”borggårdstendenser”, alltså att kungen skulle satsa på en ultrahöger-regering. Talman Widén fungerade som en länk mellan kungen och Branting, och rapporterade till Branting att kungen var aktiv i att övertala Swartz att ställa upp som statsminister för en moderatkonservativ regering.

31 mars så tillträdde till slut Carl Swartz som statsminister, fyra veckor efter regeringskrisen blev offentlig.

Sonderingar efter valet 1917
Men redan till hösten samma år var det dags igen. Riksdagsval hölls och majoritetsförhållandena ändrades inte. Högern, liberalerna och socialdemokraterna hade runt 30 procent var.

Det prekära var att högern ”hade lagt sin valagitation nästan förnämligast ’för eller emot Branting’,” skriver Widén. Kanske ungefär så som Socialdemokratin ville göra valet 2018 till ett val för eller emot Åkesson…

”Det var högern som genom sin kortsynta valagitation givit Branting den öfverväldigande position han nu intoge”, konstaterar Widén. Ungefär på det sätt som regeringsbildningen nu hela tiden cirkulerar kring frågan om hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Kungen ville 1917 inte ha med det nya partiet (S) som utmanade den gamla makten i en regering, eftersom det beskrevs som extremistiskt i samhällsdebatten. Röster höjdes från olika håll om att bilda en sorts samlingsregering – eller över blockgränserna som man säger idag.

Samlingsregering?
I sin dagbok skriver Widén (26 sept) att statsminister Swartz sagt ”att jag kunde blifva tvungen att bilda ministär. Min ställning som talman och prestige hos alla partier, äfven högern, gjorde mig särskildt skickad att kunna bilda en försonande regering”.

Widén skriver att han ”ej kände mig äga krafter nog för att träda till regeringsbördan” men ”att en dylik samlingsregering … vore det bästa sättet att komma ut ur den intrikata situationen”.

Som moderat-liberal finns brett stöd för Widén som möjlig statsminister. Han sonderar och berättar hur han börjar forma en ministerlista. På den för han också upp Branting. Socialdemokraterna skulle alltså för första gången någonsin komma med i regeringen, även om gamla maktetablissemangen var rädda för honom och hans parti.

Men efterhand som Widéns sonderingar gick framåt, började högern tvivla. Om högermän skulle ingå i Widéns regering, skulle man inte kunna kritisera den även om också Branting satt i den. Högerledaren i första kammaren Ernst Trygger började motarbeta idén om en samlingsregering, även om det skulle innebära att en vänsterregering istället tillträdde. En sådan kunde öppet angripas av högern.

Den 9 oktober, alltså två veckor efter Widén börjat sondera, går han upp till slottet för att ”tillråda Kungen att tillkalla Edén att bilda ministär”. Och liberalen Edén kräver att han ska få utse Branting och andra socialdemokrater till ministrar, annars tänker han ”frånsäga sig ministärbildarens uppdrag”, rapporterar Widén.

Ny koalitionsregering – med uppstickarna
Två dagar senare fick Widén åter uppdraget att bilda regering. Kungen ville inte släppa in det nya partiet i regeringen.

Widén inser dock att Branting måste ingå i en samlingsregering, där han ju dock balanseras av ett antal högermän och däremellan av liberaler och ämbetsmän som ministrar.

Här uppstod alltså en konflikt mellan kungen och högern om hur man ska hantera det nya, skrämmande partiet Socialdemokraterna. Kungen har beröringsskräck, medan högern accepterar parlamentarismen och hellre vill kunna angripa Brantings politik i riksdagsdebatter än att försöka hålla honom utanför det politiska skeendet.

Till slut lyckas högerledarna övertala kungen om att låta en vänsterregering med liberaler och socialdemokrater, inklusive Branting, bildas.

När Widén på slottet (14 oktober) avsagt sig uppdraget att bilda regering ”tryckte kungen min hand och tackade mig för det besvär jag gjort mig … Jag önskade Kungen af hjärtat framgång med Edén och så gick han.”

Den 19 oktober 1917 tillträder liberalen Nils Edén som statsminister och Hjalmar Branting som finansminister i Sveriges först vänsterregering. Det anses allmänt vara parlamentarismens slutliga genombrott i Sverige.

Det nya partiet – Socialdemokratin bildade sin riksdagsgrupp 1906 – hade alltså suttit 11 år i riksdagen som partigrupp när man också fick tillträde till regeringsmakten i en koalitionsregering. Detta efter stort motstånd från de gamla maktetablissemangen som ansåg partiet omstörtande och farligt.

*

Källa till denna artikel är Johan Widéns ”Dagboksanteckningar 1914-17” utgiven i två band av Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter (Stockholm, 1984).