Mördaren och terroristen Anders Behring Breivik är en sorglig figur. Likt alla terrorister är han en narcissist som skaffade sig uppmärksamhet och betydelse genom att mörda 77 personer. Han hade inget nätverk, inga kamrater eller bröder.
Det är paradoxalt, men nu – inför tio årsdagen för terrorn – är det vänstern som vill stärka Breiviks betydelse. De vill ge honom rollen som bevis på en högerkonspiration.
Det är därför svenske socialdemokratiske statsministern åker till Norge på tioårsdagen, medan han inte uppmärksammar årsdagar när svenskar dödats av islamister.
Vänsterns starka vilja att skuldbelägga
Men alla som tar del av vänsterns försök att skuldbelägga andra än den ende som visste vad som skulle ske 22 juli 2011, Breivik själv, bör betänka att samma vänster upprört och indignerat avvisar alla påpekanden om att islamistisk terror har med islam att göra.
Vänstern hycklar. De anser inte att en terrorhandling kan förklaras av den miljö i vilken den utförts, om det är en muslimsk terrorist.
Men visst är det så att miljön har betydelse. Men när det kommer till medskyldighet till ett terrordåd är det faktisk, konkret påverkan och samverkan med terrorister som är intressant, inte tidningsartiklar om samhällsanalys i politiska ämnen.
Islamister uppmanas genom koranskolor, moskéer och nätverk att döda ”otrogna” på alla sätt de kan. I palestinska området blir familjen till en terrorist belönad (av svenska skattemedel), när man dött som ”martyr” sedan man dödat/försökt döda ”otrogna”.
Breivik hade inget sådant ”stöd” när han begick terrordåden 22 juli 2011 mot statsministerkontoret i Oslo och sommarlägret på Utøya.
Efterverkningarna i Norge
Ronie Berggren har recenserat nya boken Vitne till vanvidd av Peder Jensen, om den häxjakt mot islamkritiker och kritiker av massinvandring som tog vid efter 22 juli 2011. Som bloggaren ”Fjordman” hade Jensen varit en politisk inspirationskälla enligt Breivik själv. Men ingen hade uppmanat eller uppviglat Breivik till att begå våldsbrott, så som sker i islamistiska kretsar.
Samtidigt ska vi komma ihåg att norska folket, i stortingsvalet efter Utøya, röstat bort den socialdemokratiska regeringen i Norge. Den breda allmänheten såg terrordåden mot socialdemokrater för vad det var, en gärning av en ensam galning.
Terroristen är en narcissist
För att bättre förstå den enskilde terroristens bevekelsegrunder har forskaren Anna-Lena Lodenius i en bok jämfört terrorister – från anarkister som dödade ryske tsaren 1881, över grekisk marxist som utförde bombattentat mot rederi 2002, till islamisten som utförde lastbilsattacken i Nice 2016.
När jag recenserade boken skrev jag: ”Det gemensamma hos terrorister av olika slag är deras upplåsta självbild.” De vill göra sig märkvärdiga och finna snabba vägar till berömmelse. Att döda oskyddade människor i deras vardag är då en enkel väg.
Den bilden förstärks i boken ”Säg inget!” om IRA på Nordirland. Där skildras händelserna under tre årtionden och finner att ledande IRA-terrorister idag ”saknar” tiden av spänning. Bara under 1972 dödades nära 500 personer i konflikten.
Det är till dessa tragiska personligheter vi ska räkna in Breivik. Han hade inget annat sätt att göra sig berömd på än att döda dem han inte höll med.
Jag ser det som en aspekt på människans svaghet och mörka sida. Vissa orkar inte ta den långa vägen över hederligt arbete, göra gott för sina nära och söka spänning genom att förkovra sig eller leva sig in i sporter. De vill snabbt bli något. Genom att döda.