”Årets bok” enligt flera amerikanska tidningar är ett reportage om tre blodiga årtionden(!) på Nordirland, 1969-1998. Även om händelserna var lokala blottlägger de en alltmer aktuell konflikt mellan nationalism och imperialism i globaliseringens tidevarv.

Konflikten på Nordirland är en av de blodigaste i Europa sedan andra världskriget. Våldet var besinningslöst, men kallades med typisk irländsk sarkasm för ”The Troubles” (trubblet).

Jag ska erkänna att jag inte brydde mig mycket om Nordirland medan konflikten pågick, inte svenska medier heller. Det mesta utspelades före internets genombrott och var därför långt, långt bort.

Därför bestämde jag mig för att läsa reportageboken ”Säger Inget” av journalisten Patrick Radden Keefe. Den har kommit ut på svenska hos Bonniers, och utsågs i vintras till ”årets historiebok” av Amazon, till ”årets fackbok” av Time och rätt och slätt till ”årets bok” av flera stora tidningar som Wall Street Journal och Chicago Sun-Times.

Vad handlade trubblet om?

Den korta beskrivningen är att sex grevskap i norra delen av ön hade en majoritet av protestanter lojala med Storbritannien och därför inte ingick i den i övrigt av katolicism dominerade republiken Irland då denna fick självstyre 1922.

Historien har alltid varit levande på den fattiga Irländska ön, men kamplusten inom den katolska minoriteten i Nordirland om att återförenas med resten av ön hade så gott som ebbat ut under 1900-talets mitt.

Men radikalismen som spred sig över västvärlden från Paris 1968 nådde också Nordirland. Fredliga aktivister började ordna demonstrationer för att Nordirland skulle anslutas till Irland och kapa banden med Storbritannien. ”Och i början av the trubbles var IRA praktiskt taget avsomnat”, skriver författaren. Irländska republikanska armén – IRA – hade stridigt under självständighetskriget fram till 1922, men var paradoxalt nog inte initiativtagare till de nya aktiviteterna för återförening med övriga Irland 1969.

Men när de fredliga demonstrationerna för återförenande möttes med stenkastning och misshandel utförd av protestantiska lojalister började det hetta till. Under 1969 dödades 19 personer, 1970 dödades 29 personer, 1971 uppemot 200 döda och 1972 nära 500 döda i våldsamheter i en befolkning ungefär i Stockholms läns storlek (*).

Imperialism försökte kväsa nationalism

Den nordirländska polisen, som låg under brittiskt befäl, förhöll sig passiv när katoliker misshandlades. Det var ännu en förödmjukelse utöver att katoliker aldrig fick högre befattningar i den nordirländska administrationen. De såg sig allt tydligare som andra klassens medborgare.

Regeringen i London tvingades 1970 att sända militära trupper för att försöka stävja våldet. Till en början hälsades de som befriare av den katolska minoriteten, som trodde de skulle agera neutralt och tvinga polisen att upprätthålla lag och ordning.

Men det visade sig snart, både på grund av de unga engelska soldaternas okunskap om vad konflikten handlade om och befälens erfarenhet av hårda åtgärder i afrikanska kolonier, att katolikerna började se de brittiska trupperna som en ockupationsmakt.

Våldet trappades upp. IRA bombade butiker och infrastruktur. Brittisk militär använde tårgas och summariska gripanden. Rena avrättningar utfördes av båda sidor. Många oskyldiga dödades av misstag.

Nationalism går inte att besegra

Det som slår mig när jag läser reportageboken, som inte ens försöker ge en övergripande strategisk analys utan berättar anekdoter, är hur unga de flesta är i de blodiga striderna. De engelska soldaterna som kommenderas ut att patrullera är ofta under 20 år. Och motståndsrörelsen, där de fredliga aktivisterna snabbt marginaliseras, leddes av personer som slagskämpen Brendan Hughes, 22 år, ledare för IRA:s ”Belfastbrigad”, strategen Gerry Adams, 22 år (blivande partiledare för lagliga grenen Sinn Féin) och agenten Doloures Price, 21 år (bombade domstolen Old Bailey i London).

Att de unga hetsporrarna fick sätta tonen var Londons misstag. De äldre brittiska befälen såg Nordirland som en koloni som skulle hållas på mattan.

För mig är det obegripligt hur ofta i historien som den politiska makten i olika statsbildningar tror att de kan underkuva folk i andra nationer. Det är maktgalet – och har alltid misslyckats.

Ett skäl till att USA är en så överlägset framgångsrik stormakt är att de aldrig haft för avsikt att ockupera någon. USA:s konstitution andas frihet från ockupation. Amerikanarna startade 1776 frihetskrig från britterna och de har inkorporerat denna mentalitet i sin statsbildning.

Utmanas nationalismen tar våldsverkare över

Det som mellan raderna framgår i reportageboken är hur fredsaktivismen får ge vika för äventyrarna som vill se blodet flyta. Författaren håller otvetydigt på IRA, men hans formuleringar här och var i boken visar vilka personlighetstyper det handlar om: striderna ”gav revolutionärerna en berusande känsla av att deras liv hade fått ett innehåll”, de var ”inneslutna i ett kamratskap som verkade oförstörbar”. Trots skräcken och terrorn ”fanns det en hisnande känsla av äventyr i alltsammans”.

Kvinnan på bokens omslag, Deloures Price, sa i en intervju ”Det var en spännande tid. Jag borde kanske skämmas över att säga det, men det var faktiskt kul.”

Typiskt är också att IRA:s förste ledare var en charlatan som kallar sig Seán Mac Stiofáin (mer irländskt kan det väl knappast bli), men han hade inget irländskt påbrå överhuvudtaget. Han var John Stephenson, protestant från östra London, som gifte sig med en irländsk kvinna.

Dessa hetsporrar fick fritt spelrum när engelsmännen nonchalerade nationalismen. ”I den allmänna känslan av krigstillstånd och belägring slöt sig folk samman i motstånd … Det växte fram en upplivande känsla av solidaritet. Antalet dödsoffer steg och de pampiga begravningarna blev ett vardagligt inslag.”

Här finns uppenbara likheter med de islamistiska, socialistiska, nazistiska och anarkistiska terrorister som Anna-Lena Lodenius analyserat i boken ”Vi måste förbereda oss på död” och som jag recenserat i Terroristen är en narcissist.

Det är när politisk statsmakt inte respekterar grundläggande nationalistiska känslor som har en dov med levande resonansbotten i befolkningen, som man öppnar upp för våldsamma narcissister att kliva fram på scenen.

Fred kräver respekt för nationalismens gemenskaper

Självfallet fanns många kloka röster inom den katolska minoriteten på Nordirland som var emot våldet och sa till sina vänner som gick med i IRA: ”Inget av det ni gör kommer att vara värt den skada ni vållar”.

Konflikten var mångbottnad. IRA var inte främst katolsk utan socialistisk och republikansk. Men det fanns fredliga socialister, som Labourpartiets ledare John Hume. Han fördömde IRA:s metoder: ”De bombar fabriker och klagar på arbetslösheten”, sa han 1985. ”De skjuter en lärare i hans klassrum, skjuter chauffören som kör skolbussen, skjuter studenterna på campus och pratar sedan om värdet av en god skolgång. De dödar, lemlästar och sårar personalen på sjukhusen och kräver sen att vi ska satsa på sjukvården.”

Hume fortsatte att kritsera IRA även om deras svar på hans briljanta retorik var att bomba hans hem när frun och en dotter fanns i bostaden. De klarade sig nätt och jämt undan med livet i behåll.

Också bland protestanterna fanns kloka röster. David Trimble var konservativ parlamentsledamot för Nordirland och från 1995 partiledare för Ulster Unionist Party (som styrt Nordirland från 1921 till London beslutade om direktstyre 1972).

När befolkningarna började bli riktigt trötta på striderna och kaoset, kunde mer förnuftiga aktörer börja ta initiativet.

Trimble såg till att fredsförhandlingar blev på riktigt, och lät Gerry Adams hålla på med sitt teaterspel då han hävdade att han ”aldrig varit medlem i IRA” även om alla visste att han var en av ledarna som beslutat om många mord, bankrån och bomber.

De mer sansade politiska ledarna John Hume och David Trimble fick Nobels fredspris 1998 sedan de tecknat långfredagsavtalet som innebar fred och ökat självstyre för Nordirland.

Först när Storbritannien erkände den irländska nationalismen och upprättade fullt medborgarskap för katolikerna på Nordirland gick det att ordna fred.

Fredsavtalet var ännu en spik i kistan på det brittiska imperiet.

Hur skulle Margaret Thatcher ha gjort?

Den hårdföre brittiske premiärministern Margaret Thatcher förlorade sin närmste medarbetare och mentor i en bilbomb 1979. Hon var själv nära att dödas när IRA placerat bomb på Grand Hotel i Brighton 1985. Hotellet rasade och fem konservativa politiker dödades.

Hon hade en lika hårdför hållning i Nordirland-frågan som i Falklands-frågan. Brittiska flottan drev iväg Argentinas diktator från ögruppen som ockuperats 1981. Den lilla ö-befolkningen mitt ute i Atlanten var eniga om att man ville stanna under brittisk flagg. Därför agerade Thatcher där i nationalismens intresse.

På Nordirland finns visserligen en majoritet protestanter som vill tillhöra det Förenade kungadömet, men historiens vingslag och en opartisk betraktelse av den gröna ön Irland gör det lätt att se att Irland är en egen nation med en protestantisk minoritet i norr.

Konstruktionen från freden 1921 är just bara det. En konstruktion på pappret. Och när lojalisterna på Nordirland utnyttjade sitt övertag genom att förödmjuka katolikerna, och brittisk militär sedan understödde detta, var det droppen som fick krutdurken att explodera.

Nu var Margaret Thatcher varken med i starten på konflikten eller i slutet. Under hennes regeringstid var våldet så brutalt och blodigt att det var omöjligt att ändra några positioner. Hon höll på de avtal som ingåtts. Att kapitulera för ungdomliga äventyrare som tycker det är kul att mörda och bomba oskyldiga är alltför magstarkt även för den som respekterar nationalism.

När våld väl dragit igång är förhandlingar svåra att genomföra. Det krävs, som på Nordirland, att de extrema tappade i opinion så att mer moderata aktörer kunde flytta fram sina positioner.

Men – ett fredsavtal hade inte kunnat tecknas om man inte samtidigt respekterat nationalismens grundvillkor: Medborgarrätt där alla är lika inför lagen. Demokrati med en person en röst. Och en politisk statsbildning som iallafall kan accepteras av minoriteten.

*

Totalt dödades mer än 3.500 personer under konflikten. Över 1.100 engelska soldater och mindre än 400 IRA-paramilitära soldater. Störst grupp är obeväpnade civila: över 1.800 döda, enligt Wikipedia.