Faran med att säga till kvinnor som inte blivit våldtagna att det har blivit våldtagna är att de kan tro på det. Ändå görs detta av vänner, familj och själva rättsväsendet:
”Det är först efter att ha blivit förhörd av poliserna i en och en halv timme som det går upp för Sandra att Karim kanske faktiskt har våldtagit henne. -Det var ju mycket utifrån frågorna de ställde. Först ville de mest veta hur vi träffades och massa såna saker men sen var jag liksom tvungen att beskriva saker som jag glömt bort mer i detalj och då började jag tänka att det kanske inte var så bra det han gjorde liksom. Jag förstod utifrån deras frågor att det han gjorde nog inte var rätt.”[i]
Detta har att göra med det breda våldtäktsbegreppet – idag räknas många handlingar rent juridiskt som våldtäkt trots att de flesta svenskar inte skulle klassa dem så. Eftersom brottet nu ligger i frånvaron av samtycke så måste kvinnan fråga sig om hon faktiskt samtyckte. Att något ”kanske inte var så bra” och att ”det han gjorde nog inte var rätt” kan växa till en våldtäkt. Karin Olsson, biträdande chefredaktör på Expressen, uttryckte det väl i Fokus-podden:
Först tänker hon: ”Ja, det där var inte så härligt”, eller ”Oj, vad hände? Det där kändes inte bra”, alltså. Hon kände obehag. Men det var inte mer än så. Men sen möter hon en omgivning som säger: ”Det där är allvarligt, du har blivit våldtagen! Nu ringer vi polisen!” Och när hon väl får den här domen så tänker hon: ”Va! Tänk att det var våldtäkt, att jag inte förstod att jag varit med om detta allvarliga!”. […] Men man är ju med om saker i sitt liv som inte som man inte tycker var 100 procent och som man kanske ångrar lite, men att man blir indragen i det, fastnar i det, och sen ska hon gå och må jättedåligt över detta. Ja, det blir ett trauma för någonting som inte riktigt var trauma från början.[ii]
Folk är högst påverkbara när det kommer till vad de förväntas känna. Exempelvis finns dokumenterade problem med att psykologisk traumabehandling med metod att ”prata om det” skapar istället för avhjälper trauma. Det finns en smittoeffekt där folk som själva varit i närheten när något hänt men som inte själva sett något traumatiserande ändå blir traumatiserade genom att tala med dem som sett sådant. Folk blir lätt offer om det är vad som förväntas av dem.[iii] Det är inte konstigare än att vissa får mardrömmar av att se på skräckfilm.
Tyvärr fungerar vårt eget rättsväsende på liknande sätt. Delvis eftersom trauma nu har blivit en viktig del av beviskriteriet för att få någon fälld för våldtäkt. Att en kvinna mår dåligt anses stärka idén att hon utsatts för en våldtäkt. Det betyder att det på ett perverst sätt ligger i målsägandens intresse att må dåligt, och för utredningen att uppmuntra detta. Ett våldtäktsoffer SKA må dåligt – kvinnor som vägrar spela offerrollen sig göre sig icke besvär.
Allt detta blir än mer kritiskt då själva tron att man blivit våldtagen i sig kan vara traumatiserande. Ta detta utdrag från en tingsrättsdom i Västsverige:
”Som tidigare framkommit har målsäganden helt saknat minnesbilder från det att hon befunnit sig på hotellet P till dess att hon vaknat i systerns lägenhet. Hon har härvid uppgett att hon vaknade i panik, undrande var hon befann sig och var hennes kompis AO fanns. Därefter är hennes nästa minnesbild att hon vaknat på sjukhuset med smärta i axlarna, bröstet och i underlivet. Hon var förvirrad och förstod inte riktigt frågorna förrän de kom in på vad de trodde hade hänt henne. Tiden efter var hemsk, hon blev sjukskriven i tre månader och diagnostiserad med posttraumatisk stress. Hon har haft sömnsvårigheter och fått en psykos. Idag mår hon bättre men det har fortfarande inte återhämtat sig helt.”[iv]
Det är mycket möjligt, kanske till och med sannolikt, att den här kvinnan faktiskt blivit våldtagen, även om domen i slutändan blev friande. Men notera att hon helt saknar minnesbilder och ändå blev traumatiserad. Den välvilliga sjukhuspersonalen, väninnorna och poliserna kan mycket väl ha orsakat hennes trauma genom att förvandla en snedfylla till en våldtäkt.
Tron och känslan av att ha blivit våldtagen är densamma (eller kan åtminstone vara densamma) vare sig man har blivit våldtagen eller ej, eller även om övergreppet är relativt milt. Detta är särskilt problematiskt för Sveriges vida våldtäktsdefinition, som även inkluderar sådant som fingrar eller att inte använda kondom.
Följande citat är från samma fall som diskuterades i Fokus-podden:
”När vi var på toaletten frågade hon mig om jag var med på det och jag svarade att jag inte visste. Och då sa hon att om du inte vet så var du inte med på det. Och då började jag gråta för det var då jag insåg att jag inte var med på det.” […] Elsa blev lika förvånad som Sebastian när polisen dök upp. […] Aldrig att hon hade kommit på tanken att anmäla om det inte vore för att tjejkompisen, polisen och alla omkring henne verkade tycka att det var det enda rätta att göra. […] Till en början hade varken Sebastian eller Elsa sett på det som hände som en våldtäkt, eller ens ett brott. Elsa säger att det var först när tingsrätten i sin dom skrev att det var en våldtäkt som hon kände att ja, det var det det var.[v]
Själva tron att man blivit våldtagen kan ge upphov till psykologiska sår, som sedan kan rivas upp igen under rättsprocessen. I värsta fall blommar detta offerskap ut i en fullskalig offermentalitet, där synen på en själv som ett offer blir en viktig del av identiteten. Uppmärksamhet, medlidande och självömkan blir en drog som dessutom tycks bekräfta att man utsatts för något hemskt.
Sverige drabbas även på andra sätt av de rättsosäkra våldtäktsdomarna. Mest uppenbart är de oskyldiga som döms för våldtäkt, en händelse som med rätta beskrivs som att få sitt liv förstört. Aningen mindre uppenbart är de enorma kostnader rättsprocesser för med sig: Polis, utredare, nationellt forensiskt centrum, häkte, domstol, åklagare, nämndemän, advokater, domare och fängelse. Att hålla någon inspärrad bara en enda dag kräver cirka 4000 kronor, och en våldtäktsprocess leder ofta till månader i häkte och år i fängelse. Med fällande dom kostar en sådan process samhället 5-10 miljoner kronor. Men jag vill ändå dröja mig kvar vid målsägandens lidande, eftersom själva syftet med processen är att avhjälpa detta lidande och nå rättvisa.
Utöver de psykologiska kostnaderna att klassificera sig som våldtagen kommer även sociala kostnader. Dessa kostnader är svårstuderade, men den mest uppenbara är ju att det lär bli svårt att lita på dessa kvinnor i framtiden. Att man lättvindigt anmäler män för våldtäkt är inte precis vad man nämner i Tinder-profilen.
Detta är ett problem som kommer att växa kraftigt de närmaste åren, i takt med att allt fler människor får veta hur rättsosäkra våra våldtäktsdomar har varit. Lynchmobben kan helt ändra riktning. Detta är inte bra – särskilt inte då det även kommer att drabba kvinnor som verkligen blivit våldtagna.
Den giftigaste och mest svårfångade effekten av låg rättssäkerhet i våldtäktsdomar är hur de bidrar till könskriget. Det är något som vänder män och kvinnor mot varandra. Män eftersom de blir falskeligen anklagade, och kvinnor eftersom de i många fall uppriktigt tror att våldtäkt är något vanligt. Världen framstår därmed som en mörk och förrädisk plats, där ingen kan lita på någon.
I slutändan är rättsväsendet ett synnerligen trubbigt instrument för att åtgärda psykiska trauman. Det finns till och med stora risker att man orsakar trauman istället för att avhjälper dem. Det stämmer att våldtäktsprocesser ofta är uppslitande. Precis som inom medicinen så bör man vara försiktig med operationer och mediciner, och reservera dem för de fall då det finns verklig sjukdom.
Folk ska inte övertygas om att de blivit våldtagna. De som verkligen blivit våldtagna vet redan det.
Jakob Sjölander
[i] Jenny Strindlöv. “De läser bara våldtäkt mot barn och sen är man dömd”. Kvartal. 16-03-2026. https://kvartal.se/jennystrindlov/artiklar/%22de-laser-bara-valdtakt-mot-barn-och-sen-ar-man-domd%22/cG9zdDo3NzI4MQ. (Accessed 26-06-2026).
[ii] Karin Olsson. Går samtyckeslagen för långt? (Med: Widar Andersson, Anna-Karin Wyndhamn, Karin Olsson). Nyhetsmagasinet Fokus / YouTube. Cirka 19:00– 21:15.
[iii] Julia Shaw. The Memory Illusion: Remembering, Forgetting and the Science of False Memory. Random House. (2016).Kapitel 7, sektion “Critical incident stress debriefing”.
[iv] Göteborgs tingsrätt 2025, Målnummer B 8429-23.
[v] Jenny Strindlöv. Jenny Strindlöv. Kroghånglet slutade i våldtäkt: “Förstår inte”. Expressen. (2024). https://www.expressen.se/nyheter/sverige/kroghanglet-slutade-i-valdtakt-forstar-inte/. (Accessed 27-09-2025).