Svenska rättegångar är tråkiga. Till skillnad från i Hollywoodfilmer finns ingen jury att imponera på, och de politiskt tillsatta nämndemännen sitter ofta och slumrar. Våra advokater är inga hårdföra legosoldater utan i praktiken statligt avlönade tjänstemän. Fokus ligger på byråkratisk korrekthet och konventionell bevisning.
Men det finns ett undantag: våldtäktsmål. Här är bevisprövningspraxis klart annorlunda än i andra brottsmål, och målsägandens egen berättelse får stor tyngd. Berättelsen backas upp av stödvittnen som inte själva sett händelsen men fått den beskriven för sig av målsäganden.
Denna ”hörsägenbevisning” är förbjuden i de flesta rättssystem, och behandlas inte med någon större respekt ens i Sverige i andra brott än just våldtäkt. Kontrasten är tydlig om man, som professor Christian Dahlman och tingsnotarie Andreas Korths-Aspegren gjort, jämför våldtäktsmål med olaga hot. När det gäller våldtäkt och stödvittnen står det i domen ofta sådant som:
”[Målsägandens] uppgifter vinner stöd av vad vittnena uppgett att hon berättat för dem om händelsen och om sina funderingar innan hon slutligen bestämde sig för att göra en polisanmälan.”
”Enligt tingsrättens mening saknas anledning att ifrågasätta de uppgifter som vittnena lämnat och anser det därmed utrett att [målsäganden] mått mycket dåligt efter händelsen samt att hon berättat om händelsen i huvudsak på samma sätt som hon gjort i tingsrätten.”
”Målsägandens sinnesstämning och uppträdande efter händelsen talar starkt för att något otrevligt har inträffat under hennes besök i [den tilltalades] rum. Målsäganden har vidare berättat om händelsen för vittnena på ett sätt som väl stämmer överens med de uppgifter som hon har lämnat vid huvudförhandlingen.”
När det gäller olaga hot så ser det istället ut så här:
Vittnena [har] inte … gjort några iakttagelser vid det påstådda gärningstillfället utan endast återberättat vad [målsäganden] berättat för dem. I brist på annan utredning har åklagarens inte förmått bevisa gärningen.
Vittnet […] har inte hört eller sett [den tilltalade] hota [målsäganden]. Vid dessa förhållanden kan det inte anses ställt utom rimligt tvivel att [den tilltalade] hotat [målsäganden] som åklagaren påstått.
Vittnena har dock själva inte hört vad [den tilltalade] sagt till [målsäganden]. Sammantaget saknas därmed sådan stödbevisning för målsägandens uppgifter som krävs för fällande dom.
De andrahandsuppgifter han lämnat om vad [målsäganden] berättat för honom och hur hon reagerade efter det inträffade räcker enligt tingsrätten inte för en fällande dom.
Enligt samma undersökning räcker i 90 procent av fallen den här typen av bevisning för fällande dom i våldtäktsmål, men bara i 18 procent av fallen när det gäller olaga hot.[i] Undersökning baserades också på material från tiden innan samtyckeslagen slog igenom – rättssäkerheten har knappast förbättrats sedan dess.
När ord står mot ord gäller det att vara skicklig med dessa. Vare sig man anklagar eller är anklagad är en bra berättelse nyckeln till framgång. Vinnaren blir den som pratar bäst – och därmed är kapprustningen igång. Som Bengt Ivarsson, tidigare ordförande för Advokatsamfundet, uttrycker det:
”Det avgörande är om målsäganden respektive den misstänkte kan prestera en bra berättelse. Den som är verbalt begåvad och har svenska som modersmål har ofta ett stort försteg jämfört med den person som är blyg och tystlåten eller har något annat språk som modersmål. Det har också betydelse hur bekväm man är med att berätta om sina sexuella handlingar inför helt främmande personer. Dessa faktorer gör att risken för felaktiga domar har ökat.”[ii]
Vid ett annat tillfälle kommenterar Bengt Ivarsson den rättsosäkerhet detta ger upphov till:
…i de våldtäktsfall som handlar om bristande samtycke eller att målsäganden varit i en särskilt utsatt situation så bygger all avgörande bevisning på muntliga utsagor, och då är det väldigt svårt att förutse hur domstolen kommer att bedöma fallet. Man har en klump i magen.”[iii]
Notera alltså att det är advokaten som har en klump i magen – undrar då hur det känns för den anklagade!
Idag sätter domstolar stor vikt vid hur kvinnan rapporteras har mått efter händelsen, vilket anförs som skäl för att något traumatiserande faktiskt har hänt. Problemet är inte bara att trauma kan föreställas – det är också att många våldtäktsoffer inte blir traumatiserade.
Detta gäller även många som utsätts för verkligt hemska händelser, långt värre än mycket av vad som idag klassas som våldtäkt. Det är bra att kvinnor inte traumatiseras, men effekten blir att de som mår bra eller okej efteråt riskerar att bedömas som mindre trovärdiga. Detta kan leda till att kvinnor tvingas låtsas att de blivit traumatiserade även när de inte blivit det.
Titt som tätt hör jag om hur djupa psykologiska sår plötsligt uppenbarar sig eller försvinner. Målsäganden kan gå från knäckt flicka i traumafilt till självsäker festpingla på några dagar, fram och tillbaka. En Mannaminne-mamma till en dömd son berättade för mig att kvinnan som anklagat honom påstod sig vara så traumatiserad att hon inte ens ”vågade gå till tvättstugan”. På kvinnans sociala medier fanns festbilder från helgen efter den påstådda våldtäkten.
En annan mamma skrev följande till mig:
En målsägande gråter i rätten och säger att hennes liv är förstört. Ett par månader senare går hon ut på Tinder och söker en ”sugardaddy” som kan försörja henne. En annan målsägande skickar efter den påstådda våldtäkten sms och frågar om [den anklagade] vill komma hem till henne och testa hennes nya dildo. Rätten väljer att bortse från detta. Bildbevis finns i bägge fallen.
En annan kvinna dansade på TikTok efter att domen fallit framför en polisbil till Lana Del Reyes ”Playing Dangerous”, med rader som:
Everybody knows that I’m a good girl, officer
No, I wouldn’t do a thing like that, that’s for sure
The house was already on fire, I swear I’m not a liar
I grunden är sådant här inte fel – klart även våldtagna kvinnor ska få festa, dansa på TikTok och skrolla på Tinder. Att kvinnor går vidare med sina liv och inte fastnar i depression är bra. Jag påstår inte att en kvinna som blivit våldtagen omöjligt kan vara ute och festa nästa helg, önska sig en sugar daddy eller till och med vill ha mer kontakt med sin förövare. Problemet är kontrasten till vad som syns i rätten.
Risken blir att skådespeleri inte bara blir något som ger en fördel, utan något som blir nödvändigt för att överhuvudtaget bli tagen på allvar. Psykiskt stabila våldtäktsoffer som vid rättegången ett halvår efter händelsen mår bra riskerar att framstå som oberörda om rätten förväntar sig gråt och konvulsioner.
Liknande krav drabbar även män. Samtyckeslagen placerar en förklaringsbörda på den anklagade, som måste förklara hur kravet på samtycke uppfyllts. Detta leder ofta till problem, särskilt i ”missförståndsvåldtäkter”, där mannen trott att han har haft samtycke men inte haft det. Typexemplet är då ett par träffas och har haft sex, tar en kort paus, och mannen sedan kör igång igen utan att uttryckligen inhämta samtycke. Därefter anmäls mannen för våldtäkt.
Rent juridiskt är detta minst ”oaktsam våldtäkt”. Det är ett brott med ett genomsnittsstraff på 8 månader. Men det kan lika gärna dömas som våldtäkt av normalgraden med ett minimistraff på 3 år. Vad som vanligtvis är sanningen – alltså att mannen trodde att han hade samtycke eftersom de precis haft sex eller hånglat och utgick ifrån att om kvinnan inte gillade det så skulle hon säga nej – är i praktiken att erkänna en våldtäkt.
I den här situationen är mannen juridiskt skyldig. Men är han moraliskt skyldig? Lika skyldig som en mer konventionell våldtäktsman? Många har nog förståelse för att mannen väljer att ljuga för att undvika tre års fängelse för ett enkelt misstag. Det skulle kräva en helgonlik ärlighet för att motstå den frestelsen.
Till saken hör också att den anklagade ofta inte har så mycket att berätta. Ofta skiljs paret åt som vänner, åtminstone enligt mannen, och anmälan kommer som en blixt från klar himmel. Från hans perspektiv så var allt helt normalt. Det kan också ha gått lång tid mellan händelsen och första förhör. Detta blir dubbelt värre om det rör sig om en falskanmälan. Då har mannen absolut inget att berätta, just eftersom inget har hänt. ”Öh… Men jag gjorde ju inget…?” är inte den ”klara, långa, levande och logiska” berättelse som Högsta domstolen vill att man ska framföra. Det enda sättet att få ihop en sådan blir att ljuga.
Allt detta beror på att det svenska rättsväsendet – specifikt och enbart i våldtäktsmål – sätter åsikter, intryck och berättelser framför hårda bevis. Då vinner den som spelar bäst teater, vare sig den talar sanningen eller ljuger, vare sig den är anklagad eller anklagare. Dikten riskerar att helt tränga ut sanningen och förvandla domstolarna till skådespel.
Det leder till mer underhållande och svårförutsägbara rättegångar. Men vill vi verkligen ha det så? Låt oss göra den svenska rättvisan tråkig igen.
Jakob Sjölander
[i] Christian Dahlman & Andreas Korths Aspegren. Varför är bevisningen som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräcklig i mål om olaga hot? Svensk juristtidning. Häfte 4, 2018. Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräcklig i mål om olaga hot? | Svensk Juristtidning. (Accessed 19-05-2026).
[ii] Louise Lennartsson. Slumpens skördar. Filter. 24-03-2025. Sida 36.
[iii] Jenny Strindlöv. Sprickan i samtyckeslagen – så olika döms våldtäktsfall. Expressen. 20-05-2024. Sprickan i samtyckeslagen – så olika döms våldtäktsfall | Sverige | Expressen. (Accessed 04-06-2026).