Ett nytt perspektiv på terrorismen presenteras i boken med undertiteln ”I huvudet på en terrorist”. Åtta terroristers privatliv granskas på djupet. Och likheter finns mellan olika sorters terrorister – från ung rysk, kvinnlig aristokrat på 1880-talet, över socialisten Anton Nilson till islamisten bakom lastbilsterrorn i Nice.
Hur tänker terroristerna? Det har Anna-Lena Lodenius, journalist och forskare som länge studerat politisk extremism, försökt svara på i boken ”Vi måste förbereda oss på död” (Atlas, 2017). Hon gör det på ett lite annorlunda vis, genom att välja ut och ingående granska åtta individer som utfört (eller avsett utföra) dödlig terror i olika tider och av olika politiska skäl.
De åtta är: anarkisten Sofia Perovskaja (bomb som dödade tsar Alexander II, 1881), socialisten Anton Nilson (bomb som dödade strejkbrytande arbetare på fartyget Amalthea i Malmö 1908), norske vänsterextremisten Lars Gule (planerat bombdåd mot judar i Israel, 1977), amerikanske högerextremisten Timothy McVeigh (bomb mot federal byggnad i Oklahoma City, 1995), grekiske marxisten Savvas Xiros (misslyckat bombattentat mot rederi i Pireus, 2002), islamisten Shehzad Tanweer (en av självmordsbombarna i Londons tunnelbana, 2005), tyske nynazisten Beate Zschäpe (nu åtalad för mord på invandrare och polis), islamisten Mohamed Lahouaiej-Bouhlel (lastbilsattacken i Nice 2016).
En allvarlig brist i urvalet är att nästan alla är västerlänningar, medan det största terrorhotet idag kommer från islamistisk extremism. Bara två representerar denna grogrund för terror. Och ingen av dem som utförde det värsta terrordådet i historien 11 september 2001 finns med, även om det är den attacken som fick terrorism att hamna högt på västvärldens politiska agenda.
En förklaring är att Lodenius har velat tränga långt in i studieobjektens privatliv, och det är naturligtvis enklare att göra med människor som tillhör den egna, kristna civilisationen.
Men upplägget är ändå intressant. Att följa de personer som medvetet vill döda oskyldiga människor, och försöka nysta i deras privata bevekelsegrunder, är ett sätt att lära sig mer om detta bestialiska agerande.
Även om Lodenius ger ut boken på ett tydligt vänsterinriktat förlag, blir hennes arbete trovärdigt för mig när hon inte faller för den vanligaste myten kring vad som skapar en terrorist: svag ställning i samhället och dåliga ekonomiska villkor. Så är inte fallet. Terrorister är oftare välsituerade än fattiga.
De 19 islamister som utförde terrorattackerna 11 september 2001 kom alla från förmögna arabiska familjer. De kunde studera vid utländska universitet, som ringledaren Mohammed Atta som studerade stadsplanering vid Technischen Universität Hamburg i Tyskland.
Lodenius konstaterar att ”terrorister har generellt inte en låg utbildning och en socialt eller ekonomiskt utsatt situation, det är inte ovanligt att de åtminstone påbörjat högre utbildningar”.
Att det är så visar i högsta grad hennes första personstudie, kring Sofia Perovskaja (1853-81). Hon tillhörde aristokratin, var dotter till en greve och barnbarn till guvernören på Krim. Sedan hon rest ut på landsbygden skrev hon i brev till en vän: ”Hittills hade jag ännu aldrig på nära håll sett de fattiga böndernas förhållanden.” Hon anslöt sig till anarkistiska kretsar som, paradoxalt nog, vände sig mot tsarens moderniseringar som skulle förbättra de fattigas välstånd. Istället såg anarkisterna den gamla ryska bondens liv i ett nostalgiskt skimmer. Moderniteten sågs som ett hot, inte som ett löfte.
Här kan man ju se likheter med 11 september-terroristerna. Unga, välbärgade personer drömmer om det enkla muslimska livet på Muhammeds 600-tal, och ser växande materiellt välstånd för massorna som något skadligt. De ska leva i armod, ett tillstånd som bara förmögna kan tillåta sig att idyllisera.
Detta är dock inte ett genomgående tänkande för alla terrorister. Det svenska fallet, då Anton Nilson spränger ett fartyg med strejkbrytande arbetare, dödar en arbetare och skadar flera, handlar om en annan sorts sjuk romantik.
Anton Nilson (1887-1989) sa sig förutom socialist också vara pacifist och tog ställning mot krig och vägrade mönstra. Han var med i antimilitaristiska kommittén, och blev besviken på jämngamle Per Albin Hansson som trots antikrigsretorik gjorde värnplikten. Paradoxalt nog brukar pacifister, precis som Anton Nilson, sympatisera med de grövsta våldshandlingarna. George Orwell har beskrivit hur vänsterpacifister i Frankrike ofta blev nazistiska kollaboratörer under andra världskriget.
Socialdemokrater som Hjalmar Branting hade på 1800-talet visat sympati för de ryska nihilisterna, brevväxlat med dem och träffat dem. Men på i början av 1900-talet polemiserade partiet mot ungsocialisternas våldsromantiska inslag. Det bet inte på Anton Nilson, som ville ta till våld mot kapitalisterna.
Under rättegången försökte Nilson hävda att han stal dynamiten för att sälja den, eftersom han var arbetslös. Men för att i kamraternas ögon inte framstå som en simpel tjuv, försökte han ge sken av att stölden var en revolutionär handling. I sina memoarer, långt senare, skriver han att det var en nödlögn. Blandningen av pompöst storhetsvansinne och ömkliga försök att smita från ansvar, tycks vara ett vanligt förekommande personlighetsdrag hos terrorister.
Till en början fördömde arbetarna på fackföreningsmöten våldet, men med tiden sågs attentatet i ett romantiskt skimmer inom arbetarrörelsen. Det första beslut Socialdemokraterna tog när de för första gången någonsin kom i regeringsställning 1917 var att benåda Anton Nilson. Han som dömts till döden, släpptes nu fri. Under resten av sitt långa liv hyllades han i många vänsterkretsar, även om han aldrig ångrade att han dödade och skadade brittiska arbetare på Amalthea.
Det gemensamma hos terrorister av olika slag är deras upplåsta självbild. Genom våld mot värnlösa, det som är enklast att genomföra, vill de få uppmärksamhet, bli kända och, inbillar de sig, därmed också bli viktiga personer. Självfallet vill de ge våldet ett glorifierat motiv. Att döda civila för den viktiga sakens skull, ger också det en chimär av betydelsefullhet. Likaså är offerrollen genomgående. Man anser sig vara offer för orättvisa omständigheter, vilket ger motiv att slå tillbaka – fast då mot värnlösa mål som inte har med deras oförrätter att göra. Eller som i det ryska fallet, angriper makten som företrädare för dem man minst av allt företräder, de fattiga. Andra människors liv är betydelselösa. Deras egen berömmelse och känsla av inflytande betyder allt.
För mig blir bilden av terroristen som den värsta politiske hycklaren bekräftad av de här åtta fallen. De säger sig ha höga ideal, men i själva verket är deras drivkraft extremt egoistisk och självförhärligande.
Och visst passar Rakhmat Akilov i den nu pågående rättegången för terrordådet på Drottninggatan i Stockholm in i mönstret. (Att han är en klåpare förändrar inte den slutsatsen. Det var Anton Nilson också: han råkade tappa ett lönekvitto på brottsplatsen, så det var bara för polisen att hämta honom.) Akilov ville i sin grå, trista vardag bli viktig genom att ta kontakt med och få terrorhandling sanktionerad av Islamska staten. Med enkla medel, kapa en lastbil, kunde han göra en bestialisk handling mot oskyldiga, men försköna den med påstått ”högre” mål.
Lodenius konstaterar att flera av gärningsmännen/kvinnorna tvekar, inser att de gör fel, men genomför ändå våld för att skapa terror. Hon spekulerar i att lojalitet med de människor som finns i de nätverk som oftast omger terroristen driver på dem. Jag tror snarare det handlar om en inre kamp inom terroristen mellan civilisationens moral som man lärt sig under uppväxten å ena sidan, och det narcissiska behovet av att bli berömd och viktig å den andra. Det kan förklara varför terror är vanligare i den muslimska civilisationen än i den kristna. Kristendomen lär att alla människor är skapta till Guds avbild, och i den meningen har lika människovärde, medan muslimska samhällen präglas av klantänkande där man kan se människor i andra klaner som djur. Då blir tröskeln till att döda lägre.
Hjälper dessa insikter oss att bekämpa terrorismen? Tyvärr inte. Vi kan bara fortsätta att försöka hindra dessa självupptagna egoister från att lyckas, och försöka stärka respekten för människovärdet och rätten till livet. I alla civilisationer.