Ordet ”särlagstiftning” förekommer sällan i positiv bemärkelse. Ofta används begreppet om lagar som diskriminerar mot vissa grupper, som judar eller kvinnor. Som bäst är det ett klumpiga tillägg som strider mot principen om likhet inför lagen. Men kan särlagstiftning vara lösningen på Sveriges invandringsproblem?
Först vill jag påpeka att det finns gott om exempel på klok och motiverad särlagstiftning – det är bara att det då inte kallas just särlagstiftning. Detta är inte konstigare än att vi inte talar om ”diskriminering” när det gäller att män men inte kvinnor gör värnplikt, att mödrar har större rätt än fäder till barnen vid skilsmässa, att bara licensierade läkare får göra operationer, eller att dömda brottslingar, barn och psykiskt sjuka saknar många rättigheter som andra har. Allt detta är i strikt mening diskriminerande särlagstiftning, men av en typ de flesta accepterar.
När det gäller invandrare så har Sverige redan en hel del särlagstiftning. Icke-medborgare får exempelvis inte rösta i nationella val och det finns diverse begränsningar när det gäller sjukvård och skola och arbetsrätt. Sverige gör skillnad på svenska medborgare och icke-svenska medborgare. Vänstern tar fasta på att detta är diskriminerande och vill ta bort eller minska dessa skillnader. Detta är vad bland annat debatten om papperslösa och ”angiverilagen” handlar om.
Samtidigt är det tydligt för de flesta som inte är vänsterextremister att om vi inte gjorde skillnad på medborgare och icke-medborgare så skulle hela idén med medborgarskap bli meningslöst. Frågan är alltså inte om särlagstiftning för invandrare kan rättfärdigas, utan snarare vilken sort som kan rättfärdigas.
Jag ser två huvudsakliga mål för sådan särlagstiftning. Det första gäller de som inte är medborgare, men ändå befinner sig här med eller utan uppehållstillstånd. Det andra skulle även kunna gälla invandrare som är medborgare, och vara en form av klanlagstiftning.
För det första kunde vi införa högre straff för icke-medborgare. Förslagsvis en dubblering av alla straff som hade utdömts för svenskar. Plus automatisk utvisning. Detta kan motiveras av att det är extra svinigt att begå brott i ett land som har givit en stöd och skydd. Förhoppningsvis skulle det få den effekten att kriminella personer slutade söka sig till Sverige från första början.
Det finns också en viss rättvisa i att vi är mildare mot våra egna, just eftersom de är våra egna. På samma sätt som man lär vara mer förlåtande om ens barn stjäl från en än om en främling gör det. Om vänsterns ständiga tjat om att ”det är samhällets fel” när ett brott begås ska ha ens ett korn sanning så krävs det ju att brottslingen växt upp här.
När det kommer till klanlagstiftning så skulle man kunna straffa folk för sådant deras släktingar gör. Detta går rakt emot västerländsk individualism. Men klaner är ju inte individualister, utan kollektivister.
Ta den kriminella Ali Khan-klanen i Angered utanför Göteborg, som leds av en äldre imam som förnekar all inblandning i brottslighet. Mannen själv är ostraffad i Sverige, men i Libanon har han en dödsdom hängande över sig för ett mord på en tiobarnsmamma. När det kommer till anklagelserna mot honom och hans klan här i Sverige kommenterar han dem så här:
”De säger att vi bor i ett demokratiskt land. Vilken demokrati är det om någon i familjen gör något fel och de ska jaga hela familjen? Det är ingen demokrati. Det är som att gå 1 000 år tillbaka i tiden.”
Många svenskar skulle hålla med om det. Men med grundläggande kunskap om hur klaner fungerar så är det uppenbart att mannen inte är oskyldig till vad hans släktingar gjort här i Sverige. Jag föreslår att vi fixar en enkelbiljett till Libanon åt honom.
Ett konkret sätt att bekämpa klanerna och särskilt deras infiltration av svenska myndigheter vore att vore att slå ned på släktingar till brottsdömda personer. Om man har femtioelva kusiner som dömts för assistansfusk så ska man själv inte få syssla med sådant. Exakt hur en sådan lag skulle utformas kan diskuteras, men det vore bra om klanmedlemskap betydde att man inte fick arbeta i offentlig sektor, väljas till politiska uppdrag, sitta i föreningsstyrelser, eller att man åtminstone skulle behöva genomgå en säkerhetsprövning innan detta tilläts.
I konsten framställs Rättvisan som en kvinna med svärd, våg och ögonbindel. Ögonbindeln symboliserar opartiskheten. I grunden är det bra, men risken med ögonbindeln är att man missar sådant som är av högsta vikt. Som att den trevlige gamle imamen är en hänsynslös klanledare och gangster med flera liv på sitt samvete, och att det inte bara är en slump att han har dussintals tungt brottsbelastade släktingar.
Det är dags för rättvisan att börja tjuvkika på den nya svenska verkligheten.